För tionde året i rad är 21-mila-turen avklarad. Martin Josefsson och Rickard Bergengren sällskapade delar av vägen. Rapport kommer. 

Martin Josefsson och jag i Ätran. Första fikastoppet under 2017 års 21-mila-tur.

21 mil på cykel. 123 slag/min motsvarar 65 procent av maxpuls. Hela passet finns här.

21-mila-turen 2017

Sedan 2008 har jag varje år någon gång cyklat ett pass på 21 mil. Det började på Mallorca, där jag fyra vårar i rad cyklade en vecka innan jag blev pappa för första gången. Sedan har jag fortsatt på hemmaplan och i år var det alltså 10-års-jubileum. På Mallorca var det ofta kuperat vilket gjorde snittfarten låg, men på hemmaplan har ”reglerna” varit att inte låta någon annan ta vind någon gång och att hålla minst 30 km/h i snitt.

Marschar på

Senaste åren har det varit ganska tufft eftersom jag inte cyklar lika mycket nuförtiden (kanske blir det rullskidor nästa år istället?). I år hade jag cyklat totalt 48 mil innan jag gav mig iväg. Inte fy skam, men det blir ändå ganska jobbigt då jag försöker hålla anständig marschfart.

Med Martin i början
I år bar turen ned till Martin Josefssons svärföräldrars stuga i Frösakull utanför Halmstad. Dit är det ”bara” drygt 14 mil, så jag fick skarva på lite grann. Vinden kom rakt söderifrån och jag körde söderut första 17 milen. Så det var ganska lång tid med rak motvind, vilken man aldrig har om man istället cyklar en runda.

Första 7,5 milen låg Martin och jag bredvid varandra och pratade och matade på i motvinden. Vi körde Borås-Sexdrega-Svenljunga-Östra Frölunda-Mårdaklev-Ätran, där vi fikade och sedan delade på oss då Martin hade kroknat. Martin vek av mot Halmstad i Drängsered för att cykla närmaste vägen till Frösakull, via Kvibille. Själv cyklade jag Ätran-Kroksered-Drängsered-Torup-Nyebro-Fröslida-”Strax öster om Oskarström”-Simlångsdalen.

Pommes och korv i Simlångsdalen. Rickard lyckades också smussla in en bar från +Watt i bilden

Med Rickard mot slutet
I Simlångsdalen, efter 142 km, hade jag bestämt fikaträff kl 16.00 med Rickard Bergengren som cyklade från Torekov. Jag hade åkt från Borås kl 11, så trots en andra frukost innan avfärd och mycket socker längs vägen kände jag mig lite energilåg. Kanske för att jag är van vid att äta lunch kring strax före kl 12.

För att råda bot på det beställde jag in en stor tallrik med pommes frites med en tjock korv och mycket ketchup. Till det en halv liter cola (”röcola” såklart) och en Red Bull. Det gjorde susen. Efter det var energiläget betydligt bättre. Min erfarenhet från långa tävlingar och träningspass är för övrigt att mer energi nästan alltid är bättre.

Rickard och jag cyklade först söderut och körde sedan lite extraslingor kring Veinge norr om Laholm, innan vi vände åt nordväst med riktning på Halmstad. På mindre vägar strax norr om väg 15. Rickard kroknade efter ett tag av marschfarten och vände söderut på Torekov och jag tuggade mot Frösakull. Jag kände mig för övrigt oerhört stark under cyklingen.

Nedmejad
På en cykelbana i centrala Halmstad blev jag ganska brutalt påkörd av en cyklist som inte verkade vara van vid att cykla på en elcykel. Han hade dålig uppsikt, klarade inte riktigt en sväng och körde in i mig och tacklade mig så jag kraschade in i en stolpe. Det gjorde ont och jag blev rädd och skrek.

Rickard Bergengren och jag utanför Veinge under 21-mila-turen 2017

Cyklisten själv lyckades köra på mig utan att själv ramla, men trots att han såg att jag ramlade och skrek körde han bara vidare. Fascinerande. Först blev jag rädd, sedan arg, sedan fascinerad. Vad har sådana personer för människosyn? Hur tänker de kring det mellanmänskliga? För övrigt tycker jag mig ofta se stadsnära cyklister som inte kan hantera farter de får av elmotorn.

Cyklade hem dagen efter
Framme i Frösakull bjöds jag på trerätters, trevligt sällskap och lite för många glas rött. Dagen efter cyklade jag hem på morgonen, närmaste vägen. Martin var snäll (när är Martin inte hjälpsam?) och skjutsade mig ett par mil, så det inte blev så långt. En mil hemifrån fick jag punka, så Ida fick hämta mig. Hade det varit långt kvar hade jag försökt få på tubdäcket jag hade med mig.

På lördagen var det inte motvind utan kantvind (sidvind), så då gick det snabbare att cykla, trots regnandet samt att jag tog det lugnare. Jag hade 32.0 km/h i snitt med 63 procent i snittpuls. 107 km på 3 h 20 min. Kände mig pigg, trots lite sega ben tidvis. Hela passet finns här.

Ass-saver som stänkskärm. Bra grej.

Igår skjutsade vi Ida till Landvetter för en vandringsresa söndag till torsdag. Det är alltså inte på Landvetter hon ska vandra, men i södra England. Med vår vän Linnéa Holmstrand. Barnen och jag håller oss i Sverige.

Glömde lägga upp denna bild från cykelturen. Bra ortnamn.

Jag har ju fortfarande inte återkommit med rapport från Grövelsjön. Men det är inte bortglömt.

Igår sprang jag löpintervaller. Flacka i terrängen. Jag fyller nog inte upp en hand med antal intervallpass i år, så det var lite ovant. Dessutom inga hårda löppass på ett par månader. Men eftersom jag känt mig i väldigt bra form på sistone hade jag höga målsättningar.

Det blev dock inget ”snittpers”. När jag skriver in tiderna i mitt gigantiska Exceldokument med tider från intervallpass och testlopp inom en väldans massa träningsform landar jag på plats 4 av 6. Sex gånger har sprungit dessa intervall senaste tre åren och nu var jag tre sekunder från snittpers. Ändå ok. Förra året förbättrade jag mig 9 s på åtta dagar, så lyckas jag med halva den förbättringen är det oerhört bra.

Snittstegfrekvens på de fyra intervallerna var 184, 186, 186 och 188. Alltså märkbart högre än 180.

Vi lekte rollekar mest hela tiden när vi vandrade i Grövelsjön. Jag fick nästan alltid vara en storebror med namn Olle på 12 år, medan Ida blev tilldelad betydligt mer varierade roller.

Löpintervaller till toppen av Jakobshöjden. Passet var på en timme varav 24 min i tuff uppförsfart. Utöver det körde en timme stakning på 4:or, innehållande tre intervaller upp till STF, samt ett styrkepass på 20 min där även Ida och barnen var med lite grann i början.

Minisnögubbe vid en snöläga i Grövelsjön

För ett par veckor sedan var Ida och jag med barnen i Grövelsjön för att fjällvandra. Det var inte den ortodoxa varianten där vi bar med oss tält och trangiakök. Istället bodde vi på STF Grövelsjön Fjällstation (samma ställe som jag kommer att ha Vasaloppsläger vid i januari) med helpension. Väldigt bra. Bara att slippa laga mat är ju semester.

Ida och jag i Grövelsjön

Vi gjorde dagsetapper på ca 4-7 km med medhavd fika och lunch, som man kunde fixa vid frukosten. Tempot var ca 40-60 min per kilometer inklusive rejält med pauser för mat och lek. Och så tränade jag en timme innan middagen vid ett par tillfällen. Barnen gillade vandringen, men de tyckte nog ännu mer om lekrummet.

Maj trött på kvällarna
Innan vi gjorde detta hade vi ingen aning om vad barnen skulle orka, men de klarade mer än vi trodde. De gick 99 procent av sträckorna, utan att direkt klaga förutom första halvtimmen första dagen. Vi hade nog räknat med att få bära en del. Att 3-åriga Maj fixade att gå nästan 7 km i fjällterräng trodde jag inte innan. Men hon somnade som en stock tidigt varje kväll. I slutet av middagen började hon tappa humöret och då vet att Maj är trött. Astrid gick och lade sig senare för en vända i lekrummet.

Astrid har förkylningsastma och blir väldigt flåsig vid ansträngning vid förkylning. Därför har vi ett par ”puffmaskiner” vi använder vintertid samt sommartid när hon är förkyld. Airomir och Flutide. Liknande grejer som norska landslaget använder för individer med (och utan!) astma. I vårt fall handlar det om att Astrid inte ska bli flåsig för minsta ansträngning. Huruvida flåsigheten har att göra med hennes hjärtfel vet vi inte, men läkarna tror inte det har med det att göra.

Grövelsjön på sommaren

Start vid Sjöstugan
Dag 1 och 2 tog vi bilen någon kilometer ner till Sjöstugan för att starta vandringen där. Vi gick uppåt och tog sedan en annan väg neråt. Andra dagen gick vi förbi Silverfallet. Fint vattenfall! Tredje dagen gick vi Naturstigen direkt från boendet. Det var en lite kortare tur, så när vi var ute och lekte på eftermiddagen bara det blev så att vi gick Trollstigen på en dryg kilometer. Och så stannade vi vid gamla slalombacken och lekte att vi fiskade en bra stund. Gamla slalomportar fick vara spön. Astrid gick 3/4 av Trollstigen barfota. Mina kontorsfötter hade nog inte klarat 100 meter.

Sammanfattningsvis var Ida och jag mycket nöjda med vistelsen. Jag förstår varför Stefan Kinell är så kär i Grövelsjön både sommartid och vintertid.

Sommarvistet. Bra ställe att stanna för lek. En bäck rinner vid stugorna.

Bron vid Sjöstugan i Grövelsjön

Fjällkartan som kostnadsfri app. Bra grej att kunna rita ut turen innan med fingret på skärmen för att kunna mäta avstånd

Jakobshöjden ovanför Grövelsjön. Ganska stenigt dit närmsta vägen, men springer man runt lite grann är det bättre.

Ida vid Silverfallet i Grövelsjön

Trollstigen i Grövelsjön är en dryg kilometer och där kan man ställa ut troll man gjort i trollverkstan, som på vintern är vallabod.

Det är ganska oklart hur mycket kladdkaka jag åt i Grövelsjön, men jag har också vanan inne. När jag stakade 24 timmar förra året sänkte jag en hel form, utöver övrig energi.

Ida i Grövelsjön

Idag kommer Ida tillbaka från sin tur till England med Linnéa. Det ska såklart bli roligt för mig och barnen att hon kommer tillbaka! Min träningsdagbok kommer också att bli glad. Jag hade skrapat ihop 44 min igår kväll på tre dagar, så jag stack ut vid kl 21.27 för en timmes träning.

Jag hade kunnat träna mer då jag kan få hjälp med barnen av mina föräldrar. Men jag har varit på dagsutflykter med barnen istället. Jag har helt enkelt valt bort träningen. Men andra halvan av veckan ska jag försöka träna lite mer.

Förra veckan var vi på fika hos grannen. Där fanns en fidget spinner, den hajpade leksaken. Jag prövade att få spinn på näsan. På första filmen misslyckas jag, men andra får jag till det.

Idre by-Idre Fjäll på rullskidor. Hanskarna är av cykelmodell från Grip Grab. Funkar ok för rullskidor.

Jag fortsätter med min otroligt sena rapport från familjens roadtrip 25 juni-3 juli.

Pump tracken på Idre Fjälll

På väg hem från Grövelsjön stannade vi till i Idre några timmar. När man varit i Trysil en knapp vecka tidigare är det lite av en deja vu att åka till Idre. Tre magiska ben som är desamma:

• Fin MTB-cykling med bike park inkl pump track
• Rullskidbana
• Sparad snö som läggs ut tidigt på hösten

Även i Idre hyrde vi cykel till Astrid, men pump tracken i Idre var inte lika 5-års-vänlig som i Trysil. Den lutade lite mer och det var grus istället för asfalt. Så Astrid orkade inte riktigt cykla runt, runt själv på hela som hon gjorde i Trysil. Men det var överlag en fin bike park med skojigheter för både stora och små. Jag cyklade även en vända på ett av de korta MTB-spåren.

Teknikbana för MTB i bike park på Idre Fjäll

Stakning upp till Idre Fjäll samt maxning på rullskidbanan
För att peta in träning den dagen släppte Ida mig strax innan Idre by. Därifrån värmde jag upp lite grann, innan jag stakade så fort jag kunde på Elpex-3:or från korsningen i Idre by till så långt upp asfalten gick på Idre Fjäll (förbi receptionsinfarten och vänster upp till strax ovanför tennisbanorna). Det tog 31.48 min. Mellantider: 23.40 min vid högersvängen mot Idre Fjäll och 28.40 min vid bron strax innan receptionsinfarten.

Efter det vilade jag några minuter innan jag testade rullskidbanan genom att helt enkelt köra ett varv så fort jag orkade. Med ben. Det var några lite luriga svängar i hög fart (inte optimalt att maxa första gången man kör), men jag tyckte det gick bra och fick upp fint flås. Efter ett varv sade klockan 3,35 km, 8.46 min, 22.9 km/h i snitt, 60 höjdmeter klättrade och 159 slag (85 %) i snittpuls.

Hela passet på 63 min finns att se här

”Lilla slingan” på ca 4 km på Idre Fjäll. Det innehöll inte så mycket backar, men det hade varit lite för svår för Astrid att cykla.

Ren på vägen mellan Grövelsjön och Idre

Hit upp körde jag från korsningen nere i Idre by

Cykellederna i Idre ser inbjudande ut även för ”traillöpning”, som ”terränglöpning” eller ”stiglöpning” ofta kallas

Att bada i Kyrkviken i Norra Hörken gör man inte ostraffat. Kallt var det. Och då har jag ändå badat i ett tiotal olika vattendrag i år. Här är det David Höglund och jag som tar emot badande barn efter en löptur.

Så har jag kommit till sista delen i rapporten från Idas, min och barnens roadtrip på en dryg vecka där vi stannade till i Eidsvoll, Trysil, Grövelsjön, Idre och Grängesberg, där de fyra dagarna i Grövelsjön var det huvudsakliga målet.

Vi har varit i Grövelsjön/Idre-trakten flera gånger senaste åren och lyckligtvis har vi goda vänner ungefär halvvägs både på Norgesidan och Sverigesidan. Det gör att man kan dela upp resan.

I Grängesberg har Uppsalaborna David Höglund och Sara Mangsbo stuga. Vi lärde känna dem när vi bodde i Pelle Svanslös stad 2007-2009. David är född 1981 – alltså ett år äldre än mig och Ida – och jag tävlade på skidor mot honom som junior. Fast då kände jag honom inte. Sedan växlade han över till cykling och tävlade i elitklass i flera år. Nu jobbar han på Canyon. Sara är framgångsrik inom immunologisk forskning på Uppsala universitet och har även det egna företaget Immuneed tillsammans med några andra inom samma gebit.

David Höglund på toppen av Fjällberget i Grängesberg sommartid

Ses varje år
Jag fyller 35 år i höst och man får vänner på flera håll: i grundskolan, på gymnasiet, som student på olika lärosäten, i olika idrottsföreningar, inom idrotten utanför föreningslivet, i olika städer där man bor, i olika grannskaper, via dagis, i diverse sociala sammanhang och grupper, i övriga kurser etc.

Det vore ju såklart fantastiskt att hålla kontakten med alla dessa människor man uppskattar. Man det är svårt. Att vi träffar David och Sara en eller ett par gånger per år känns jätteroligt. De har även två tjejer som är ungefär lika gamla som våra två barn och det funkar fint med lekarna.

Bra tider på stakning uppför på 4:or
Två träningspass blev det i Grängesberg, båda på drygt en timme. Först löpning med David via bl a Grotfallets skidstadion och Fjällbergets slalombacke till badet i Kyrkviken. Jag tycker löpningen i Grängesberg är kanonfin och det var kul att springa med David som visade fin form. Kanske var att han tränade bra inför Vätternrundan i år, som han klippte på 7 h 27 min.

Grotfallets skidstadion. Jag har dock fortfarande inte åkt Grotfallsrundan.

Andra träningspasset körde jag på egen hand. Det blev samma som jag körde i Grängesberg förra sommaren då vi också gjorde ett stopp hos David och Sara. Det är en lång och fin uppförsintervall som slutar vid Grotfallets skidstadion. 3,65 km, 120 höjdmeter upp (10 meter ner). I vilan ner kan man åka själv och det tog för mig 9 minuter.

I år körde jag på 13.44 resp 13.25 min, vilket var ungefär en minut bättre per intervall än förra året, då det dessutom var marginellt bättre förhållanden. Stakning på samma Elpex-4:or. Det är är mycket stor förbättring, men det ska också sägas att jag gjorde rullskidpremiär efter midsommar förra året och därför låg lite efter i juli. Oavsett så kändes det bra och jag fick upp fint flås. Hela passet finns här.

Jonas Gren och Mora
En av mina allra närmaste vänner under gymnasieåren, Jonas Gren, har hittat till närheten av Grängesberg. Lägenhet i Stockholm och stuga i Hörken. Vi stannade till där på kaffe på vägen hem. Kul att se Jonas som blev pappa för ett halvår sedan. Jag fick även träffa hans sambo Erika för första gången. Jonas har givit ut två diktsamlingar och var bl a fått vara med i Dagens dikt i P1. Stort. Hans skrivintresse växte fram på gymnasiet och är en stor anledning till att jag också började intressera mig för skrivandet.

På vägen hem till Borås stannade vi även till Mora och badade i Österdalälven vid Mora camping. Där var det varmare än i Kyrkviken i Grängesberg. Och så kanske det värmde lite extra att det var så nära Vasaloppsspåret.

Nyligen åt vi middag hos Idas syster Erika. Salladen blev inte som den skulle. Det är lurigt att köpa avokado ibland, även om de är nyinköpta.

Brun avokado. Till höger skymtas kondenserad mjölk som användes till en delikat banoffee-paj.

Cykling på Ven

Rejäl cykeluthyrning

Cykling på Ven. Här på väg till västsidan varifrån man ser Danmark.

Taktiken dras upp inför dragkampen på lekplatsen utanför Tycho Brahes museum på Ven. Bild: Karin Moldin.

Förra veckan var jag på ön Ven utanför Landskrona med barnen för att cykla. Min systers familj samt Karin och Magnus Moldin med barn var också med. Och min far. Det var en riktigt höjdare i trevligt sällskap. Småbarnen (inkl Maj) satt i barnstol på på cyklarna, mellanbarnen på påhängningscykling (inkl Astrid) och storbarnen cyklade själva.

Ven är verkligen fint för cykling och vi kommer nog åka dit igen. Nästa år kan förmodligen Astrid cykla sträckan själv. Vi avverkade drygt 15 km med många och långa stopp, bl a för bad, lek, mat och för att gå in på Tycho Brahe-museet. Lekplatsen utanför för nämnda museum var en av turens höjdpunkter, både för stora och små. Totalt var vi ute i 7 timmar.

Det gick fint att hyra cykel plus påhängningscykel på plats. Vanlig cykel, cykelstol och cykelkärra (Chariot) med packning hade vi med oss. Det kan vara klokt att tänka på var man ska ha alla grejerna. Det blir en hel del packning med barn, även om det bara är en dagstur.

Som träningsställe är nog Ven inte det bästa. Det skulle förmodligen bli för luriga möten med alla cykelturister på de smala vägarna och dessutom är ön inte jättestor.

Det var inte igår man gick på styltor. Jag prövade lite jämfotahoppning, men det var svårt. Bild: Karin Moldin.

Ellen Lindell, min syster

Erik Lindell, min systers man

Ulf Wickström, min far

Cykelkarta Ven

Sandstrand på Ven

Det blomstrar fint på Vens ostkust

Magnus Moldin

För ett par veckor sedan sprang jag med boråsaren Jakob Svensson. Kul med en ny träningskompis! Vi utgick från mig och sprang en lugn tur på 17 km på stigar och grusvägar.

Det går fortsatt bra med träningen. Det blir lite mindre nu under semestern, men jag får fortfarande till många bra pass. Och jag presterar bra tider på intervallpassen. Jag tycker det är motiverande att skriva ner intervalltider för att sedan kunna jämföra från gång till gång.

I mitt gigantiska excelark för alla möjliga träningsformer skriver jag ned tider, väder, vind, utrustning, eventuellt sällskap etc. Det inspirerar mig till att ta i lite mer.

Det är kul vad fin effekt mindre än två månaders bra träning har gjort. Höstarna och vintrarna är alltid tuffa för mig jobbmässigt, så då blir det svårt att träna. Men i dagsläget känner jag att jag kommer att komma in i hösten med bra lägesenergi på träningsfronten.

Foten som jag skadade på en löptur 22 maj blir bättre och bättre. Det gör fortfarande lite ont och jag har ännu inte börjat åka skateboard igen, men jag kan springa obehindrat.

Stakmaskin Viking Line 10-11 nov 2017

10-11 november är det dags för ett lite udda uppdrag, som ledare för ett miniläger på en båt. Läs mer här.

Anna Wing. Kustlinjen mellan Kattvik och Hovs hallar är ganska stenig.

Skåneleden strax söder om Knösen i närheten av Kattvik

Nicklas Wing och jag avslutar lunchen och diskuterar livets svårigheter medan Anna Wing leker ”Alla ekorrar byter träd med barnen”

Jag höll till i min mors stuga i Vejbystrand när Ida var bortrest förra veckan. Förutom cykling på Ven och besök av Idas syster Erika från Höganäs höll vi oss ganska lugna. En dag åkte vi dock på utflykt till Kattvik, som ligger  en dryg halvmil nordväst om Båstad på världens bästa halvö, Bjärehalvön (där också Vejbystrand ligger).

Tillbaks i Kattvik var våfflan ett bra val. Dock inte så frasig som jag hade hoppats på.

Laguppställningen förutom jag, Astrid och Maj var boråsarna Anna och Nicklas Wing, med deras två barn i ungefär samma åldrar som våra. Nicklas föräldrar är bor i husvagn på Norrvikens Camping varje sommar så även Anna och Nicklas hänger en del där nere.

Knösen 153 m ö h
Vi gick en tur på ca 5 km, bl a över Knösen på 153 meter över havet. En ganska rejäl stigning eftersom vi startade på havsnivå. 

Att gå en runda i terrängen med barn är något jag verkligen uppskattar. Vi tar många och långa pauser så det tar ungefär 5 timmar att gå 5 km. Delar av turen gick längs Skåneleden. En ganska svårforcerad del med stark kupering och knixiga stigar. Den är fin även för löpning, men terrängen skiljer sig väsentligt från t ex sträckan mellan Vejbystrand och Torekov, som är mer flack och öppen.

Ungefär som röda strecket gick vi. Jag hade inte någon mätning igång, men jag tror det blev ungefär 5 km.

Min löpträning 2017. Mil på y-axeln och veckonummer på x-axeln.

Löpformen är god. Igår snittpersade jag på mina ganska flacka stigintervaller som jag skrev om här för en vecka sedan. 6.14 min i snitt med 2 min vila jämfört med 6.15 min i snitt som bäst tidigare. Jag har sprungit passet sju gånger senaste fyra åren (bl a inför Ultravasan förra året då jag var i bra slag), så det känns kul. Jag är nog inte god för att persa på milen i dagsläget, men får jag vara skadefri ett tag till tror jag att jag kan få hyfsat fart på benen.

Hoka One One Clifton 3 och Mafate Speed 2

Överst i inlägget syns min löpträning i år. 39 km som mest på en vecka hittills. Inte många mil i vintras, men fin kontinuitet på sistone.

Motvillig tjockskolöpare
Jag har skrivit om mitt komplicerade förhållande till ”tjockeskor” tidigare på bloggen. Men för varje månad som går så springer jag allt fler pass i mina Hoka One One. Nästan alla nu faktiskt, vilket gjort att benen tagit betydligt mindre stryk. Jag fick två par (Mafate Speed 2 och Clifton 3) för test förra året och jag trodde aldrig jag skulle använda dem så mycket.

Jag tycker att löpkänslan är sämre jämfört med tunna skor. Jag tycker också att det inte är fullt lika roligt att springa intervaller i Hoka jämfört med t ex Salming Speed eller Asics Piranah. Men de maxdämpade skorna är oväntat lätta och skillnaden i löpkänslan är inte speciellt stor. Jag gillar också droppet på 5 mm, känns lagom. Det i kombination med att jag upplever slitaget på benen som väldigt mycket mindre gör att jag numer t o m avänder Hoka vid stiglöpning.

Vi tältade nyligen med familjen. Första gången på länge. Vi hade vanliga kuddar och jag sov med dubbla liggunderlag. Inte så ”äkta”, men mysigt. På en av kuddarna syns Majs snutte. Hon slutade med napp för en dryg vecka sedan och det har gått fint.

Inte Sveriges bästa tält, men det funkade fint. Annars är min största tältmerit att jag delat taxi med Hillebergs vd en gång i Åre.

I denna graf är inte Elpex med. Men här syns att Swenor-4:or rullar trögre än Swix-3:or (tidigare Proski). Och mina Elpex-4:or rullar ungefär som mina Swix-3:or.

Jag gillar att åka rullskidor på 4:or. Med tanke på att jag på bloggen, i mina böcker och på andra ställen skrivit om rullmotstånd vid rullskidåkning många gånger tidigare utvidgar jag inte diskussion här.

Men jag har i alla fall blivit sugen på att få mer motstånd än vad som finns i mina Elpex-4:or. Så för ett tag sedan skaffade jag ett par Swenor Fibreglass med 4:or. Det var mycket riktigt tyngre, framförallt första passet bjöd på bra motstånd. Nu har hjulen gått cirka 10 mil och när jag tränar upplever jag att snittfarten sänks mycket ungefärligt med 0,5-1 km/h vid pass där jag håller cirka 17 km/h i snitt. Alltså jämfört med Elpex-4:or. Det gillar jag. Jag tycker ändå att jag får upp pulsen ganska bra när jag kör stakintervaller uppför på Swenor-4:or.

Gällande stommen så föredrar jag Elpex Evolution framför Swenor Fibreglass. Men jag tycker om båda modellerna. Bättre komfort än i respektive märkes aluminiumstommar. Jag prioriterar komfort bl a för att jag ibland åker på sunkig asfalt samt bättre grusvägar. På tävling kör jag gärna alu för att få ner vikten.

Rullskidsteckning polis. Av min rumskamrat på universitetet, Kris Peck.

Rya Åsar Trail Run karta

I höst blir det premiär för en ny löptävling i Borås. 21 oktober avgörs det 11 km långa Rya Åsar Trailrun, som till stor del går på vandringsleden Granstigen. I tävlingsledningen återfinns Niklas Ivarsson samt årets boråsiska löparkomet Linus Wirén.

Trädgårdskonster för dummies. Jag längst till höger, min svåger Erik till vänster och syrran i mitten.

Den enda tävlingen jag har inplanerad före vintern är det flacka milloppet Kretsloppet i Borås lördag 16 september. Kanske blir det även Rya Åsar Trail Run. Det är såklart lockande att tävla på de fina stigar som jag sprungit så mycket på under träningspass.

Stå på underarmarna
Jag är förmodligen en av norra Europas mest oviga personer. Det har gjort de 2-3 gånger jag testat yoga främst inneburit primalskrik i yogasalarna. Det har gjort ont. Jag kanske skulle ta och stretcha ibland. Naturligtvis vet jag att yoga är mer än inta positioner som kräver bra rörlighet. Men jag har ändå aldrig testat yogagrejer som styrke- och balansträning.

Nyligen visade min syster mig en bild på en gammal kompis som stod på underarmarna. Det kallades en yogaposition, men det skulle väl lika väl kunna heta att stå på underarmarna. Självklart blev jag vansinnigt sugen på att testa. Kanske främst eftersom jag insåg att det skulle krävas mer bålstyrka och eventuellt skulle vara mindre utmanande än att stå på händer. Jag har aldrig kunnat stå på händer, men jag fick till ett hyfsat försök att stå på underarmarna på filmen nedan. Tyvärr syns det inte så bra att jag faktiskt lyfter huvudet från marken. Sedan ska det väl också sägas att när jag säger 5 sekunder på filmer så ligger väl sanningen närmare 3 sekunder. Under min film en film jag googlade fram på hur det ska se ut.

Långt stakpass. Start och mål på samma ställe, så höjdmätaren bommade 20 meter. Snittpuls 76 procent av max.

Igår körde jag ett riktigt styvt stakpass på Swenor-4:or. Drygt 68 km på 3 h 54 min, snittfart 17,4 km/h. Det är inte ofta jag åker rullskidor mer än 3 timmar. Passet såg ut ungefär så här:

Förrätt (under de första 2 timmarna)
– 2 st ca 15 min-intervaller, mestadels uppför. Lugn körning före och mellan intervallerna.

Huvudrätt (mellan 2 och 3 timmar)
– 10 st 1 min intervaller med 1 min vila.
– 7 min lugn körning
– 4 st 5 min-intervaller med 2 min vila

Efterrätt (sista kvarten)
– 3 st 30 s-intervaller med 5 min ”vila” (A2-tempo i vilan, vilket också var pulsnivån sista ca 50 min)

Efterrättsintervaller
Jag tyckte jag fick upp flåset helt ok, även på slutet. Jag försökte ligga kring ungefär 85 procent på intervallerna. Slutpulsen på intervallerna på 30 och 60 s blev lite högre. Glädjande nog tyckte jag att jag kunde få upp flåset ganska bra även på efterrättsintervallerna.

För övrigt är efterrättsintervaller en term jag myntade i somras när jag tränade med Rickard Bergengren och insåg att vi inte skulle ha tid till en normal nedvarvning. Så istället fick vi lägga in en 5 minuter lång ”efterrättsintervall” på hemvägen efter att vi avslutat det planerade intervallsetet. Bra grej om man blir lite sugen på någon extra intervall.

Inte helt lätt att förstå rubriken, men i höst genomförs i alla fall ett testlopp av Västgötaloppet trail. Inför det kommer jag att provspringa banan med en ”guide”, precis som jag gjort med Västgötaloppet MTB. Ska bli kul att se den 27 km långa banan. 30 september går testloppet, så jag ska springa innan dess.

Stranden i Vejbystrand. Vy från hamnen. Min hydrid-Trek funkar fint både med cykelstol och Chariot.

I söndags åkte Ida hem till Borås för att börja jobba. Hennes semester på sex veckor är slut och jag är ledig två veckor till. Jag kommer att bo hos min far med barnen i Vejbystrand första veckan och vara i Borås andra veckan.

Vi har varit i Vejbystrand i drygt två veckor nu (bott hos min mor i hennes stuga) och det är verkligen en sommaridyll. Väldigt bra ställe att vara med barn på sommaren. Jag återkommer med några fina träningspass jag har kört här nere på Bjärehalvön samt en fin och kuperad löpning på Kullahalvön.

Igår gjorde min mor, jag och barnen en heldag på Köpenhamns Zoo. På frågan vad som var bäst på vägen hem svarade Astrid ”lekplatsen”. Känns vi hade kunnat korta ner restiden något. Men de tyckte nog djuren var ganska kul det också.