Jag sitter på Hotel Ennstalerhof i Ramsau och har precis avslutat en god eftermiddagsfika där kaffet dock var aningen svalt. Är man van vid perkolatorbryggt kaffe känns det mesta annat svalt. Kopparna hade i alla fall öra. Att dricka kaffe ur koppar utan öra är inget jag gör frivilligt.
A2 från Frankfurt till Salzburg. Min favoritgate.
Igår kom jag till träningsparadiset Ramsau i Alperna och kommer att åka hem på onsdag. Jag är där på en pressresa. Bor och äter jättebra. Ska testa på en variant av skidskytte, fatbike på snö, alpint i Schladming samt åka längd i Ramsau. Det blir säkert kanon och jag kommer att få alla möjligheter till att skriva en bra artikel.
Sista två månaderna hårda
Men det tog emot att resa iväg igår. Som fan. Du som hängt med på bloggen har sett att jag varit iväg på en hel del i höst. Utöver föreläsningar, företagsevent, skidlektioner, coachning för klubbar etc det har jag haft en del rejäla skrivprojekt, som boken, Vasalöparen, Ski Classics hemsida/tidning, några diverse frilansgrejer samt en längdskidsguide till Aftonbladet. Sedan har jag den personliga träningen som jag alltid prioriterar, inte minst för jag lär mig så oerhört mycket av mina adepter. Utan dem hade jag inte vetat i närheten av så mycket så jag idag vet om träning för motionärer.
Sedan i mitten av oktober har min veckodos med träningen legat på ca 2-3 timmar. Jag har flera gånger fått frågan ”Ska du åka Vasaloppet i år?”. Den kanske är berättigat. Visst har jag tränat liten mängd förr och jag har ju t o m skrivit en hel bok om att prestera med begränsad träningsmängd. Men någonstans går gränsen. Så här lite har jag inte tränat en höst sedan tonåren. Kommer jag inte igång nu blir nog Vasaloppet ingen höjdare, men självklart ska jag åka. Och jag vill åka bra. Och jag vill åka bra även nästa år. Och året därefter.
Grönt i Alperna igår
Borta mycket från familjen
Att träna mycket är svårt när man prioriterar familjen och arbetet framför egna idrotten, särskilt i tuffa jobbperioder som i höst. Jag har varit borta mycket från familjen och jag har jobbat många nätter. Men jag har hela tiden försökt att alltid vara med i morgonbestyret hemma gemensamt med familjen och i eftermiddags- och kvällrutinerna. Middagstiden 17.30 är tämligen helig. Och jag har lämnat på dagis kl 08.00 och hämtat kl 15.30 de flesta tisdagar och torsdagar. Och Ida och jag har delat ganska lika på vabbandet. Men visst har jag varit borta jättemycket senaste två månaderna och det känns inte helt hundra. Önskan att spendera mycket tid med barnen ökar för varje år.
Förr var jag ofta ledig och var hemma med barnen på måndagen när jag hade varit borta på helgen. I höst har jag inte haft den möjligheten.
Det är en knapp timmes bilresa mellan Salzburg och Ramsau. Jag pratade tyska med taxichauffören i ca 20 min. Skoltyskan sitter hyfsat fortfarande.
Oktober-januari
Utifrån är det lätt att tänka hur man hade kunnat göra annorlunda. Inifrån är det mer komplicerat än så. Först och främst tycker jag i princip ALLA mina uppdrag är väldigt roliga. Vidare så har jag ju fått uppdrag som jag bara kunde drömma om för några år sedan. Det är otroligt stimulerande och väldigt smickrande. Sedan tackar jag också nej till ganska många grejer. Men många uppdrag är för roliga och givande för att inte ta.
Ida och jag har pratat mycket om denna legendariska höst och har väl båda konkluderat att det blev lite väl bra. Det är naturligt för mig att jobba hårt från oktober till januari, för att sedan ha det lugnare främst mars till augusti. Jag gillar det säsongsbetonade men nu blev det dessutom en bok ovanpå allt under ruschen.
Nästa år…
Nästa höst kommer jag att sikta på att ha färre stora och tidskrävande skrivprojekt och istället satsa på fler föreläsningar, företagsevent och coachning mot klubbar och företag. Men först ska jag ha några fina dagar i Ramsau, trots att jag just nu inte vill vara någon annanstans än hemma.
