Jag börjar bli dålig på att para ihop text och bild, men så här på nobeldagen så kommer i a f här en bild på Ida och mig innan vi besökte det kalaset 2006. Vi fick biljetter som studenter.
Jag gillar verkligen när jag som nu kan skriva att jag är i toppform. Jag är inte rädd för att säga det, även om jag kanske får äta upp det om jag åker som en sopa i Swix Ski Classics-premiären i italienska Livigno på söndag.
Hösten har mängdmässigt varit min sämsta träningshöst på över tio år, inte minst pga många förkylningar och en gipsad tumme i fyra veckor. Men jag har ändå känt att det funnits en fin form på de viktiga passen. Mängden på ca 7 timmar i veckan är blygsam och när jag senaste veckan tränade 13 timmar (normal lågvecka för storfräsarna) var det den största volymveckan sedan lägret i Delsbo i juli.
Alltid pigg
Fördelen med den låga träningsmängden är att jag har aldrig känt mig sliten och varit pigg på i stort sett ALLA pass. Det är fantastiskt roligt att träna då. Samtidigt som jag har haft en oerhörd arbetsro. Sedan dagen jag blev 52:a i Vasaloppet 2011 tänkte jag varje dag på hur jag skulle förbättra mig tills jag i år blev 25:a. Nu ser jag mest bakåt och tänker ”så himla skönt att jag verkligen lyckades, prickade formen på exakt rätt dag och var som allra bäst när det gällde som mest”. Skidåkningen för mig är en bonus och pressen från mig själv är i princip obefintlig. På gott och ont.
Jag är inte känd för att vara blyg, så jag lyckades både dansa med Filippa Reinfeldt (efter att först ha frågat Fredrik om lov) och även prata med tre nobelpristagare. Idag är jag inte fullt lika framfusig.
Samtidigt vill jag åka bra nu eftersom jag känt mig så stark senaste veckorna. Det har blivit några bra långpass på rullskidorna och jag kände mig rapp i stakningen i Orsa. Jag tycker jag kan trycka på bra även sent i passen. Också SkiErg-tiderna är bra.
Guldparet stannar hemma
För mig har hösten till stor del bestått av i stakning i det halvhårda A2-tempot. Det kanske inte gynnar mig i Livigno på söndag på 35 km, men jag tror det kommer gynna mig i Vasaloppet. Något som också inte gynnar mig på söndag är att jag hade lite otur när jag tänkte och lämnade in förra årets två par tävlingsskidor (inkl guldparet Åreskidorna) på stenslip och inte hinner få dom innan jag åker. Det finns dock en viss fördel med det att jag tvingas börja tävla på mina nya skidor och se hur de beter sig i skarpt läge.
Jag har ingen aning om hur det går i helgen, men jag känner mig hur som helst i jättebra form och då är det extra roligt att träna. Mina två mål med skidåkningen som jag satte upp för några år sedan är 1) att ha roligt och 2) få en bra placering i Vasaloppet.
