Det har varit helg, därav har jag inte förrän nu skrivit något mer om FIS nya regler om maxlängd på stavar, som skapat en storm av stora mått i den lilla världen av längdskidåkning. Till vintern blir maxlängden 83 procent av kroppslängd upp till infästningen på stavarna, mätt med skidskor på. Med ”gamla sättet” att mäta, alltså staven från spets till topp, blir det som jag har förstått det ca 86-87 procent med min kroppslängd. Det har jag dock inte själv kollat upp än. Den stavlängd jag rekommenderar för klassisk åkning alla växlar är 83-85 procent på ”gamla mätsättet”. Själv behöver jag förmodligen inte kapa mina stavar, så jag berörs inte av beslutet.
SM 50 km F 2011 i Ramundberg/Bruksvallarna. Foto: Carl Magnusson.
Svar på bloggkommentar
Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg så lyder så här: Äntligen gör FIS något bra. Det finns två stilar,klassiskt och fristil. Vill man staka och tjyvskejta får man göra det när stilen är just fristil. Utmärkt beslut av FIS. Det är många som håller med. Men vita medelålders Vasaloppsmän är duktiga på att höras.
Så här svarade jag på detta:
Jag tycker nödvändigtvis inte det är fel att försöka bevara den klassiska tekniken. Inom skidskytte, nordisk kombination och skidorientering existerar inte den klassiska tekniken och det är få inom de sporterna som saknar den.
Inom längdåkning är det lite annorlunda, till stor del på grund av att förhållandet mellan motionåkare och elitåkare är så oändligt mycket större än vad det är för de andra sporterna. Jag känner ingen vit medelålders man som försöker klämma in lite nordisk kombination-träning mellan dagislämningarna. Jag vet heller ingen som precis börjat konditionsidrotta som fallit pladask för skidorientering. Gällande skidskytte verkar det glädjande nog finnas en lite större bredd, men det är främst bland ungdomar.
Skejta med klassiska skor i vintertriathlon-EM 2011
Stora fördelar med enbart skejt
Jag är inte säker på att jag vill behålla den klassiska tekniken, eftersom det finns så många fördelar med att bara skejta: Många barn tycker skejt är roligare, vallningen blir lättare, det blir mindre utrustning att hålla koll på, det blir billigare för föräldrar etc. Dessutom så tycker jag skejten är överlägsen den klassiska stilen som generell motionsform, bl a på av aktivering av större muskelgrupper och snällare rörelse för många motionärers ryggar (detta utvecklar jag i min kommande bok om konditionsträning).
Det skejten har emot sig är bl a Vasaloppet och de andra stora långloppen. När Marcialonga bytte stil från skejt till klassisk exploderade anmälningssiffrorna, eftersom svenskar och norrmän gillar klassiskt. Det sitter djupt rotat. Det går det potentiellt att ändra på, se t ex på Schweiz där de flesta motionärer skejtar. Seraina Boner sade en gång till mig att ”Hemma är det bara äldre människor som åker klassisk, de som inte orkar skejta”. Där finns kanske en fördel med klassiskt, att alla inte orkar skejta.
Om det blir enbart skejt framöver är det svårt att sia om, och det finns mängder med fördelar och mängder med nackdelar med en respektive två tävlingsstilar.
Stakstarke Martin Johnsrud Sundby vid VM i Falun 2015. Foto: Erik Wickström.
Verkningslös regel
Med detta sagt är jag äntligen redo att kommentera FIS nya regel, om maxlängden för stavar.
Att man inte vill att åkarna ska staka kan jag till viss del förstå, men denna maxlängd förändrar inte så mycket. Många som valde bort diagonalåkning och istället stakade banorna i den traditionella världscupen var inom den nya maxgränsen. Så stor skillnad gör inte långa stavar. Jag tror att det till 99,5 procent kommer bli så att de som funderar på att staka lopp gör det även om de inte kan gå upp lika mycket i stavlängd som de önskar. Det handlar inte om många centimeter.
Så därmed är regeln i stort sett helt verkningslös (jag skulle tippa till som sagt 99,5 procent). Vill man att folk använder fästvalla är det hårdare banor som gäller. Eller varför inte krav på sämre spårpreparering, tjärade träskidor och aluminiumstavar.
Men problemet slutar inte med att regeln är helt verkningslös. Det blir också svårt med hur man ska mäta, hur man ska kontrollera etc.
Och inte minst, hur ska man kunna ta FIS på allvar efter detta?
