Resultatlista Lidingöloppet 2006. Den tar jag med mig till ålderdomshemmet.
Min ryggrad med fraktur på kotbågen. Jodå, Alexander är andranamnet.
För att vara skidåkare har jag alltid haft lätt för att springa. På somrarna brukade jag prestera bra i förhållande till de andra skidåkarna på de lokala löptävlingarna och när jag hade mitt skiduppehåll 2006 till 2010 lyckades jag bli 12:a i Lidingöloppet (2006) och springa halvmarathon på 1.12 (2009). Men ända sedan 2006 jag har haft många skador, bland annat stressfraktur i mellanfotsbenet, ömmande hälsenor och denna förbannade sätesmuskeln. Det är egentligen bara 2006 som jag verkligen kunde springa mycket, alltså 3 gånger i veckan eller mer.
Sedan 2010 har har sprungit ungefär 1-2 mil i veckan, vilket är ganska lite om man vill springa fort på tävling. Men trots det har löpningen gått bra och även om jag inte skulle springa snabbt på en platt mil idag så presterar jag bra i backlöpning, faktiskt bättre nu än 2006, då jag vägde 5 kg mindre. Jag har för övrigt märkt att kroppsvikten de facto har mer betydelse i långa, flacka lopp än i kuperade lopp, eftersom de som väger för lite har för lite benmuskler för uppförsbackarna. Det är i alla fall min teori och det stämmer på mig.
Fraktur på kotbågen
Hur som helst är anledningen till att jag springer så lite min ömmande sätesmuskel, som har gjort ont sedan 2010. Det känns ingenting när cyklar eller åker skidor, men det känns på alla löppass, särskilt om jag springer med hög fart på hårt underlag mer än 5 km. Förra året tog jag äntligen tag i problemet och efter slätröntgen, MR, CT, skiktröntgen (kanske lite upprepning där…) och allt vad det heter fick jag till slut både en dom och diagnos (med reservation från eventuella felformuleringar).
Göteborgs Marathon 2006 målgång på Slottskogsvallen. Foto: Bob Kaill
Tydligen har jag en fraktur på kotbågen i ena ryggkotan. Sprickan uppkommer redan i fosterstadiet, men själva frakturen inträffar inte förrän i puberteten. Detta är ganska vanligt på populationsnivå, men alla märker inte av det eftersom alla inte sportar som tokar. I mitt fall handlar det om att kotan ”kollapsar” vid varje löpsteg och klämmer ett gäng nerver, och för mig hamnar smärtan i sätesmuskeln (typ röven). De två sista läkarna jag träffade i höstas/vintras (Carlanderska i Gbg och Art Clinic Spine i Jpk) sade ungefär samma sak: ”Du kan fortsätta att träna dina 1-2 pass i veckan, men du kommer aldrig kunna träna speciellt mycket mer. Att göra comeback i marathon kan du glömma”.
Det kan tyckas som ett tufft besked. Jag hade länge försökt komma tillbaka och jag tror faktiskt att jag skulle kunna göra en bra marathontid om jag fick chansen att träna lite mer. När jag sprang på 2.32 i Göteborgs Marathon 2006 så tränade jag inte speciellt mycket, så där fanns nog mer att hämta.
Glad över beskedet
Men faktum är att jag blev glad över beskedet. Nu behöver jag inte kämpa för att komma tillbaka längre. Jag har många bra resultat och pers inom löpningen och på hemmet kommer jag att vara nöjd med det. Nu kan jag fokusera på rullskidstävlingar istället. Och på ett prestigelöst sätt med springa lite terränglopp då och då, det klarar sätesmuskeln. Med löpträning 1-2 gånger i veckan, kanske t o m 3 pass om det känns bra. Läkarna säger att det är OK att springa med så länge det inte gör jätteont, och för det mesta är det bara en lätt, molande smärta.
Förra året blev det en löptävling. I år har det hittills blivit en, men lördag 8 juni springer jag den andra: Salomon Trail Tour 21 km i Skatås, Göteborg
