Så sitter man här igen. På ett flygplan på väg mot skidåkning, den här gången för Årefjällsloppet. Jag känner mig snart som en medlem av 10 000-klubben, alltså 10 000 restimmar per år (167 dagar).

På lördag avgörs första upplagan av Årefjällsloppet och om några timmar ska jag vara moderator på presskonferensen dit cirka 20 av toppåkarna kommer. Jag ska bland annat fråga Jørgen Aukland om han överhuvudtaget lär sina barn att åka diagonalt, eller om han vägrar att valla åt dom och istället låter dom att staka.

Sur säsong
Detta är den 6:e av 6 tävlingar i Swix Ski Classics och efter 75 km K på lördag med efterföljande bankett (som ska bli vansinnigt rolig) så är min säsong över. Det har verkligen inte blivit som jag tänkt mig. Bara för att jag har fyllt 30 år, köpt hus och blivit pappa, så betyder inte det att jag trappar ner. Självklart har jag fått pussla mer för att få ihop vardagen, men samtidigt var jag i MIN LIVS FORM i oktober (mer om det någon annan gång). Sedan dess har jag mest varit sjuk, sjuk, sjuk, skadad, skadad och skadad. Det är förmodligen bara IFK Mora SKs Joakim Engström som kan utmana mig i förstörda träningsdagar i vinter, vilket du bland annat kan läsa här.

Min bästa träningvecka sedan oktober har varit 12 timmar, snittet har nog legat på 5 timmar. Det funkar liksom inte när man ska prestera bra. Sedan tycker jag faktiskt det har varit lite stolpe ut också. Min enda bra tävling, Ulricehamnsloppet, blev jag 2:a efter en diskutabel upploppsstrid. Och i årets viktigaste lopp, Vasaloppet, bröt jag en stav på myrarna och fick både stå still och åka åt fel håll för att få en ny.

Jag ska dela rum med Kjell-Erik Kristiansen på Holiday Club i Åre. Kjell-Erik är en mycket duktig spekar inom skidor och skidskytte och driver även längd-sajten sweski.com. Jag har bara pratat med Kjell-Erik i typ 1 minut av mitt liv, så det ska bli kul att lära känna honom lite mer.

Bra möten i Stockholm
Hur det kommer att gå i Årefjällsloppet vet jag inte. Jag ska åka igenom och njuta av att delta i premiärupplagan och spana in utsikten. Självklart kommer jag att ge allt med nummerlappen på (den enda gången i mitt skidliv jag inte gjort det var i misären i Storebroloppet 2011), men jag känner mig oerhört otränad, ur form och mer sugen på nästa säsong. Med undantag från ett par tillfällen har jag varken stakat, tränat SkiErg eller styrketränat sedan i början av februari, så det är inte tal om att åka utan fästvalla för mig.

Mötena i Stockholm måndag och tisdag gick bra! I måndags har jag på ett förlag och jag kommer att skriva ca en femtedel av en bok, deadline 1 juni. I tisdags hade vi både strategimöte och redaktionsmöte för Vasalöparen. Runners World – som gör Vasalöparen på uppdrag av Vasaloppet – kom dit med både marknadschef och VD. Vasaloppet hade en liknande laguppställning och totalt var vi 10 personer som satt runt ett runt bord i 5 timmar och hade en intressant och kreativ diskussion. Eventuellt blir det en liten ändring för mina mina uppdrag framöver, i positiv riktning i så fall!

Vi hade presskonferensen inför både publik och webb-TV igår på Copperhill Lodge i Åre Björnen. Det var 6:e gången i vinter och jag tycker det går bättre för varje gång. Och det är väldigt roligt att ställa frågor till åkarna!

Efterråt skrev jag en ett par nyheter på Swix Ski Classics hemsida och därefter åt jag middag min farbror Arne Wickström. Han bor i Åre och jobbar på hälsocentralen.

Idag blir det nog att göra lite intervjuer när finåkarna testar skidor/banan. Men först frukost med Rickard Bergengren här på Holiday Club.

Jörgen Aukland och jag dagen innan Birken förra helgen. Foto: Magnus Östh.

Jag blev 35:a idag. Supernöjd. Trots mycket knaper träning sedan i oktober kunde jag genom ett taktiskt perfekt lopp och grymma skidor göra min bästa Swix Ski Classics-tävling för säsongen. Många fina namn bakom i resultatlistan, bl a flera som åkt världscupen i år.

Stort tack John Vikman för att jag fick pryltesta ett par Madshus Redline ”i fält”, de var fantastiska och hjälpte mina totalt utmattade triceps.

Jag är fruktansvärt trött, sektionen under kraftledningen sög must. Nu ska jag skriva ett pressmeddelande för Swix Ski Classics. Sedan blir det bankett. Jag är skyldig vallarna och drickalangarna annan typ av dryck…

Jag drar vår klunga på fjället med Lasse Paakonen, Klas Nilsson, Pär Jonsson, Tiio Söderhielm och Erik Melin Söderström efter. Tiio bröt sen den veklingen. Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet finns här. Bilder Årefjällsloppet finns här.

Jag sitter i frukostmatsalen på Holiday Club och jag har nog aldrig sett så många skidåkare så trötta på en och samma gång. Igår var det After Ski, bankett och sedan Bygget, vilket tillsammans med 75 km tuff skidåkning gjorde att en och annan blev lite sliten.

Linus Larsson åkte bra igår.

Årefjällsloppet var fantastiskt vackert. Cirka -20 grader i starten, men klarblå himmel och strålande solsken gjorde att man kunde slänga mössan tidigt. Jag hade bestämt mig innan för att vara supertråkig och ”göra mitt eget lopp” och ”inte gå ut för hårt”. Med tanke på hur säsongen varit ville jag få en trevlig resa i den sista tävlingen. Därför tog jag det lugnt i starten för att undvika stavbrott och jag stressade inte i klungan. Jag hade äntligen ett par kanonskidor under fötterna som gled lika bra som alla andra, så jag kunde ganska enkelt följa tätklungan i början på de lättåkta partierna.

Vid spurtpriset efter 7 km skruvades farten upp tillfälligt och Björn Rydvall och jag hamnade cirka 30 meter bakom tätklungan. Normalt sett hade kört helt max för att försöka komma ikapp, men nu tänkte jag mest att jag ville orka hela loppet. Så vi låg på det lite retliga avståndet 30 till 100 meter ända fram till Ottsjön efter ca 18 km, då drog klungan ifrån lite mer.

Björn Rydvall imponerade
Loppets största backe, med en stigning på 250 höjdmeter (jag tror Vasaloppets startbacke stiger 150 meter), började vid 20 km och slutade tre kilometer senare. Där ställde jag av Rydvall som körde utan fästvalla, och lyckades även köra om några som flugit av tätklunga, bl a Rikard Tynell och Nicola Morandini. Jag lyckades sedan ansluta till en klunga med cirka 6 personer (se översta bilden) och vi körde från ca 25 km över fjället till ca 40 km i Edsåsdalen, med skillnaden att Tiio bröt och stakmaskinen Björn Rydvall anslöt till klungan. Rydvall imponerade för övrigt stort under hela loppet med dragvilja och stakade uppför nästan alla backar, till skillnad från många andra som saxade.

Morten Eide Pedersen vann ungdomströjan och dominerade även under kvällen.

Efter Edsåsdalen blev det lite olika klungor, men jag avancerade hela tiden i fältet (trots att mina triceps tackade för sig ungefär vid 30 km kvar-skylten) och kom ikapp och förbi många finåkare även på slutet, bl a Lars Suther och ungtupparna Fredrik Jonsson och Anton Lindblad, som båda åkt världscup flera gånger. Jag kom även ikapp den trevliga och roliga karlen Thomas Henriksson från Team United Bakeries, som blev 10:a i årets Vasalopp. Thomas läser det här så det är ett ypperligt tillfälle för mig att återigen berätta för honom vilken vekling han är som senare klev av. För övrigt bröt han loppet tre (!) gånger, men blev övertalad att fortsätta de två första gångerna för att hjälpa sina arma bagarkollegor.

Banan blev tuff på riktigt ungefär mellan mil 5 och 6. Då körde vi mestadels under en kraftledning och backarna där kommer jag aldrig att glömma. DE KOM ALLTID EN TILL JÄVLA BACKE. Detta kan nog de flesta som åkte igår skriva under på.

Precis innan den långa nedförsbacken med 15 km kvar var jag duktigt trött och fick släppa fyra gubbar och körde solo hela vägen in i mål. Nedförsbacken var för övrigt ganska jobbig. 100 höjdmeter nerför på 3 km, fartställning i stort sätt hela vägen.

Menyn till banketten

Trevlig avslutning
På stakningen mellan Duved och Åre sista milen körde jag först om Jonathan Thoresson och sedan jagade jag ikapp slovaken Martin Bajcicak, som blev 34:a på årets VM-femmil när Johan Olsson vann. Jag lade mig bakom i ca 50 meter, men sedan såg jag farbror Arne, som stod och hejade på sjön med två kilometer kvar. Då passade jag naturligtvis på att rycka ifrån Bajcicak så Arne fick se sin brorson från sin bästa sida. På upploppet var det ingen bakom och ingen framför, så jag åkte ca 50 m med en stav och gjorde high fives till publiken och blev intervjuad av speakern Kjell-Erik Kristiansen efteråt. Solen sken och alla var glada och jag var nöjd med att ha gjort ett perfekt lopp utifrån den mängd jag tränat i vinter. 35:e plats. Stort tack ni som vallade och gav dricka!

Skidorna var ett par Madshus Redline som jag fick låna av John Vikman på Madshus. Jag testade dom aldrig mot några andra skidor och vallade bara upp ett par för tävlingen. Jag har ingen aning om höjden på skidorna, jag bara sade till John vad jag vägde. Eftersom väldigt många Madshusåkare kör på Redline tänkte jag att de måste hålla en mycket jämn och hög kvalité, och det stämde ju i alla fall den här gången! Det var verkligen härligt att kunna glida lika bra som alla andra i nedförsbackarna!

Idag ska jag till Östersund och hälsa på Idas syster Åsa, som tillsammans med Mattias Nilsson precis fått sitt andra barn, tillika Astrids femte kusin som är 4 år eller yngre. Det blir fullt blås på barnkalasen framöver. I morgon flyger jag hem och sedan blir det vila och lugn träning några veckor innan det ska börja tränas på riktigt i mitten av april.

Vålådalen är fina grejer

Efter skidturen jobba jag lite och njöt av grädde och hjortronsylt, med några våfflor till. Ett stort minus för Vålådalens fjällstation var dock att det serverades kaffe i koppar utan öra.

• Den största skillnaden mellan att vara 30 år (som jag är) och 20 år är hur det känns dagen efter en rejäl fest. Jag dricker oerhört sällan mer berusningsdrycker än två glas vin på en och samma kväll, men efter Årefjällsloppet så blev det en extra dos. När jag var yngre kunde jag gå ut och springa 3 mil i 4 min-fart kl 08.00 dagen efter, nuförtiden gör jag inte många knop före lunch. Det är tur att jag bara upplever detta ett par gånger om året.

• Jag träffade Jonas Colting av en slump på Arlanda på väg hem igår. Vi hade båda köpt sötfika, oberoende av varandra. Jag GBs största strut och han tårta. Känns bra att vi som jobbar med idrott och hälsa är goda förebilder.

  På eftermiddagen i söndags åkte jag från boendet på Holiday Club i Åre till Idas syster Åsa i Östersund, för att hälsa på hennes familj. Som även består av Mattias Nilsson och två barn, varav dottern bara var 8 dagar gammal. Väldigt trevligt och kul att få träffa Astrids kusin före en avundsjuk Ida! Jag brukar inte vara så het på skidåkning dagen efter långlopp, men jag kunde trots inte kväva mitt infall att svänga in mot Vålådalen då jag passerade Undersåker i ett vansinnigt soligt Jämtland. Jag åkte (eller gick) skidor en dryg timme, bland annat på elljus-, Lake Placid-, Sapporo- och Intervallspåret. SÅ HIMLA FINT, varför jag har jag inte åkt här innan? Jag var i Vålådalen november 2007 för att göra reportage, men då var det snöbrist och bara elljusspåret var öppet.

• Borås skidstadion bjuder fortfarande på fantastiskt bra förhållanden. Fråga skidstekaren Rickard Bergengren, som lödde i 2,5 h där igår. Jag själv kommer dock inte åka så mycket mer skidor i år. Det ska vilas och sedan cyklas.

Rickard Bergengren på Borås skidstadion. Foto: Z

Anton Järnberg och jag efter King of the Hill förra året. En av få tävlingar då jag slog denne man.

Jag är fortfarande i lite lätt chock. Efter Årefjällsloppet i lördags (anmälningen till nästa år har förresten redan öppnat) så nåddes jag av det tråkiga beskedet att Anton Järnberg slutar med elitskidåkning.

Anton har blivit 27:a i Vasaloppet och tagit SM-silver i sprintstafett, och har sedan ett par år tillbaka bott i Ulricehamn. Vi har ibland tränat ihop och jag har alltid gillat Anton: trevlig, ödmjuk och med intresse för hur det går för andra skidåkare. Han har också ofta peppat mig på ett initierat sätt både i med- och motgång.

Anton Järnberg (t v) och Dan Moberg efter Jizerska Padesatka 2011

När jag pratade med honom i helgen blev jag verkligen förvånad och självklart tycker jag det är tråkigt. Jag hade tänkt att försöka åka fler turer till Ulricehamn i sommar för bra sparring. ”Jag insåg i höstas att motivationen inte skulle finnas där för ytterligare än säsong, så jag bestämde att denna skulle bli min sista”, var ungefär vad Anton sade. Han höll det dock lite halvhemligt fram tills nu. Tyvärr missade han Årefjällsloppet pga sjukdom. Istället blev hans sista tävling som elitåkare Ulricehamns IFs öppna KM, där han vann (bl a före mig) den 12 km långa elljustävlingen på blanka skidor med LF6.

Lycka till Anton med jobbet på Team Sportia i Ulricehamn och med arbetet för Helsinge Ski Team! Och bra att du sade att du fortfarande kommer att träna, vilket gör att jag trots allt kan åka till Ulricehamn för bra sparring!

Fakta enligt Helsinge Ski Teams hemsida
Född: 1984 i Gnarp
Bor: Ulricehamn
Klubb: Hudiksvalls IF
Pjäxor: Fischer
Skidor: Fischer
Stavar: SkiGo
Handskar: SkiGo
Glasögon: Casco
Meriter: SM silver Sprintstafett 2011, 10a Tartu Ski Marathon 2010, 27a Vasaloppet 2011

Vallatemplet. Till vänster. Notera strecken ovanför nummerlappen och ovanför nycklarna, de är mått för att kunna såga till stavar i lagom längder utan att behöva trassla med en tumstock. Det har jag lärt mig av prylpedanten Z. Kanske intressant att Nikons autofokus ville åt skruvstädet på denna bild.

Till höger. Skidställ och grovdammsugare

Andra sidan. Stavarkrokar och SkiErg.

Det har varit en härlig vecka på alla möjliga sätt. Jag tar några veckor nu med lite träning och desto mer tid för familj och hus. När man som jag reser, tränar och jobbar mycket i perioder är det skönt att ofta kunna ha gott om extra tid på vardagarnas ljusa timmar.

Mina stavar på de två krokarna till höger, Idas stavar på kroken till vänster.

Ändå sedan Astrid föddes skulle egentligen den här bloggen mest handla om henne, så länge jag alltid skrev vad jag tänkte på och på allt underbart Ida, Astrid och jag får uppleva tillsammans. Men eftersom det jag kan bäst är kunskap, erfarenhet och inspiration inom konditionsidrott, så försöker jag skriva mest om det. För att behålla er härliga läsare! Det finns många pappor här i världen, men få konditionskonnässörer.

Som jag uttryckt många gånger förr är jag ingen snickarkille. Men tack vare att jag har fritt spelrum i två av rummen i huset (resten bestämmer Ida…) så kan jag öva mig där utan att vara orolig för en ledsen fru. Ida är också glad att jag grejar med verktygen där nere i källaren (vallatemplet och atletklubben/träningsrummet), så att jag en dag kanske lärt mig så mycket att jag får spika, skruva eller till och med borra även på övervåningen.

De senaste framstegen i vallatemplet:

• Två hyllor som jag satte upp medelst betongborrning, plugg, hammare, skruv och vattenpass. Det har jag visserligen skrivit om i ett tidigare blogginlägg, men det tål att upprepas.
• Tre krokar för att få ordning på stavarna (OK, Martin Josefsson hjälpte mig med det, men ändå).
• Krokar för att få upp alla 29 tums-däck på väggen.
• En grovdammsugare har inhandlats för att suga upp paraffinrester.
• Farmors gamla diplom från 1939 för hennes simkunskaper har kommit upp på en dörr.
• Två grenkontaktsfästen för att få upp uttagen på väggen.
• En ny musikspelare med iFån-docka från Boråsföretaget Netonnet. Med iPaden kopplad till musikspelaren blir ljudet bättre när man vallar till skidlopp på SVT Play. I dagsläget når det trådlösa nätverket inte riktigt ner i källaren, men jag ska köpa en repeater/range extender så jag slipper sända ut wifi via mobilen.
• SNART: Hoppas jag kunna få ett utsug också, för att slippa bli förgiftat av pulver- och paraffinångor. Jag mejlade plåtslagare Hagberg, som även åker skidor snabbt, och jag hoppas kunna anlita honom för detta uppdrag.

Grenkontakten på plats för att ta emot vallajärn, varmluftspistol, vattenkokare (för att byta trugor och handtag) och musikspelare.

Träningsrummet

Igår skrev jag om vallatemplet. Idag står träningsrummet (eller atletklubben som jag brukar kalla det) på tur. Dessa två rum ligger båda i källaren och är de två rum i huset där jag får bestämma inredningen. Mitt kontor får jag förresten också råda en del över. Men jag är mycket nöjd med att ha en fru och en svärfar som flyttar väggar, lägger golv etc på övervåningen när jag är med Astrid.

Hur som helst så är jag mycket stolt över träningsrummet. Själva interiören kanske inte är världens fräschaste, men det innehåller i stort sett jag önskar för inomhusträning:

• Skierg (står dock i vallatemplet pga takhöjdsbegränsningar)
• Roddmaskin
• Landsvägsykel på trainer (en Wattbike eller Monark Ergomedic 874E hade varit ännu bättre)
• Swimtrainer (fungerar som en Bråsterk)
• Träningsbänk för t ex hantelpress
• Dipsställning plus ryggsäck med tyngder för tunga dips (bra för excentrisk träning för att rehabträna tricepssenan vid armbågsproblem)
• Mjuka mattor
• Två pilatesbollar
• Hantlar i olika vikter
• Kettlebell i 16 kg och 12 kg
• Viktskiva 10 kg
• Träningsslangar både för arm- och benträning
• Metronom (efter att ha blivit inspirerad till taktbaserad styrketräning när jag såg en av HC Holmbergs filmer igår)
• På gång: Jag fick en ribbstol i 30-årspresent av svärfar som han har lovat att sätta upp.
• På gång: En klocka med flytande sekundvisare för att lättare kunna träna vissa övningar på tid, t ex plankan 1 min eller 40s/20s cirkelträning.

Allt detta har jag samlat på mig senaste fem åren genom att köpa nytt, köpa begagnat, pryltestat som bloggare, pryltestat som redaktör för Vasalöparen, samt fått i julklapp/födelsedagspresent av mina föräldrar.

Jag hänger här ungefär 1-2 gånger i veckan. I vinter blev det mer sällan eftersom jag var sjuk/skadad så mycket, men i sommar lär rummet bli använt mer. I tisdags förmiddags var Marcus ”Koma” Wadell här för att flexa sina biceps. Vi värmde upp i 10 min (han på roddmaskin och jag på trainer) och körde sedan styrka i 40 min till tonerna av hans Spotifylista fylld med eurotechno. Ytterst trevligt.

Denna garderob innehåller mer än bara grejer för styrka/kondition. Jag är (eller snarare var) en allätare inom sport. I dagsläget är det mest konditionsidrott som gäller.

Mackan, Bizze Wing, Per Odqvist och Stavåsen på vår altan. Oväntat och väldigt trevligt löpsällskap.

Vädret i Borås har de senaste veckorna varit typiskt Boråsväder (nåja). Minus 5 på natten och plus fem med strålande sol på dagen. Typ varje dag. Jag vet att det varit så i nästan hela Sverige, men ändå.

Skidstadion erbjuder fortfarande grymt bra spår, men jag har inte tränat så mycket sedan Årefjällsloppet, framförallt inte skidåkning.

Med Peder Öberg och Z som pistmaskinsförare på Borås skidstadion är livet lätt att leva

Igår blev det istället en historisk löptur. Fem starka grabbar plus Astrid i joggingvagnen ställde ut från vårt hus i Lundaskog på förmiddagen. Eller vad sägs om Bizze Wing, Per Odqvist, Mackan och Stavåsen. Bizze och Per var mina klasskompisar och (till och från samt mer eller mindre) mina två bästa kompisar hela låg-, mellan- och högstadiet. Bizze bor fortfarande i Borås och har tre små tjejer med sin sambo Ebba, som för övrigt är Olle Häggdahls syster. Per Odqvist hade jag inför dagens tur i princip inte pratat med på 10 år, så det var otroligt roligt att se honom igen. Han bor i hufvudstaden och jobbar sedan sin textilingenjörsexamen på Peak Performance. Per har gjort klassikern en gång och sprungit Lidingöloppet fem gånger. Nu är han dessutom intresserad av att börja med triathlon, så han fick med glöd i ögonen klämma och känna på min tempocykel nere i källaren. Jag hoppas verkligen att PerO kommer tillbaka till Lundaskog! Per var för övrigt lite av min förebild som fjortis. Han var bättre än mig på snowboard, skateboard och tennis. Dessutom var brudarna betydligt mer intresserade av Per än av mig på högstadiefesterna. Men jag förlitar mig på konvergensteorin (källa: Fredde i Solsidan), vilken säger att alla blir lika snygga med åren.

Härligt att se honom trött
Det blev 15 km på grusväg och asfalt, bl a förbi den nedlagda Elfsborgsbacken på Ryssbyvägen och runt Ramnasjön och Byttorpssjön. Det var första gången sedan i oktober jag sprang över en timme, så det känns i benen idag.

Extra roligt var att Bizze var den som var tröttast under turen. Och när Mackan stötte i roten av sista backen mot Ramnalätt flög Bizze av direkt. Bizze växte upp 200 meter från mig i Lundaskog och vi tävlade i ALLT: fotboll, innebandy, landhockey, löpning (ruscher), Zelda, Super Maria Bros 2, sällskapsspel, bordshockey, pingis… Jag fattade inte att jag var en tävlingsmänniska förrän sent i livet, mest med tanke på att Bizze, jag och våra två pappor var precis likadana.

Josefin och Martin ordnade turnering i äggpickning på påskafton i deras bodega/innebandyarena. Martin sopade hem bucklan. Vi sov även över där och njöt i den spatiösa och välskötta villan på Hedvigsborg.

Astrid hjälper mig och Olle med att bygga ihop gungställningen som Rickard Bergengren genröst gav familjen Wickström i present!

Förra veckan blev en rehabvecka för kropp och själ. Lite träning, trevlig träning, lite jobb, mycket familjetid, samt mycket hustid både inne och ute. Det har verkligen varit skönt och hälsosamt på alla fronter. Ida börjar bli gladare och gladare över att bo i mitt föräldrahem i Lundaskog (ett område som för övrigt är hett nu sedan Jula, Swedol och de andra affärerna slagit upp portarna bara 1 km från oss, vi har varit på några invigningar i vår). Ida var lite skeptisk i början efter att vi köpt huset i maj förra året.

Dold agenda med gungställningen?

Förutom de mikroskopiskt små grejerna som jag fixar i ”mina” två rum i källaren har vi ordnat lite grejer av lite mer vikt senaste året: lagt nytt golv, målat tak, målat väggar, tapetserat i vårt sovrum, klädkammare och Astrids rum, flyttat en innervägg och fixat ytskikt i vardagsrummet och bytt ett gäng fönster.

I vår ska vi göra ett nytt rum helt från grunden, TV-rummet, så om några månader kanske vi får TV igen efter att ha varit utan i 10 månader. Vi ska även byta de nio stora fönsterna i vardagsrummet, samt byta tak. Visserligen bara papptak, men eftersom taket läckt i många år så har några takstolar ruttnat, ergo det kommer att bli ett omfattande arbete med tanke på att huset är på 140 kvm (+ 140 kvm biarea). Ju mer framåt det går, desto gladare blir Ida, desto gladare blir jag.

Sötbrödstiden över för denna gång
Hela påskhelgen kantades av middagsbjudningar, antingen hos oss eller att vi var bortbjudna. Jag gillar verkligen den umgängesformen. Middag kl 18 eller 19 med 2-6 gäster, med 2-3 rätter och ett par glas vin. Lugnt och fint, trevliga samtal och mycket Svensson över det hela. Det kanske låter tråkigt, men jag trivs oerhört bra med det livet som jag föraktade som ung och radikal i 20-årsåldern. Om man bortser från alla resor lever vi ett mycket vardagligt liv med rutiner och vanor, det gillar jag!

Träningen för mig har blivit precis som den jag skrivit åt de jag coachar: lugnt, kravlöst, inga intervaller, inga pass över 2 h, en del styrka, olika träningsformer. Helt enkelt en långsam övergång till barmarksträning. Jag har bland annat cyklat MTB med Martin Josefsson, sprungit med Olle Häggdahl och cyklat landsväg (med Zipphjul) med Jonas Colting. I två veckor till ska jag träna lugnt och kravlöst för att samla mental energi innan jag drar igång på allvar i mitten av april.

De kommande två veckorna kommer också att bli väldigt tuffa med mycket Vasalöparenjobb och skrivande på en del av en bok. Från och med denna vecka till augusti kommer jag också att vara pappaledig två dagar i veckan, så för att få till träning närmsta tiden gäller det att ta fram joggingvagnen! Att vara två heldagar med Astrid utan Ida känns för övrigt jätteroligt! Jag tror det kommer bli en del gungande, krypande på gräsmattan, samt att hänga med Robban Malmgren och Erik Thiberg, som också var sitt barn i typ Astrids ålder.

Jag fick ett mejl av en bloggläsare för ett par dagar sedan, som jag fick tillåtelse att publicera:

Inte varje år 1 april man kan skejta naken i vårsolen på sjön Bolmen i Småland på en 40 cm tjock is med täckte av snö.
/Christoffer Fornander och Pontus Petersson, FK Finn Ljungby

Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Av alla P1-program jag lyssnar på så måste nog ändå Stil vara det mest intressanta och välproducerade. Hur kan jag annars bli totalt slukad av ämnen som annars är de jag minst bryr mig om? Alltså mode i alla dess former, t ex kläder, smycken och luktegott.

Pressbild: Susanne Ljung. Foto: Mattias Ahlm/SR.

I helgen när vi sov över hos Martin och Josefin så vaknade Astrid i vanlig ordning kl 06.30. Det gör hon (plus/minus 15 min) varje dag och det är också då både Ida och jag går upp. Men nu hade vi för en gångs skull gott och lagt oss sent, men Astrid tog naturligtvis inte hänsyn till att hennes föräldrar bara sovit 4 timmar. Så när hon vaknade insåg jag direkt att det var Idas tur att få sovmorgon. Eftersom jag är borta så många helger på jobb- och idrottsäventyr var det liksom inte läge att ens börja förhandla. Övriga huset fick sova vidare några timmar när Astrid och jag gick upp.

Men vilken lycka det blev. Vi gick först ner till Statoil på Hedvigsborg och köpte en stärkande kaffe och en Borås Tidning. Sedan började stil, så Astrid och jag kunde gå runt en timme på Hedvigsborg i vårsolen och förföras av Susanne Ljungs underbara röst. Avsnittet till ära handlade om den ungerska blondinen Zsa Zsa Gabor, som är lite av en föregångare i att ”vara känd för att vara känd”. Jag tror Ida är lite svartsjuk på Susanne Ljung, även i fall hon är 50+ och att jag aldrig har träffat henne.

Som inbiten skidåkare och redaktör för tidningen Vasalöparen får jag ofta frågor som rör anmälningen till Vasaloppet. I år öppnade anmälan två veckor efter loppet och platserna tog slut på 10 min (jag gissade 15 min).

Detta innebär naturligtvis att många är utan plats. Eliten brukar få plats, men hur går de för övriga 99 procent som inte är topp 100? Visst går det att köpa platser veckorna innan loppet (folk blir skadade/långtidssjuka eller inser att vadslagningen på fyllan kanske inte var så bra), men det blir ju en osäkerhet som inte är så trevlig att dras med.

Anders Selling, VD för Vasaloppet. En trevlig och skojfrisk karl.

Att platserna tog slut så snabbt kan betyda att det blir lättare att bli t ex topp 1000 eller topp 2000, eftersom många nya namn med lite lägre ambitioner hann anmäla sig. Det tror i alla fall min klubbkompis och skidresultat.se-mannen Johan Nyman i det här blogginlägget. An annan viktig fråga är hur det blir med de som gjort Vasaloppet typ 28 gånger i rad. Veteranerna (minst 30 lopp) tror jag har en given plats, men de som åkt många lopp i rad utan att ännu nått 30 st lär inte varit skitglada när de knäppte på datamaskinen upp kl. 08.30 den söndagen och nåddes av meddelandet att loppet var fullt.

Vasaloppet kliar sig också ordentligt i huvudet. När jag satt i möte med bl a VDn Anders Selling för ett par veckor sedan pratade vi en stund om detta. De diskuterar problemet internt, men har ingen självklar lösning. Helt klart verkar det i alla fall inte som om startavgiften kommer att höjas, trots att platserna förmodligen skulle gå åt om det kostade 5000 kr att vara med.

Med anledningen av förra inlägget om startplatser till Vasaloppet så kommer här ett mejl från den slagfärdige småbarnsföräldern Johan Palmér, som jag träffat ett par gånger genom Oskar Lund. Palmér missade en plats till Vasan och uttrycker sig rappt med pennan:

Jag hittade ingen bild på Palmér, så det fick bli Oskar Lund istället. Han och jag efter målgång i Ränneslättsturen 2012. Foto: Thor-Björn Lund

Erik den här bristen på Vasalopps platser är ju absurd. Något måste ju göras för oss pre30års krisande lightelit motionärer i led 1. Kan du samla in framtida säljare och förmedla kontakten till oss stackars wannabes via Sveriges bästa skidblogg. Håller även dig ansvarig till konditionshysterin för dit framgångsrika lobbyarbete för konditionsidrotten.

Alltså den har konditionshysterin måste få ett slut. Börjar få löjliga proportioner. Kan inte vanligt folk hålla sig till snöskottning,vedbärning,städning,reparationer,natursköna promenader med hund.

Eller har det här värdelösa ROT samhället bidragit till att vanligt folk som inte längre orkar torka sin toaletter promt måste åka 9mil skidor.Rimligtvis borde folk som inte lägger större kraft och energi på en investering på ca 10 000 SEK (biljett,klubb avgift,ny utrustning,kläder,resor,boende,spåravgift,sockeruppladdning) utan såsar runt på orimliga 9-10timmar skämmas och satsa tid och pengar på familj, kyrka eller hemmaodling av proviant. Alla som ser en Vasabiljett som en investering för sitt välbefinnande kan ta i beaktning att man kan lika väl motionera hemma utan stress och till en mindre del av familjekassan.

Bättre var det förr för då hade man iallafall vett till att veta hut.
Och det enda Gustav Vasa bidrog till var förtrycket av folket genom högt skattetryck som lever kvar än idag. Tacka vet ja Nils Dacke som skulle blivit vår befriare och skapare av ett varmt, hjärtligt katolskt konungarike.

Gammalt & Fornt
/J Palmer
Samlad ledare för Mårtensdrätts ludditer.
(Inget av ovanstående svammel är sant eller av vederbörande en åsikt och bör snarast föras till Papperskorgen.)
Tips på biljett försäljare 0725114503. Nås inte på gammal mobil pga likviditets problem.

1 april gick mitt ”kontrakt” för Swix Ski Classics ut. Det är för övrigt första gången sedan jag blev frilansare på heltid för tre år sedan som jag skrivit på något för ett jobb. Annars har jag inga garantier på de uppdrag jag har. Vasalöparen kan sparka ut mig med huvudet före i morgon om de känner för det (dock ganska låg risk), det är nackdelen med detta drömjobb/drömvärld jag lever i. Då kanske man får sälja sina rullskidor för att betala räntan till bolånen.

Helt utan att följa Jantelagen är jag ganska säker på att jag hade blivit tillfrågat att göra jobbet för långloppscupen även nästa år, men istället ringde jag själv upp chefen David Nilsson och sade att jag inte ämnade att fortsätta. Detta har jag bl a gjort i vinter för Swix Ski Classics:

• Åkt alla sex Swix Ski Classics-loppen (med utantag för Birken, då jag blev sjuk i Norge), de tre första som åkande reporter med mobiltelefon
• Varit moderator på alla presskonferenser (i Vasan tillsammans med Roberto Vacchi) två dagar innan loppet
• Gjort videointervjuer två dagar innan och dagen innan loppet ihop med Magnus Östh
• Skrivit pressmeddelanden före och efter loppen
• Skrivit nyheter, lagt upp andras pressmeddelanden och uppdaterat Swix Ski Classics hemsida
• Uppdaterat Swix Ski Classics sociala medier Facebook, YouTube och Twitter

Magnus Östh

Sex långa helger har det blivit (ofta fyra heldagar borta) och jag har främst jobbat med fotograf Magnus Östh (även tagit bilderna på mig i detta inlägg) och Mari Haugli. Vi har kommit mycket bra överens och Magnus har jag ofta delat rum med. Jag har också valt att arvodera honom så vi kan använda hans magiskt fina bilder från tävlingarna under hela året i Vasalöparen. Swix Ski Classics består bl a av:

• David Nilsson, VD
• Mari Haugli, ”samordnare”
• Karel Jonak, TV-producent
• Thomas Granlund, Race Director
• Magnus Östh, fotograf
• Erik Wickström, journalist

Anledningen till att jag inte fortsätter är främst att det inte känns superbra att vara borta från familjen sex långhelger på drygt två månader (när jag sedan tidigare reser mycket), men också att det påverkade det sportsliga ganska mycket. Att jobba hårt och stressat dagarna innan loppet och lägga ifrån sig datamaskinen vid midnatt dagen innan man rejsar är ingen höjdaruppladdningen.

Jag har två mål med min skidåkning, båda mycket konkreta:

1. Ha roligt på träning och tävling
2. Få en bra placering i Vasaloppet

Dessa två mål når jag nog bäst utan att tävla så mycket i långloppsvärldscupen, särskilt om jag ska jobba en massa i samband med tävlingarna. Nästa säsong kommer jag förmodligen bara att åka ett lopp utomlands, antingen Jizerska, Tartu eller något annat. Resten blir långlopp i Västergötland och ett par norrut, förmodligen med max en övernattning på de norrut. Det känns bättre att inte vara borta så mycket och ändå få riktigt roliga och bra tävlingar.

Jag vill i alla fall tacka alla inblandade och inte minst alla elitåkare som stått ut med mig på presskonferenserna och intervjuer i spåret dagen innan loppet. Det har varit en enormt lärorik säsong och fantastiskt kul att lära känna storfräsarna!

Programmet finns även här.

Det blev en del kommentarer på hur man ska göra med anmälningen till Vasaloppet efter mina två inlägg i förrgår. Gå gärna in och ge din åsikt:

Vasaloppet fullt och vad ska de göra?
Johan Palmér söker lapp

Erik, Robban och hans brandmannakollega Jocke

Dessa veckor från slutet av mars till mitten av april tar jag det ganska lugnt träningsmässigt. Korta, lugna pass och många olika träningsformer. Alltför att få en mjuk övergång från snöträning till barmarksträning. De enda två intervaller (totalt 10 min) jag kört sedan Årefjällsloppet är två gånger uppför Hallénsbacken med joggingvagnen. Snön hade precis försvunnit där, så det var ganska lerigt, vilket gjorde det ENORMT jobbigt. Som att göra typ 200 benböj, mer styrka än puls. Jag lyckades inte ta mig upp under 5 minuter, det tog alltså typ 50 procent längre tid än vanligt.

Erik Thiberg med sin kumminrika soppa

Jag hade egentligen inte tänkt att åka mer skidor, men eftersom spåren är så vansinnigt fina i Borås går det inte att låta bli att åka upp till skidstadion ett par gånger i veckan. Med flera veckors solväder (minus 10 på natten och plus 10 på dagar, nästan…) så njuter man ändå varje gång.

Kyrka
Förutom skidåkning har träningen bland annat blivit landsvägscykling med Martin Josefsson och Jonas Colting, styrketräning på atletklubben (hemmagymmet) med Marcus Wadell och rullskidspremiär på egen hand, självklart med ett pryltest inkluderat. Denna gång med en rullskida med broms, mer om det en annan gång.

Jag har även lyckats ta mig till kyrkan i veckan. Astrid och jag gick till öppna förskolan i Sjömarkens Missionskyrka i onsdags, mycket nostalgiskt eftersom jag inte varit där sedan konfirmationen, och innan dess alla skolavslutningar ÅK 1-6. Jag tror fanimig inte på den gud som beskrivs i bibeln, men jag tycker att kyrkan har mycket bra verksamheter med många bra människor, så jag skulle inte ha något emot att Astrid hänger i det huset mer än vad jag gjorde som barn.

Mattias Karlsson är stilig och ser viktig ut med sin iPad-mini

Efter kyrkan bjöd min pappaledigkompis Erik Thiberg på soppa. Erik är en dag äldre än mig och han gick i min parallellklass och spelade i samma fotbollslag och rockband. Erik och jag är lika på många sätt och skulle förmodligen kunna prata i 5 timmar nonstop utan problem om vi blev inlåsta i rum tillsammans.

I torsdags blev jag gentilt bjuden på lunch på Astern av Mattias Karlsson, som nyligen fått det häftiga jobbet som marknadschef på Skigo. Hatten av!

Nu startar SM-femmilen. Jag hejar på Patrik Karlsson, Karlslunds IF. Patrik har för övrigt på sin blogg utnämnt mig till Sveriges trevligaste skidåkare, vilket naturligtvis känns stort. Nästan som SM-medalj.