Resultat Bjäre Trail Run 51 km 2020 finns här. Jag var först på tiden 4:28:32 (varvtider 1.26-1.27-1.35), vilket var drygt 24 min före tvåan Peder Enoksson.
Förra året vann jag Bjäre Trail Run 51 km på tiden 4.55. Då sällskapade jag med Carl-Johan Sörman i 2 mil innan han kroknade och sedan bröt. Då var det ca 29 grader varmt. I år var det mer rimliga ca 20 grader.
Då sprang jag varven på 1.32-1.35-1.48, men ett par felspringningar på kanske totalt drygt 2 minuter första varvet. I år var banan lite förändrad på ett ställe i början, då man kortade ner sträckan på banvallen och istället gick in i terrängen tidigare, en ny sträcka på ca 700 meter. Ca 100 meter kortare, men bara marginellt snabbare (om det ens var snabbare) pga nästintill obanat istället för väsentligt snällare underlag.
En annan förändring var en pyttelite sträcka uppe på åsen strax före den fina utsikten över Laholmsbukten där årets bana gick mer rakt på under en sträcka av cirka 150 meter. Jag skulle gissa att tidsvinsten där var ca 15 s och den totala tidsvinsten per 17 km-varv underskred 1 minut. Pga regn dagen innan var det aningen mer lerigt i år, även om det var få ställen man gick igenom och blev blöt.

Hoka One One Speedgoat 3. Väldämpad trailsko. Funkade finfint. Hade det varit mer halt hade jag velat ha mer mönstrad sula. Svarta Intersportsockor som vanligt.
Fick fint att springa själv
Jag kikade i startlistan dagen innan, före vårt stora Juliaftonkalas (24 juli) då vi fyllde middagsbordet med stora och små (jag höll mig till den sedan länge givna gränsen dagen före tävling, vilken är max två glas vin). Jag följer inte löpningen på alls samma sätt som skidåkningen och kände typ inte igen ett enda namn. Men jag noterade att nämna Carl-Johan Sörman inte var anmäld och jag befarade att jag skulle få springa utan sällskap.
Inför loppet tyckte jag det kändes lite trist att springa själv, men under själva tävlingen såg jag inte det som ett problem att springa 51 km solo från första steg. Starttiderna för de olika distanserna var utspridda över hela förmiddagen för att undvika stora folksamlingar så man såg ofta löpare i spåret. Trevligt. Dessutom hade jag mestadels riktigt bra fokus och jobbade hela tiden med delmål.
Liveuppdateringar första varvet
Min Polar-klocka är på service, så jag sprang med telefonen. Då passade jag också på att livesända starten och lägga ut korta snuttar på Instagram stories på Lagom Konditions konto under första varvet. Att filma gick bra, men lite svårare när man skulle skriva i farten.
I slutet av första varvet firade jag mig ner för ett rep vid ett brant parti och blev rejält smutsig om händerna. Då lade jag ner mobilpillandet. Kanske lika bra det. Jag gillar att gå in i bubblan och bara fokusera. Samtidigt tror jag inläggen på sociala medier fick mig att hålla nere farten. Dessutom tycker jag upplägget med ”dissociation” i början av lopp och ”association” i slutet av lopp funkar som bra mental strategi för mig.
Varför dessa ryggsäckar?
Servicepersoner var inte tillåtna i år eftersom arrangören ville begränsa antal personer i området, så pappa kunde inte assistera mig som förra året. Istället fyllde jag tre flaskor med 7 dl Umara-sportdryck med en Umara koffeingel i varje flaska.
Jag sprang med flaskbälte och drack upp flaskan längs varvet innan jag bytte flaska vid varvning. Jag hade lagt flaskorna på marken vid varvningen och behövde inte ens stanna för att byta. Funkade kanon, med undantag från sista varvet då jag hade behövt mer vätska. Totalt fick jag bara i mig ytterligare ca 3 dl vatten samt två halva bananer, eftersom arrangörens stationer var obemannade. Sista varvet hade jag lite krampkänningar och jag hade gärna hällt i mig ytterligare 5 dl sportdryck sista milen.
Nu kanske det som sagt blev lite för lite vätska sista varvet, annars kan jag verkligen rekommendera flaskbälte där du byter flaska/fyller på flaskan regelbundet vid ultralopp (jag hade ju kunnat stanna vid de obemannade stationerna och fyllt flaskan). Motionär som elit. Jag vet att många gillar vätskeryggsäckar, men för mig är det helt obegripligt att folk springer lopp som detta med vätskeryggsäck. Tungt, svettigt och onödigt.
Mer än 1500 höjdmeter
Banan är ganska speciellt. En del stig, en del obanat, en kort bit klättring, en del asfalt, en del i hagar, en del på åkrar, en liten del i ett träsk, en del löpning på skrå etc.
Sammanfattningsvis är banan stenhård. Drygt 1500 höjdmeter på 51 km är också rejält, drygt tre gånger så kuperat som Ultravasan. GPX-filen går att nå via länkarna till Strava eller Polar nedan om du vill provspringa. Observera att du kommer att tänka ”Går banan verkligen här?” ganska många gånger.
Tuffade bara på
Förra året var jag i hyfsad form och var nöjd med att jag kunde slå Sörman. Han hade inte sin bästa dag, men han bor ändå i bergen i Italien för att springa och hade klippt en flack mil på 32 minuter.
I år bestämde jag mig för att inte chansa någonstans, utan bara ta loppet som ett långt, ”halvhårt” träningspass. I praktiken valde jag att ta det lite försiktigt i de svåra nedförsbackarna, att gå när jag kände att jag behövde det i uppförsbackarna, att försöka hålla mig torr i de blöta partierna istället för att mosa rätt över och att inte stressa om någon t ex stod i vägen i några sekunder vid ett staket som man skulle hoppa över. Man hoppar över många staket i detta lopp.
När jag såg mellantiden på 1 h 26 min efter första varvet blev jag förvånad. Jag tyckte att jag hade tagit det lugnt, t o m tillåtit mig en kisspaus på 26 sekunder, ändå var det 6 minuter snabbare än förra året. Andra varvet gick bara 41 s långsammare än det första. Det varvet är nog bland det bästa jag presterat inom sportens värld. Det är jag stolt över. Jag kände mig stark när jag sprang och noterade att jag hoppade över stockar och nedfallna träd som jag vanligtvis tar ett ”stödsteg” på. Jag liksom bara tuffade på och det gick hyfsat fort.

Det har varit kul att lära känna Susanne och Adam Stenman lite grann denna sommar. De kör för Terrible Tuesdays. Adam sprang 17 km efter att ha dundrat in 4 st 2 km-intervaller dagen innan samt cyklat på morgonen.
Att jag värderar prestationen högt beror bl a på att jag hade bättre tid efter 34 km än vad de som tävlade på 34 km hade i mål. Ettan hade tydligen sprungit Stockholm marathon på 2.29 förra året och tvåan hade gjort höga 2.30 på maran. Det läste jag i en artikel om Bjäre Trail Run efteråt.
Sista varvet orkade jag inte riktigt, men det var långt ifrån en total genomklappning som jag brukar lyckas med i ultralopp. Jag hade tydliga krampkänningar, men det var aldrig något riktigt fara på taket. Jag valde att inte ösa allt på slutet, men det hade nog ändå inte gått så mycket fortare.
Analys av olika delar av banan
Efter loppet gjorde jag ett gäng Strava-segment, både uppför, nedför, tekniska partier och längre sträckor. Jag låg bättre till än förra året på allt. Mäktig känsla. Nu blev det ju varm förra året, men med tanke på att vi startar redan kl 09.30 så påverkar ju det inte jättemycket första varvet. Och mitt andravarv i år stod sig väldigt stark mot förstavarvet förra året.
Det ända stället jag var relativt sätt dålig mot andra var den allra brantaste backen, där jag delvis gick alla varven. Annars sprang jag i alla backar två första varven, men gick i fyra backar sista varvet (den stora i Sinarpsdalen, Axeltorp efter klättringen på alla fyra, långa hag-backen och gamla liftrännan).
Antigen beror det på att jag inte räcker till i den allra tuffaste uppförlöpningen, eller så beror det på att jag disponerar krafterna på ett bra sätt. Troligtvis är det en kombination.
Stort tack till arrangörerna för ett bra tävling och tack till alla trevliga medtävlare!