Staffan Larsson och jag uppe i Viborg. Så här ser man ut efter att ha kört uppför i en evighet.
Data för passet igår. Jag hade f ö 39 i puls när jag stod på rullskidorna och väntade på att Staffans klocka skulle hitta GPS:erna.
Mora bjöd inte direkt på sommarväder, men mot det sprack upp lite grann efter hand så man fick se en del av den fantastiska utsikten över Orsasjön. Vi körde i trakterna mellan Mora och Orsa öster om 45:an, genom byar som Bergkarlås, Maggås, Viborg och Stackmora. Väldigt fint med rejält kuperad terräng på småvägar. Kanske ett av de bästa ställen jag åkt rullskidor på (Hallandsåsen är såklart bäst), även om asfalten inte var den jämnaste.
Staffan avslutade sin karriär 2005 och det lät inte som han åkt speciellt många rullskidpass sedan dess. Där vi åkte igår var en av hans standardrundor förr och just där hade han nog inte åkt sedan han slutade. Staffan är ganska nostalgisk och en bra berättare, så det var jättekul att höra olika anekdoter om olika platser och träningspass. De lät inte direkt som de körde svinlugnt på deras ”lugna” pass förr.
Viborgsrace?
Han berättade också att de som mest körde ett pass enbart stakning per vecka, då ca 2-2,5 h. Lite skillnad mot nu. Då körde de inte heller de riktigt långa passen som dagens långloppsåkare gör, där många har pass på 4-5 h som stapelvara.
Mora Gymnasium har ett testlopp som heter Viborgsrace. Det minns jag att min kompis Linus Davidsson körde när han gick i Mora kring millenieskiftet. Staffan var inte helt säker på start- och målplats och sträckning, men jag maxade i alla fall en backe upp till toppen. Vi kom till starten efter en dryg timmes åkning och så här gick det för mig:
-
![Fina rullskidvägar öster om 45:an mellan Mora och Orsa]()
Fina rullskidvägar öster om 45:an mellan Mora och Orsa
Tid: 13.22 min
- Längd: 3,33 km
- Snittfart: 14,9 km/h
- Stigning: Ca 170 meter
- Hjul: Elpex-3:or (som f ö rullade marginellt bättre än Staffans Swix-2:or)
- Väder: Blöt vägbana och uppehåll, knacklig asfalt
- Puls: Låg på cirka 85 procent
Jag tyckte det kändes helt okej, men överkroppen är inte riktigt van vid att köra hårt på rullskidor så det var svårt att ta ut sig i flåset. Staffan körde med ben och var cirka en minut efter mig.
Efter det skulle vi tydligen åka ner till Orsasjön och köra en ny backe. Vilket visade sig vara en monsterbacke på 2,86 km med ungefär lika många höjdmeter. Vid det laget var jag helt slut i överkroppen och hade inget att trycka med, men stakade mig i alla fall upp. Pulsen låg på strax under 80 procent på den intervallen. Staffan traddade och var över en minut före mig upp. Inte helt bra.
Så här ser en pulskurva ut när man har ok tryck på första intervallen och sedan tar överkroppen slut så pulsen inte går upp på andra stakintervallen
