Intervjuad av Borås Tidning efter Vasaloppet 2010
Efter tre års uppehåll började jag åka skidor igen i slutet av 2009. I mitt första Vasalopp på nio år, 2010, blev jag 133.
Därefter började jag träna hårt och blev 52:a året efter. Då satte jag upp mitt mål med att bli topp 30 i Vasaloppet.
2012 hade jag en kanonsäsong med många bra resultat i långloppen (29:a Jizerska, 4:a Skinnarloppet, 1:a Stråkenloppet mm) och var i betydligt bättre form än tidigare, men det ville sig inte av olika skäl i Vasaloppet och där blev det än 60:e-plats.
Fikasugen efter tuff spurt i Vasaloppet 2011. Foto: Nisse Schmidt.
2013 var jag mest skadad och sjuk större delen av säsongen, där 2:a-platsen i Ulricehamnsloppet och 35:e-platsen i Årefjällsloppet var de enda ljusglimtarna. Vasaloppet blev en katastrof med bl a stavbrott och kilometervis med enarmsåkning och slutade med en 94:e-plats.
Bättre nu
Jag har fortfarande topp 30 som målsättning. Samtidigt inser jag att jag kanske ska tänka om. Å ena sidan vet jag att jag är ljusår bättre nu än vad jag var när jag blev 52:a. Jag har bättre SkiErg-tider, jag springer bättre i terrängen, jag lyfter mer på gymmet, jag känner mig allmänt starkare, jag har lättare att hålla höga snittfarter på distanspassen och jag tränar mer specifikt. Det gör att jag vet att det skulle gå på en perfekt dag.
Vasaloppet 2012
Å andra sidan tvivlar jag lite grann. Visst finns det undantag, men jag tror det är väldigt svårt att nå dit jag vill när min vardag med alla uppdrag (januari mer än någonsin), brist på vila och brist på träning. Och nu dessutom brist på snö i Borås sedan 20 december.
Skidåkning inte lika viktig längre
Samtidigt är jag inte så ledsen över det. Jag älskar min familj och gillar mitt jobb för bra för mitt eget bästa. Det låter otroligt klyschigt, men det är faktiskt inte lika viktigt med skidåkningen längre. Jag är mer motiverat till att träna än någonsin och när jag väl får chans att komma ut är jag vanligtvis jäkligt fokuserad, men det är inte hela världen om jag aldrig förbättrar min Vasaloppsplacering, trots att jag vet att jag har betydligt högre kapacitet än en 52:a-plats. Astrid skiter i (åtminstone än så länge) om jag blir 27:a eller 72:a.
Vasaloppet 2013. Visst får man göra high fives på upploppet trots att man inte gjort en bra lopp!
Att Astrid föddes med ett allvarligt hjärtfel och var nära att inte klara sig har naturligtvis påverkat mig en hel del. Floskeln ”allt annat blev oviktigt” fick plötsligt en mening och nu betyder ultraljudsbesöken som stämmer av hur trångt det är vid hennes hjärtklaff så väldigt mycket mer än hur pulsen var vid senaste tröskelpasset.
Jag ska bli en Christian Olsson
Gällande min skidframtid tror jag inte längre att jag kommer att lägga av efter denna säsongen. Jag ska bli en sådan där som efter ett tag når en punkt då man blir lite sämre varje år, men man gör en halvhjärtat satsning ändå tills man till slut inte längre blir topp 150 och därmed sparkas ut från elitledet. Christian Olsson från Tranemo, du är min förebild på det planet!
