Audun Laugaland stupar i mål som fyra. Jag syns på krönet av backen till höger i svart dräkt och gul mössa (snett bakom Jens Eriksson i grönvitt). Känns märkligt att bara vara 33 sekunder efter Vasaloppssegraren. Foto: Magnus Östh.
Är man inte tillräckligt bra för att vinna Vasaloppet kan man åtminstone leda det och le till de där hemma. Tack bloggläsaren Arvid för bilden!
Resultat Vasaloppet 2014 finns här.
De 50 främsta i Vasaloppet får pris. Jag vann en snowracer och en påse med lite grejer jag inte har kollat i än. Snowracern blir perfekt för Astrid som annars har åkt en försvarlig mängd pulka i vinter.
Jag lyckades pricka min livs bästa form på årets viktigaste idrottsdag och blev 25:a i Vasaloppet, 33 sekunder efter segraren. Mitt bästa skidlopp och min största idrottsmerit (bättre än 12:a i Lidingöloppet). Det är en oerhört tillfredställelse att prestera som bäst när det gäller som mest. Men det fanns krut kvar i målfållan.
Mina två främsta mål med mitt idrottande är 1) att ha roligt på träning och tävling och 2) att förbättra min placering i Vasaloppet. Ju äldre jag blir desto mindre besviken blir jag över ett dåligt idrottsresultat. Men Vasaloppet är fortfarande viktigt. Jag jobbar med längdskidåkning på många olika sätt och Vasaloppet finns alltid med i för- eller bakgrunden, i stort sett varje dag året runt. Då vill man kunna svara på frågan om sin bästa Vasaloppsplacering med stolthet och inte med bortförklaringar. En svensk skidåkares kapacitet (landslaget undantaget) definieras – vare sig man vill eller inte – av sin bästa Vasaloppsplacering.
Jag blev 52:a i Vasaloppet 2011. De två följande åren var jag en bättre skidåkare, men av olika anledningar förbättrade jag inte min placering. Jag har velat tiden vetat att jag var bättre, så jag har längtat efter att få lyckas på samma sätt som 2011 (då jag var sämre tränad än nu, men hade en dag då det mesta stämde).
Lars Karlsson, Ulricehamns IF:s fantastiska långloppsledare. Kungen av administration och organisation. Middag/möte på Bianchi Café & Cycles i Lindvallen på fredagen för hela gänget med åkare och ledare.
Knallformen fanns där
Precis som förra året var jag väldigt nervös inför loppet under en längre tid (sov dock OK för att vara en Vasaloppsnatt, 6 timmar av 7 i sängen var sömn). Men samtidigt hade jag ett helt annat lugn. Jag visste att jag var i kanonform. Jag visste att jag hade ett par skidor som är bra i de flesta fören och förmodligen skulle gå bra mellan Sälen och Mora. Jag visste att min klubb Ulricehamns IF skulle bjuda på eminent service.
Det enda jag var orolig för egentligen var stavbrott, dålig start och lite sämre glid än de andra. Samt hur trött jag skulle vara på toppen av första backen, eftersom jag ett par dagar innan bestämt mig för att staka på blanka skidor. Alltså ingen fästvalla.
Kände mig säker på skidorna
Ulricehamns IF:s Sören Kannius, som driver Ledsmi.se, hade vallat upp två par skidor likadant åt mig. Ett par lite högre och hårdare med grov struktur som egentligen bara gått bra på grov och blöt snö, samt ”Årefjällsloppsskidorna” med fin struktur som banne mig har gått riktigt bra i de flesta fören. Mitt livs första guldpar. De skulle jag inte sälja för priset av tio nya skidpar. Jag testade båda skidparen lite grann vid vägövergången, mest för vanans skull. Jag valde ”Årefjällsloppsskidorna” utan att glidtesta.
Elitledet i Vasaloppet innan start
Bra start
Starten var annorlunda i år pga den ofrusna tjärnen på startgärdet. När Z och jag kom till elitledet kl 06.30 lade vi våra skidor i fjärde rad, typ 8:e spår från vänster. Då låg ca 40 skidpar redan i elitledet, påfallande många ruggskidor. Eftersom det gick ihop till tolv spår (till vänster) längre fram kändes det lite riskabelt att hålla till på högersidan, trots att man kunde hamna längre fram där.
Den här säsongen har det varit mycket stolpe in för mig och trots att jag är osnabb har jag fått en bra start i alla lopp. Årets Vasalopp var inget undantag och utan att förta mig var jag typ 25:e man vid vägövergången. Sedan höll jag ungefär den positionen när jag stakade upp för hela backen. Att vara 25:a uppför backen jag kunnat vara utan att vara i knallform, men det märkliga nu var att jag var I STORT SÄTT OBERÖRD. Jag hade i vanlig ordning ingen pulsklocka, men det var i alla fall ingen A3-puls. Jag var nästan chockad av att höra de andra flåsa så mycket. När jag sedan gled som de andra i den första lilla utförsbacken förstod jag att det skulle bli en mysig dag i spåret.
Ulricehamns IF:s Maria Norström blev 9:a i hennes andra Vasaloppet (första 2012). Vad som gjort hennes hembakta bröd rött är oklart.
Ledde Vasaloppet
Sedan gick det lugnt på myrarna och jag försökte att hålla mig hyfsat långt framme utan att stimma för mycket med spårbyten och sånt, det bara styr klungdynamiken. När det stannade upp lite på ett ställe efter ca 8 km där många andra drack (langningen under dagen var för övrigt ett inferno med stora mått mätt, där otroligt många ledare inte respekterar reglerna med att inte langa mellan spåren, skärpning!) kom jag upp lite högre i klungan. Det var samtidigt som det gick riktigt långsamt så jag tog chansen att få mina ”15 minuter” genom att leda Vasaloppet i ett par hundra meter. Mest som en kul grej för familj och vänner och även för att exponera klubbens sponsorer. 2011 låg jag 2:a en gång.
Mot Mångsbodarna höjdes farten lite grann, men inte så att det blev jobbigt. Ner till Tennäng tappade jag ganska många placeringar. Inte pga av glidet, utan mest tillfälligheter och att jag är lite för snäll ibland. Upp mot Risberg trodde jag den stora 80-mannaklungan skulle spricka, men det hade börjat snö lite mer och nu var det verkligen tungt att ligga i något annat spår än det högra. Efter Risberg kräkte det ner och här kände jag för första gången att ”fan också, inte ett sådant här ad hoc-lopp nu när jag har jordens form och fet surf på laggen”.
Øystein Pettersen tog OS-guld i teamsprint med Petter Northug 2010. I år kvalade han inte in till OS och fick stryk i långspurten av en skidåkare från Borås. Det skall dock sägas att han hjälpte segraren Jon Kristian Dahl med en stav i Eldris. Det kallar jag hjälpryttare med stort h.
Fööör stor klunga
Dragspelseffekten på klungan var enorm och man kunde välja att ligga bakom i den långa ormen med distanspuls eller att tokköra i eget spår för att förbättra positionen. Det var dock relativt lugnt i klungan och många av de absolut största favoriterna låg riktigt långt bak i klungan. Det känns som det faktiskt är mindre stress och hets i elitklungan än klungorna bakom. Men jag kan ha fel.
Strax innan Evertsberg avtog snöfallet något och nu var det inte så stor skillnad mellan spåren. Jag vet inte om det syntes i TV, men från typ 5 km innan till typ 5 km efter Evertsberg såg jag 5-10 st i elitklungan som pissade, i farten eller i något fall faktiskt helt stillastående.
Klungan fortsatte att vara stor och i backarna från Evertsberg ner till Vasslan slogs förmodligen världsrekord i plogning med en skida utanför spåret, i alla fyra spåren. Alla gled på alla och det var återigen rejäla dragspelseffekter med nära till krasch på vissa ställen. Jag själv höll rejäl lucka framåt för att få flyt för bakomvarande. Mina skidorna gled bra, så jag behövde inte nosa killen framför i rumpan.
Øystein har ofta häng på brallan
Tempohöjning i Lundbäcksbackarna
Vid vägundergången i Vasslan låg jag ganska långt bak i klungan, som nu uppskattningsvis var på 70 personer. Därifrån är det ganska mycket uppför i typ tre omgångar (backen från Vasslan, Björnarvet och Lundbäcksbackarna). Jag är lite för mesig kanske och det var svårt att komma fram, trots att jag kände mig väldigt pigg. För övrigt var det en mäktigt känsla att ha åkt nästan sex mil utan att egentligen någon gång flåsat. Och överkroppen lika fräsch som innan start.
Z var min rumskompis i helgen i stugan i Sälen. Varje kväll såg vi på Vasalopps-TV, riktigt bra!
I Lundbäcksbackarna var det första gången som jag kände att jag fick ta i. Återigen var jag långt bak i klungan och fick kryssa mellan åkarna. Men det byggde självförtroende att staka om en massa finåkare. Nu hoppades jag på att det skulle bli körning mot mål, eftersom jag tyckte jag hade så oerhört mycket mer att ge. Men icke. Det blir återigen lugn körning och inte förrän i backarna mot Hökberg skruvades tempot upp igen. Från typ innan Hökbergsbackarna (ända till Hemus) blev det återigen en stor fördel att ligga i ett visst spår. Man fick ofta välja mellan ett långsammare spår och kunna ligga högt uppe eller en snabbare spår och ligga långt bak i ormen (med risk för strul eller att någon släpper lucka utan att man märker). Det var många taktiska beslut. Hela tiden. Från Hökberg bestämde jag mig för att inte prioritera att spara kraft, utan åkte emellanåt i ett långsammare spår för att komma högre upp i klungan. Jag låg fortfarande inte bra till i klungan och ett par gånger fick jag täppa till då framförfarande släppte.
Mina mellantider Vasaloppet 2014
Snabbare från Eldris
I Eldris låg jag 45:a och jag tror inte det det var så många fler i klungan. Strax efter Eldris hade jag lite flyt och lyckades komma upp lite högre i klungan och låg ofta som typ fjärde gubbe i ett lite långsammare spår. Nu var tempot aningen uppskruvat, men det var inte det minsta svårt att gå med. Jag undrade hela tiden: när ska de börja köra på riktigt? Jag visste inte om någon var loss där framme och det var teamkörning. När man svängde av 90 grader till höger mot Hemus med drygt 4 km kvar tappade jag några positioner helt onödigt (ska man vara hårdare?) och stax därefter blev de fyra spåren i princip lika snabba.
Tore Berdahl
Nu började Vasaloppet. Klungan var på uppskattningsvis 40 man och jag låg nog bland de tio sista. Det är ju dock bara fyra spår så trots att det gick fort var det inte helt lätt att maxa ur det man hade och avancera i fältet. Men visst, det var ju inte direkt läge för våfflor och varm choklad. Sista tre kilometrarna var bland det mäktigaste jag har varit med om i idrottssammanhang. Jag insåg plötsligt att Vasaloppet håller på att avgöras och jag är här. Ingen brist på adrenalin. Dessa kilometrar åker jag bland (och slår många) OS-guldmedaljörer, VM-guldmedaljörer, Vasaloppsvinnare, Marcialongavinnare och förstår inte varför det känns så bra.
Jag kom hem sent på kvällen till Borås (efter en Hawaii i Vansbro med far). Ida var magsjuk så Astrid och jag sov hos min mor. Trist att bara prata på två meters avstånd med Ida i en halvtimme istället för att sova i samma hus, men magsjuka vore trevligt att undvika om det går. Det fick bli några glas ripasso med mor i stället. Inte fel det heller! På fredag ordnar hon segermiddag.
Pigg i mål
I mål får jag ganska snabbt reda på att jag blivit 25:a och fattar ingenting. Jag fattar fortfarande ingenting. Varför gick det aldrig snabbare. Visst, hade jag varit lika stark som de bästa hade jag ju självklart tagit mig fram utan problem. Men det är en kittlande tanke att jag kände mig fräsch i mål och att jag har plusstatistik i år på Dan Moberg som blev 13 sekunder före mig och slutade på 13:e plats… Men jag är ju naturligtvis ändå superdupernöjd.
Efteråt inser jag att jag måste ha fått en formtopp utan dess like. Så bra som det kändes i söndags har det aldrig någonsin känts på ett träningspass eller en tävling. Inte i närheten. Efter loppet kände jag mig betydligt piggare än efter mina träningspass då jag kör 3 timmar med lugnt första halvan och hårt andra halvan.
Jag inser också efteråt att även om det inte var så tydligt i loppet så måste jag ha haft väldigt bra skidor. Och framförallt var de inte långsamma någonstans. Jag tror många kanske hade bra på myrarna och långsamt på konstsnön och vice versa. Med bra glid sparar man på överkroppen. En annan anledning till att det gick så bra var nog att jag sällan låg längst fram och borrade, vilket var tufft på de flesta delar av banan. Jag var ju inte hjälpryttare åt någon.
Bäste svärson
Att titta i resultatlistan och se vilka namn man har runt omkring sig är jäkligt häftigt. Nu ska jag njuta av att vara bäste svärson (Mattias Nilsson var 27:a 2011) innan jag börjar ladda för femmils-SM i Hudiksvall och Årefjällsloppet.
Stort tack alla för service innan, under och efter loppet. Och återigen tack för alla gratulationer från vänner, familj, släkt, kompisars kompisar, föräldrars kollegor, barndomsvänner och inte minst från Simen Østensen som mejlade och skrev ”Grattis med bra løp i går! Men jeg sov dårlig i natt fordi du slo meg;)”
Jag stod när de andra föll i målfållan. Men jag hade gärna tagit ut mig mer. Foto: Magnus Östh.
Skidor: Madshus Redline Cold 210 cm
Valla: Ledsmi.se-prepp, Briko Röd, Pulver
Mina Vasalopp:
2001: 122:a
2010: 133:a
2011: 52:a
2012: 60:e
2013: 94:a
2014: 25:a
