Med Charioten på Sjusjøen vid nyår
Jag har inte läst om inlägget jag skrev i augusti 2012 då jag tog en bloggpaus (på knappt fyra månader) förra gången, men jag kan tänka mig att innehållet blir ungefär det samma denna gång. Bloggen för med sig massvis med positiva saker:
- EN HÄRLIG FEEDBACK FRÅN FANTASTISKA LÄSARE! Tack för alla mejl, bloggkommentarer och SMS som trillar in. Och tack alla ni som kommer fram och pratar ute på läger och tävlingar!
- Bloggen ger många mervärden. För några år sedan jagade jobb, idag jag har det förnäma problemet att bli tvungen att tacka nej till många uppdrag. Skidkurserna är fullbokade, Torsbylägret på hösten är fullt ett halvår i förväg, jag har många förfrågningar om personlig träning och jag har mer än tillräckligt med uppdrag som frilansjournalist. Det jag vill utveckla är att ge fler föreläsningar och fortsätta att jobba med företag som anlitar mig för en eller flera dagar med konditionsträning/föreläsningar.
- Man får bra flyt i skrivandet genom bloggen. Att publicera text som i snitt når cirka tusen unika besökare per dag gör att skrivkrampen försvinner. Om texterna är bra eller dåliga är en annan sak, men prestationsångesten att publicera i tidningar och böcker släpper till viss del.
Snygg tatuering på Herr Lövgren från IK Trasten som jag träffade på Borås skidstadion i december innan snön försvann
Jag är väldigt medveten om fördelarna. Jag är också medveten om att jag rent professionellt skulle ha nytta av att även vara på Facebook, Instagram och Twitter. Men eftersom jag har tillräckligt med jobb ändå så känner jag inget behov av det. Och ”för nöjes skull” känner jag i dagsbehovet ingen lust att hänga på Fejjan. Då ringer jag hellre Martin Josefsson och pratar om varandras respektive fruar eller Tobias Magnusson och diskuterar den låga nivån på svenska universitetsutbildningar. Träningsdagbokssidan FunBeat är det enda sociala mediet jag är med på förutom bloggen.
Nackdelarna dock? De två enda är tid och fokus. Det tar en stund om man vill skriva ofta (vilken jag vill göra om jag ska fortsätta, är lite av en allt eller inget-person). Dessutom medför bloggandet en del andra grejer än bara själva skrivandet. För att jag ska få möjlighet att vara med mina nära och kära, jobba samt träna och tävla så är det lite för tajt just nu. Om jag pausar för alltid eller en kort period återstår att se.
Erik och Ida på nyårsafton
Förhoppningar med 2014
Här närmast hoppas jag en bra skidsäsong. Jag kommer inte att avsluta säsongen med Svalbard Skimaraton, vilket först var tänkt. Det går i början av maj, alltså samtidigt som Astrids syskon är beräknat. Det är ju såklart det största som händer i år.
Eftersom Astrid har ett hjärtfel så har vi lite extra kontroller den här gången. Första ultraljudet var jobbigt. Vi gick från huvudbyggnaden på sjukhuset i Borås mot barnavdelningen. Det är samma korridor som förbinder BB-hotellet (där nyblivna föräldrar övernattar) och neotal. Det är samma korridor som sjukhuspersonal sprang med en blå Astrid när hon var 16 timmar gammal. Sjukhuspersonal som inte visste vad felet och som var påtagligt stressade. Med Ida och mig vid sidan om, som inte visste om hon skulle klara sig. Första beskedet (som sedan visade sig vara felaktigt) var ett så allvarligt hjärtfel att hon skulle bli rejält nedsatt i sin vardag. Några timmar senare fick hon åka ambulans till sjukhuset Göteborg, där vi stannade i nio dagar.
Omslagsfotografering för Vasalöparen på Omberg i oktober. Motivet var Cissi och Kersti från TV-serien En Svensk Klassiker. Fotograf var Luca Mara.
Detta är naturligtvis de värsta timmarna i mitt liv och när jag åter kom till den korridoren för någon månad sedan var det som att gå in i en vägg. Jag var inte beredd på det och bröt ihop fullständigt. Alla minnen kom tillbaks. Vi blev stående flera minuter och det var rikligt med tårar. Men vi är ändå inte speciellt oroliga över nästa förlossning, barnet (ej tvillingar, puh) har sett ut att må bra på ultraljuden.
Annars så blir nog 2014 ”som vanligt”, med skidkurser, föreläsningar, personlig träning, Vasalöparen, löpning med joggingvagn, SkiErg-maxningar, rullskidor på tröghjul, rödvin från Valpoliciella, pill med huset i Borås, semester i stugan i Aplared, semester hos mina föräldrar stuga (var sin) i Vejbystrand, besök hos Idas syster Åsa i Östersund, besök hos Idas syster Erika i Höganäs, dyra reparationer av den franska finessen, bordshockey-VM, Borås Tidning, P1, fakirtåg till Stockholm, Hawaiipizzor, styrka i atletklubben hemma i källaren, skörd av tomater, gräsklippning, Ramsauresa, Torsbyresor, ignorering av massa grejer som borde fixas på huset och massvis med laster och tillkortakommanden som man med gott samvete kan undvika att skriva om på en förgänglig och förskönande blogg.
Mora-Nisse i Nordkorea och Kina
Mora-Nisse i Kina och Nordkorea
Mora-Nisse förresten, han lever. Han har fått lite utrymme här på bloggen senaste året, men även i fall han inte så ofta är med på bild längre så hänger han fortfarande med på resor ibland. Ett tag var han dock så uttråkad över att han inte fick följa med på några intressanta resor med oss att han hängde med vår vän Tobias Magnusson till Kina och Nordkorea (Tobias snodde honom utan att vi märkte). Plötsligt en dag stod Mora-Nisse utanför ytterdörren, tillsammans med en fotobok. Han hade på två veckor tagit ungefär 30 olika selfies runt om på turistattraktioner som kinesiska muren och Himmelska fridens torg och skrivit bildtexter till varje foto.
