Jag, Olle Häggdahl (alltid splitshorts och bar överkropp så länge det är plusgrader) och Karl-Johan Westberg efter en tur runt Såken. Vårt uthus/lillstuga/förråd är till vänster. Till höger kan en skarpt öga se Westbergs föräldrars nya hus en kilometer bort sjövägen.
Vi bodde ute i vår stuga i Aplared utanför Borås hela förra veckan. Ida är föräldraledig och jag har lite på jobbet ända fram till början av augusti. Man skulle faktiskt kunna säga, med undantag från lite smågrejer här och var, att jag har många veckors semester. Och det är jag banne mig värd. Eller rättare sagt, det är Ida värd. Jag själv tycker i stort sätt alla mina uppdrag är jätteroliga.
Jag, precis som många andra egenföretagare, är sällan helt lediga och har sällan en lång och sammanhängande semester. Men förra året blev det lite väl bra, då jag skrev skidboken. Då jobbade jag mer än heltid hela sommaren (och hela hösten). Lyckligtvis blev det ett bra projekt, eftersom boken tagits emot mycket väl, säljer bra och öppnat många dörrar. Men det fanns en person bakom som tvättade fler tvättar än mig, som lagade mer mat än mig, som diskade mer än mig, som var mer med vår dotter än mig och som sällan klagade.
Sommaren 2013 är inget jag vill upprepa av den anledningen.
Det är oftast soligt i Borås, men ibland regnar det på samma gång
En annan syn på idrotten idag
Nu njuter vi av ledigheten och badar, röjer sly, sätter upp hyllor, bjuder in vänner och familj, samt eldar i öppna spisen mer än nödvändigt. Jag uppskattar lugnet här ute och man blir aldrig mätt på utsikten över sjön. Även om inte stugan är liten och inte i top notch-skick så gör nivåskillnaden på strandtomten att själen mår gott. Och bäst mår den över mycket hemmatid.
Det är svårt att känna sig som en elitidrottare. Det finns mycket annat här ute. Överhuvudtaget känner jag mig inte som en elitidrottare längre. Det finns få likheter med livet jag levde som student i Alaska – då jag ofta tränade två pass om dagen, alltid tog på mig torra kläder efter träning, alltid åt något direkt efter träning, sov åtta timmar per dygn, sällan drack rödvin, blev stressad över uteblivna träningspass, körde med pulsklocka och tyckte att det var katastrof att bli sjuk eller skadad – med det liv jag lever idag. Det som ofta kallas att vara ”seriös” är jag ingen höjdare på nuförtiden, men själva träningspassen är i alla fall betydligt mer kvalitativa och genomtänkta. Och prestationsångesten har glädjande nog nått en bottennivå, även om den aldrig varit något större problem.
Gröna kartan vid sjön Såken. Leden runt sjön är 16 km. Vi håller till långt in i den västra viken.
Såken runt
Men jag håller igång träningen bra och ser till att upprätthålla snittet på minst en timmes träning om dagen, som exempelvis genom att springa runt sjön. Sjön heter Såken och den markerade leden runt är knappt 16 km, mestadels knixig stig. Olle Häggdahl, Kalle Westberg och jag sprang den i fredags. Lugnt i början, men med ca en halvmil kvar tyckte Olle det gick för långsamt och tryckte på gasen. Jag kontrade direkt och sista ca 20 min var det A2/A3. Olle flög så småningom av och klagade på en öm baksida. Kalle och jag ventilerade hårt i flera kilometer och i roten av sista backen attackerade jag. Kalle bet sig dock fast och vi korsade ”mållinjen” utan lucka mellan varandra. Kul distanspass!
Denna vecka kommer jag också i stort sett ha semester. Jag tänkte till och med gå så långt att inte blogga på en vecka. Eftersom jag inte har några andra sociala medier blir det nog en vecka med årsbästa i lite tid framför datamaskinen, vilket lär uppskattas av övriga familjen!
Njut av sommaren så hörs vi om en vecka!
