Ultravasan 2016 the story

Resultat Ultravasan 90 den 20 aug 2016 finns här. Jag blev 13:e man på tiden 6:57:56 med snittfart 4:38 min/km, 46:07 min efter segraren Jarle Risa från Norge. 601 personer tog sig i mål.

Det har gått två dygn sedan jag gick i mål i Ultravasan och jag njuter själsligt och lider kroppsligt. Med undantag från dygnet efter 24-timmars på skidor i våras har jag aldrig haft så ont i musklerna. Men lyckligtvis är det inte ont som i en skada, utan mer som träningsvärk de lux. Tårna ser ut som ett slagfält, men jag lovar att inte lägga upp en bild på dessa mindre vackra kroppsdelar.

Uppstigning kl 03.20
Enda sedan lanseringen av Ultravasan har jag velat springa det 9 mil långa loppet, men pga skador blev det först i år vid den tredje upplagan som jag kom till startlinjen.

Tobias Magnusson och Martin Josefsson följde med för att serva mig med dricka, energi, fotande, Facebook-uppdaterande, tider etc. Vi bodde i Lennart ”Klingan” Klingbergs stuga i Köarskär mellan Lindvallen och Högfjällshotellet. Det funkade kanon och det var bara 15 min till start.

Jag gick upp kl 03.20 (start kl 05.00) och åt en normalstor frukost en kvart senare, bestående av havregrynsgröt med filmjölk samt ostmackor. Och kaffe såklart. Vi kom ner till starten runt kl 04.30 och efter 10 min jogg och lite tänjövningar kände jag mig redo.

Jag minns inte exakt, men jag tror det stod typ sju personer totalt på startfältet med en kvart kvar till start. Fantastiskt avstressad atmosfär, en oändlig skillnad mot Vasaloppet. När jag gick in 5-10 min innan start var det mer folk, men eftersom jag bedömde att jag skulle springa helt ok så ställde jag mig ganska långt fram, typ tredje rad. Inga problem att komma fram och inga sura miner. Jag gillar ultrafolket. Det fanns även ett elitled med ca 30 personer, men jag såg ingen anledning till att försöka snacka mig in i det.

Ultravasan går till största delen på Vasaloppsleden, men det finns några undantag, bl a vid Hökberg (leden går över Hökberget, vilket inte Ultravasan gör), vid Evertsberg etc. Största undantaget är fram till Smågan, där Ultravasan istället går på asfalt och grusväg på Cykelvasa-sträckningen.

Starten-Smågan
Trots en rejäl stigning på runt 150 höjdmeter gick det enkelt att hålla bra fart till Smågan. Jag snittade 4:10 min/km dit på 80 procent av maxpuls. Förra veckan var första gången jag använde pulsband på flera månader. Jag bestämde mig förresten innan loppet för att springa på 80 procent av max och se hur långt det bar. Så har jag aldrig tävlat innan och det kan kännas som en tråkig taktik. Men det funkade oväntat bra. Det gjorde att man sprang lite fortare i lätta partier och höll igen i uppförsbackarna. Annars gillar jag mer att tävla på känsla. Jag sprang i princip på 78-82 procent av max hela vägen fram till runt 6 mil, då jag inte längre behövde hålla igen i uppförsbackarna. Jag var helt enkelt för trött och pulsen blev lägre.

Efter ett par minuter i backen efter starten bildades det en tätklunga på knappt 15 personer. För övrigt sprang Adam Steens lillebror Jonatan Steen med en konstig mössa i den klungan utan nummerlapp i några kilometer. Mycket oklart varför, men det var kul att byta några ord med denna skidåkande jetski-kille. Jag låg först i klungan bakom och den splittrades successivt. Efter gissningsvis 3 km var vi två kvar i den klungan och när min puls steg till 82 procent valde jag att släppa min gubbe. Därefter sprang jag solo i 87 km, men undantag från de gånger jag sprang om någon eller någon sprang om mig.

Precis som i Vasaloppet är det lite lurigt med langning första två milen, så vi gjorde så att Martin Josefsson sprang ut 4,5 km och langade till mig, innan han sprang tillbaka till starten och så körde han och Tobias till nästa ställe som blev mellan Smågan och Mångsbodarna. Vi hade köpt en karta över Vasaloppsarenan och banchef Anders ”Hobbe” Holmberg visade några ställen där banan hade ändrats.

Smågan-Mångsbodarna
Jag passerade Smågan som 14:e man, men blev snart 13:e eftersom killen före mig som jag hade börjat att ta in på plötsligt visade en naken stjärt och gjorde sig av med onödig last. Sedan såg jag aldrig honom mer. Sträckan till Mångsbodarna bestod av mycket stig, mer teknisk än jag trodde. En hel del spång också. Visserligen fick man ta det lugnt när spängerna svängde, men jag tror ändå inte man tappade tid på dem eftersom blöt och teknisk stig gick långsammare. Första biten i loppet regnade det och det var ganska blött hela loppet, även om det hade varit värre om det hade regnat hela veckan innan.

Mångsbodarna-Risberg
I Mångsbodarna passerade jag som 13:e och kände mig pigg. Förra året sprang man Vasaloppsspåret ner till Tennäng, men i år sprang man på Vasaloppsleden, 4,5 km stenig stig (enda stora banförändringen mot förra året tror jag). Trots över hundra höjdmeter nedför höll jag bara 4:30-fart på den sträckan. Det är stor skillnad på knixig stig och bra grusväg.

Risberg-Evertsberg
I Risberg växlade jag som 12:a, eftersom Jonas Buuds hälsenebesvär tvingade honom att bryta. Strax efter Risberg tog jag den första av två kisspauser. Den första tog 31 s och den andra, strax innan Gopshus, tog 33 s.

Strax efter kisspausen blev jag första gången omsprungen. Först av en Patrik som tidigare var längdskidåkare (blev 10:a) och sedan av Patrik Gustafson (blev 7:a), vars namn jag känner igen från stadslopp i Götaland. Totalt blev det tre Patrik topp 10 i loppet, stor dag för det namnet. I Risberg har man sprungit 34 km och mitt längsta pass i år var 36 km. Jag började bli trött redan där, men jag tyckte ändå att jag höll hyfsat fart. Sträckan innehöll växlande kupering och både Vasaloppsspår och grusvägar. Grusvägarna är lättsprungna, men Vasaloppsspåret var ganska blött, mjukt och sugigt.

Evertsberg-Oxberg
I Evertsberg låg jag 14:e och jag fick lite nya krafter. Pga jobbet med Vasalöparen känner jag många i Vasaloppsorganisationen och flera av dem stod bl a där och hejade. Det var kul. Sedan bar det härligt nedför mot Vasslan. I början faktiskt på asfalt, banan tog en avstickare där. Jag höll 4.08-fart ner till Vasslan, men benen började bli trötta. Det var sedan i backarna vid Björnarvet och Lundbäcksbackarna som jag insåg att det började gå långsamt och jag fick inte längre upp pulsen. In mot Oxberg var det en hel del i Vasaloppsspåret och ofta var det lite lerigt. Sedan var det mest Vasaloppsspåret hela vägen in till mål, men ofta var underlaget helt OK.

Oxberg-Hökberg
Jag passerade amerikanen Geoff Burns på väg in Oxberg, så vid kontrollen låg jag 13:e. Geoff har klämt en halvmara på 1:07, men han kroknade totalt och blev till slut 25:a. När jag sprang igenom Oxbergskontrollen insåg jag att nu handlar det om att gå i mål. Jag hade fortfarande ett snittempo på under 4:30 min/km sedan starten, men mellan Oxberg och Hökberg orkade jag inte mer än 5:12-tempo. Klockan slog över till 4:31-fart sedan starten vid 62 km. Benen var som telefonstolpar. Hemskt är kanske ett lite väl starkt ord, men det var verkligen en i sammanhanget förfärlig upplevelse i drygt 2 mil från Oxberg till 6 km kvar till mål.

Benen gjorde otroligt ont, jag sprang sakta och ville inget annat än att gå. Jag led enorma psykiska kval och jag har aldrig haft en sådan mental dipp i idrottssammanhang tidigare. I 24-timmars på skidor gick det bra i stort sett hela tiden, men det här var bara usch, usch, usch. Strax innan Gopshus sprang jag förbi fransosen Emmanuel Gault, som vunnit flera internationella ultratraillopp. Han såg justerad ut och bröt sen. Strax därefter susade Daniel Nilsson förbi och jag hade inte en chans att hänga på. I Gopshus tog jag 1/4 banan, den enda fasta födan jag intog förutom 1/4 bar lite senare.

Hökberg-Eldris
Jag låg 13:e även i Hökberg och kräftgången fortsatte. Helt slut i benen och totalt nere i tankarna. Och fort gick det inte. 5:16-tempo mellan Hökberg och Eldris. Jag fick kämpa stenhårt mentalt under lång tid, en ny situation inom lopp för mig. Loppet är helt klart det tuffaste jag gjort i idrottssammanhang. Strax efter Hökberg sprang damsegraren Jasmin Nunige ikapp och förbi. Hon var sedan 3:23 min före i mål.

Strax innan Eldris sprang en Johan förbi. Det var även några andra som passerade, men det var täten av Ultravasan 45, som hade startat i Oxberg kl 09.00. När jag passerade Eldris kände jag ändå att läget var under kontroll. Jag kunde tugga på i 5:10-5:15-fart och jag var egentligen rätt nöjd med det. Men med 6 km kvar-skylten kom vändningen.

Jag insåg att det skulle finnas en teoretisk chans att komma under 7 timmar om jag ökade farten ganska rejält. Det skulle kännas lite kul, eftersom jag då mig veterligen skulle bli den enda som har gjort sub 4 i Vasan, sub 3 i Cykelvasan och sub 7 i Ultravasan. Jag prövade att trycka på lite och – faktiskt – det svarade ganska bra. Jag hade kommit in i en lunk och lyckades bryta den. Kanske hade det gått att bryta tidigare? Jag sprang i typ 4.45-fart hela vägen in och lyckades även nå Johans rygg precis innan Auklandsbacken, med en dryg halvkilometer kvar. I botten av backen stampade jag plattan i mattan och var 34 s före honom i mål.

En seger att springa hela vägen
Att komma mål på 13:e plats i Ultravasan var helt fantastiskt. Rent prestationsmässigt var det egentligen inte en av mina större meriter, sett till vad de runtomkring i resultatlistan har gjort på maran. Jag tappade väldigt mycket andra halvan.

Men det var en så oerhört stor personlig seger att kunna springa 9 mil i tävlingssammanhang. Jag älskar att springa, vilket jag uttryckte på bloggen för några veckor sedan, och att jag överhuvudtaget kunde träna såpass mycket i sommar att jag kunde komma till start känns stort. Jag blev utdömd av flera läkare för några år sedan pga min fraktur på ett kotutskott, men som en bloggläsare så kärnfullt uttryckte sig i ett mejl idag:

Det är tur att röntgenbilder bara är bilder av verkligheten och inte verkligheten och det är tur att ortopeder inte styr världen. Full av beundran!

Sedan är det också lite roligt att jag så vitt jag vet både har den bästa totaltiden i de tre Vasaloppen och även den lägsta totalplaceringen (13:e Ultravasan, 25:a Vasaloppet, 38:a Cykelvasan). Det får man inga pokaler för, inte minst för att det dessutom är vid olika år, men jag tycker ändå att det är rätt coolt.

Data från Polar V800
Tid: 6:58:00
Sträcka: 90,40 km
Snittempo: 4:37 min/km
Snittpuls: 149 (79 procent)
Maxpuls: 172 (91 procent). Uppnåddes i spurten.
Snittstegfrekvens: 174
Se passet här. Observera några felvärden, bland visas för hög puls efter 2:10 och den andra kisspausen syns inte. Och höjdkurvan ballade ur fullständigt.

Vätske- och energiintag
– Gissningsvis 2,5 liter sportdryck. Mest Skip utan koffein med hallonsmak, men även lite på arrangörernas kontroller.
– Några deciliter vatten sista två milen, blev sugen på det.
– 6 st koffeingel med colasmak från Skip, totalt 300 mg koffein
– 1/4 Skipbar och 1/4 banan

Jag tog mellantider vid varje kontroll. Det funkade bra, så jag kunde se snittempot sedan föregående kontroll. Jag hade 79-81 procent av maxpuls i snitt på alla delsträckor utom mellan Oxberg och Hökberg (78 procent) och mellan Hökberg och Eldris (76 procent).

Teamet
Som avslutning på detta marathoninlägg vill jag fethylla mina vänner Martin Josefsson och Tobias Magnusson. De stod på 17 (!) ställen längs banan och servade. Och de servar förbannat bra också. Att ge dricka, energi, tider, baktider och erbjuda kläder kan göras på olika sett. Tobias och Martin kompletterar varandra bra och gör det fantastiskt. Helt ärligt tror jag ingen hade bättre service än mig. Förvånansvärt många i elitfältet, även svenskar, sprang med vätska. Det behövde inte jag. Till skillnad från Vasaloppet finns det officiella drickastationer ungefär var 5:e km i Ultravasan, men det är väldigt svårt att dricka ur en pappmugg i farten och sportdrycken är inte så stark som jag vill ha den.

Kul också att så många hängde med på Tobias och Martins uppdateringar på Facebook.

Stort tack för alla lyckönskningar och gratulationer i olika kanaler!

Nedan filmen som Volvo även gör för Vasaloppet och Cykelvasan.