Ända sedan junior-SM-tiden har jag varit ganska bra på att vara i som bäst form när det gäller som mest. Om ni ursäktar självgodheten. Då var det JSM:s långa distans som var det största målet varje vinter i 4 år. Och det gick alltid bra där med mina mått mätt. Därefter blev det collegemästerskapen i USA i 4 år som var de viktigaste tävlingar och sedan 2010 har det varit Vasaloppet.
I omklädningsrummet efter 25:e-platsen i Vasaloppet 2014. Obeskrivlig känsla.
Även i Vasaloppet brukar jag pricka formen. Att det inte alltid avspeglas i resultatet kan bero på andra faktorer (läs skidglid och brutna stavar), men jag tycker jag brukar hitta formen lagom till det är dags. Jag åker sällan riktigt dåligt i något lopp nuförtiden, jag har blivit ganska jämn. Men under januari månad kan jag vara ganska långt efter den versionen av mig själv som återfinns i slutet av februari och början av mars.
Tävlingslikt sista månaden
Men hur lyckas man då med en formtopp? Själv har jag länge varit skeptisk till hela konceptet med formtopp. Det är så oerhört individuellt och det beror mycket på vilket lopp man tränar för. Och många upplever att det ibland blir succé och ibland fiasko med nästan samma upplägg.
Något jag gjort senaste åren, och som funkar på mig inför långlopp, är att träna mer långloppslikt ju närmare loppet man kommer. Alltså, mycket grovt uttryckt: Lugna distanspass och korta hårda intervaller i januari, för att sedan köra snabba distanspass och inte fullt lika hårda intervaller i februari. Alltså tvärtemot vad de flesta säger om ett formtoppsupplägg.
Tempocykel Borås Triathlon 2016
För mig funkar det utmärkt och det känns också naturligt. Gällande timmar periodiserar jag inte jättemycket, svårt med familj, jobb etc. Men jag brukar träna mer än normalt sista månaden inför ett lopp. Alltså också kanske stick i stäv mot gängse uppfattning.
Ju närmare en viss tävling, ju mer träning som påminner om den (gäller inte bara intensitet utan även typ av terräng, glid på skidorna etc). På min nivå är kraven på mjölksyratålighet ändå så låga, så jag ser ingen anledning till att köra en massa intervaller på 1 till 3 min med lång vila i februari. Ska man åka 10 km på en världscup är det såklart skillnad.
En annan ingrediens i min formtoppning är att aldrig kör mig sliten de sista veckorna. Det ska alltid finnas ett överskott. För andra funkar det kanske att träna ner sig.
Mental laddning genom träning
En annan dimension av formtoppning blev jag varse om i juni, då jag körde Borås triathlon på halvironmandistansen. Att tänka sig i form.
Visst hade jag cyklat och sprungit lite innan i andra halvan av april och i maj, men det var först 2,5 veckor innan tävlingen som jag verkligen började träna mer. Och började träna triathlon. På tävlingen hade jag en kanondag rakt igenom och blev 2:a i loppet. 2,5 veckor är en väldigt kort tidsrymd för en tävling på över 4 timmar. Det jag gjorde var:
- Simmade mina fösta pass, både i bassäng och ute
- Simmade tävlingsbanan vid Almenäs
- Cyklade på tempocykeln
- Cyklade banan flera gånger
- Cyklade utan strumpor och med flaskor bakom sadeln, vilket man gör i loppet
- Sprang banan
- Sprang utan strumpor i skorna
- Sprang direkt efter cykling, med snabba byten
- Tränade växlingar
24-timmars i Vålådalen 31 mars-1 april 2016. 438,575 km. Foto: Magnus Östh.
Dessa anpassningar är inte direkt rocket science inför en triathlontävling, men när jag gjorde det insåg jag hur oerhört betydelsefullt det var för den mentala uppladdningen. När jag tränar på tävlingsbanan och gör moment i träningen som enbart är till för att prestera bra i tävlingen (inte för att höja sin träningsstatus generellt), laddar jag enormt inför loppet. Tänker på det oerhört mycket.
Det är också något jag pratar mycket om när jag föreläser om 24-timmars. Jag får jätteofta frågor om hur sjutton jag pallade mentalt att åka över 1000 varv på ett 400 m-spår non-stop i ett dygn. Förutom lite diverse ”småanledningar” så blir svaret att jag tänkte på eventet varje dag i ett år i förväg. Om man tänker att man ska köra 24 timmar på en rundbana varje dag i ett år blir det på sätt och vis väldigt enkelt när man väl kommer dit. Man vet vad man ska göra.
Bra form, men känner av skadorna
Ultravasan är ett stort mål för mig och den har jag tänkt på intensivt sedan i juni. Och formen är där med en vecka kvar. Min marschfart med en given puls har successivt blivit klart bättre och nu känns 4.30 min/km ganska ledigt på lagom kuperade grusvägar. Tyvärr har jag ganska ont sedan en vecka tillbaka, men hoppet är ju som sagt det sista som överger en. Det blir en kamp mot att hålla skadorna i schack.
