När man synkar torrhostan med att fotografen skjuter av. Efter målgång jämte Fredrik Ousbäck, som jag sällskapade med större delen av loppet. Fredriks bästa Vasalopp någonsin, kul!

Inifrån elitledet i Vasaloppet strax innan start

Resultat Vasaloppet 2018 finns här. Jag blev 74:a på tiden 4:39:27, vilket var 14 min och 51 s längre tid än det tog för segraren Andreas Nygaard.

En drygt 5 min lång vlogg med 17 st korta filmer från mitt Vasaloppsdygn finns här. Bl a med Johan Olsson samt om stakning kontra fäste för led 1-åkare. Och med boråsarna Rickard Bergengren och Simon Grenlöv som glädjande nog både fixade topp 100 för första gången.

Ett inlägg där jag skrivit kommentarer i bildtexter till SVTs sändning av loppet finns här.

Några minuter kvar till start i Vasaloppet. Jag skulle kört med Racefox, men nätet var överbelastat så jag fick inte igång det. Körde med telefon ändå. Det är nog inte så många fler än Johan Kanto (Raceone-appen) och jag som kör med telefon i elitledet.

Efter mitt sämsta träningsår sedan sent 90-tal var formen i januari under all kritik. Tur att jag inte körde ett enda lopp då utan istället gjorde tävlingspremiär i början av februari. Med 325 timmars träning från Vasaloppet 2017 till 2018 är det svårt att göra stordåd. Men jag tyckte ändå att jag gjorde bra saker i februari och lyckades återigen pricka säsongen bästa formdag på Vasaloppssöndagen.

Boende nära Vasaloppsstarten
Min klubb Ulricehamns IF hade flest åkare av alla klubbar i elitledet. Det finns en anledning till det. Ledarna gör ett fantastiskt jobb med att boka boende, langa dricka, stå med extrastavar och valla skidor. De flesta av oss åkare bor en dryg kilometer från första vägövergången utan Sälen-hållet, alltså drygt 2 km starten. Det blir en lagom joggingtur på den nedlagda banvallen på morgonen. Lyxigt!

Jag gick upp kl 05.15 och var på plats i elitledets insläpp någon minut före kl 06.30. Då var det en del folk där, men inte mer än att jag fick plats i fjärde rad ganska mycket åt höger. De två första raderna är för seedade åkare med eget spår. Förra året hade jag eget spår längst fram (stort!) längst ut till vänster, men det var ganska kasst då spåren till höger gick fortare då pga mer uppåkta.

En som också stod i elitledet, längst bak, var Johan Olsson. Han stod inte i led 1 som det kommunicerades i media. Jag intervjuade han kort i vloggen och han trodde han körde med Rodes burkvalla.

John Enander persade med plats 193. Många fina placeringar av långlopporna i Ulricehamns IF.

Startbacken
Starten gick och jag kom iväg hyfsat, men inte tillräckligt bra för att kunna ta täten i första backen som jag gjorde 2015. Gissningvis var jag ca 75:a över vägövergången och gjorde sedan en bra backe.

Förutom förra året då jag hade en dålig start har jag alltid kommit upp pigg och högt upp på högsta punkten efter 3 km. Så även detta år då jag låg på plats ca 25-30 utan att maxa. Även om pulsen var hög (delvis pga adrenalin i starten) kändes det kontrollerat. Att staka långa backar uppför är verkligen min tekopp.

Lugnt på myrarna
På toppen av backen stannade farten av helt. Ända från 3 km till ca 19 km, alltså några kilometer före Mångsbodarna, gick det väldigt lugnt. Den sträckan hade jag 79 procent av maxpuls och det kändes nog mer som 69 procent. Jag försökte ligga långt framme och lyckades med det. Låg ofta kring placering 25-50. Passerade Smågan som 44:a.

En grej många glömmer bort är att i ett före med nysnö i spåret som det var i Vasaloppet är det inte bara trögt att ligga först. Det är också stor skillnad på att ligga på plats 3, 10 och 30 i klungan. Det glider fortare längre bak, men man riskerar också att inte hänga med när rycken kommer. Storåkarna kan ligga jättelångt bak för de kommer fram så lätt. Jag är inte så bra så jag kan trycka ikapp så jag skulle inte våga ligga på plats 200.

Niklas Bergh, som jag gör podden Vasaloppet Lagom tillsammans med, gjorde en fin insats och blev 7710 på tiden 8.42. Han vann duellen mot den andra pod-Niklas med en halvtimme.

Segraren tog pissepaus
Ner mot Mångsbodarna skruvades tempot upp och för mig var det egentligen tufft hela vägen från 20 till 55 km, där jag släppte. Jag tappade lite placeringar ner mot Mångsbodarna, där jag passerade som 56:a. Sedan tappade jag mycket mellan Mångsbodarna och Tennäng, men gjorde därefter en bra backe upp till Risberg, där jag hade kört upp mig till 86:a.

Där hade den stora klungan verkligen dragits isär och jag var bland de sista i den då lätt fragmenterade klungan. Sedan tyckte jag att det var ganska jobbigt till Evertsberg, men lyckades kriga mig med till den kontrollen, där jag passerade som 79:a, en av de sista i stora klungan som då var hyfsat samlad.

Mellan Risberg och Evertsberg var det många i eliten som kissade, bl a segraren Andreas Nygaard, trean Stian Hoelgaard och förra årets fyra Markus Ottosson. Jag skulle gissa att hälften av de med nummerlapp 1-30 stannade och kissade. Imponerande hur de vågar och fascinerande hur snabbt de efteråt letar sig fram i fältet genom åkskicklighet, kapacitet och bra glid. Anledning till kissapauserna är enligt mig att det det går långsamt för dem i snöfall och då blir det mindre adrenalin och då märker man av känslor som kissnödighet, bajsnödighet och hunger, vilka annars undertrycks med högre puls.

Robert Malmgren från Borås fick äntligen till det i Vasaloppet och blev 184:a.

Flög av i Vasslan
Från Evertsberg till Vasslan fick jag kämpa hårt och hade inte mycket ger att ge. Men jag är jättenöjd med att jag stannade i huvudklungan hela vägen till strax efter Vasslan, där jag tackade för mig. Nu var det 35 km överlevnad kvar. Överlag fick jag en väldigt bra resa hit. Behövde inte dra någonting förutom ett par tillfällen då jag skulle jaga ikapp. Och som sagt lugnt knappt 2 mil och sedan tufft 3,5 mil.

I lag med Gotting och Ousbäck
Fredrik Ousbäck (Skövde), Martin Gotting och jag hamnade direkt i samma klunga och vi tre följdes hela vägen till Mora. Det kom och gick lite folk, ofta var vi 3-6 personer. I Oxberg passerade jag som 81 och i Hökberg som 77 (man kör alltid om ett gäng väggade finåkare sista tredjedelen, detta år bl a Pontus Nordström och Torgeir Skare Thygesen).

Från 55 km till 70 km tyckte jag det gick riktigt tungt. Efter Hökberg tyckte jag det kändes aningen bättre. I Eldris passerade jag som 74:a, samma placering som jag fick i mål.

Christian Lejon och jag pluggade på universitet i Alaska samtidigt. Jag som biologistudent och skidåkare, han som gevärsskytt med oklar major. Nu trippade han in som 415:e gubbe.

Valde att inte spurta
Sista 35 km drog min klubbkompis Martin Gotting klart mest. Jag drog klart minst, hade liksom inte orken. Därför sade jag till Gotting ett par kilometer före mål att jag inte kommer att spurta mot honom. Jag spurtar inte ner en kille som bogserat mig i tre mil för en 73:e-plats istället för en 74:e-plats.

Men något hände med Gotting sista kilometern. Han kroknade och hängde inte alls med när Ousbäck lade in långspurten (grattis Ousbäck till ditt bästa Vasalopp!). En klunga närmade sig fort bakifrån så jag åkte upp jämsides med Gotting på upploppet och sade att han var tvungen att öka för att de inte skulle komma ikapp. Han lyckades som väl var att hålla undan och jag gled medvetet in precis bakom Gotting.

Det blev både Vasaloppets mat samt en Hawaii i Vansbro

Mental formtoppning
Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med Vasaloppet, även om det var min sämsta placering sedan 2013. Topp 100 är alltid godkänt.

Det sätt jag toppar formen sista veckorna är inte bara fysiskt utan även mentalt. Jag försöker spara på det psykiska krutet för att kunna lägga allt på Vasaloppsdagen. I Västgötaloppet blev jag 13:e man och av de tolv som var före mig där slog jag sju i Vasaloppet. Det beror dels på att jag gillar 90 km bättre än 42 km, men också för att formen var bättre i Vasaloppet och för att jag inte bränner något mentalt krut i seedningsloppen.

Stort tack alla som hjälpt till i samband med Vasaloppet. Och tack alla bloggläsare som kommer fram och pratar i samband med tillställningar som Vasaloppet!

Enligt Polar V800 (hela passet här)
Tid: 4:39:57 (satte på lite innan)
Sträcka: 90,40 km
Snitthastighet: 19,4 km/h
Totalstigning enligt V800: 905 meter
Fall enligt V800: 1155 meter
Snittpuls: 154 (82 procent av max)
Maxpuls: 181 (96 procent av max), i Risbergsbacken
Skidor: Madshus Redline Cold, grön slip Tomas Söderberg
Kläder: Dubbla kalsonger, dubbla ullstrumpor, underställs-t-shirt, långkalsonger, pannband, öronlappar och tävlingsdräkt. Typ -8 i starten och -2 grader i mål?
Handskar: Lillsport Legend Slim
Skor: Madshus klassiska skor.

Puls Vasaloppet 2018. Och höjdskillnad och hastighet. Se hur pulsen är lägre andra halvan av loppet då jag kroknar. Samt hög i första backen trots att det känns lätt.

Mina tio Vasaloppet. 2018 var sämsta tiden hittills, men det var också en långsam segrartid.

Skejt på skaren vid Sjömarkens IF

Sjömarkens elljusspår på skidor. Inte helt lätt att åka, men skaren bar jämte där folk hade gått så det gick helt ok.

Nöjd över att kunna åka hemmaelljusspåret

Efter Vasaloppet är lektionerna, företagseventen och skrivuppdragen färre. Det finns fortfarande att göra, men inte alls så hysteriskt som vissa veckor i januari då jag kunde vara igång med olika uppdrag i skidspåret eller vid datorn i 10-20 timmar per dygn. Det är tufft. Januari är min mest intensiva månad. Rolig och inspirerande, men samtidigt suboptimal för träning och familjelivet.

Lustig nog tror många av de jag möter att jag främst tränar och sedan skriver lite träningsprogram här och där, ger en lektion då och då samt knåpar ihop en artikel med jämna mellanrum. Men jag tror ni bloggläsare har hyfsat koll på läget. Nog om det.

Henrik Litzell och jag på Tänge mosse nära Pålsbo strax utanför Backabo åt Sandhults-hållet

Skare i Sjömarken
Det är i alla fall lite luft i schemat för tillfället så jag passar på att njuta av den fantastiska vårvintern som Borås bjuder på. Eller rättare sagt, jag tar mig tiden för detta vill jag inte missa.

Det är fortfarande 2-3 dm natursnö i terräng och vädret är ljuvligt. Igår gick jag med skidorna i handen när jag lämnade barnen och dagis och sedan spände jag på skidorna där stigen börjar vid korsningen av Slåttervägen/Skördevägen, 250 meter hemifrån.

Därifrån åkte jag på stigar 450 meter ner till Sjömarkens idrottsplats. Där var det PERFEKT skare på fotbollsplanerna. Skejtade runt där en kort stund. Sedan drog jag ett varv på elljusspåret 2,5 km. Det funkade trots att de inte hade spårat. Sjömarkens IF, där jag spelade fotboll och pingis som grabb, har tyvärr ingen skidsektion längre och spårar inte så ofta. Kanske dags att ta tag i det. Eller köpa träskidor? Jag ringde faktiskt långfararen David Erixon igår som gav lite lite råd kring turskidor för skogsbruk. Och så var jag hemma hos Martin Josefsson och hämtade tillbaks ett par gamla breda Fischer på 215 cm med stålkanter som en gång varit min pappas. Oklart om jag lånat ut dem eller skänkt dem till Martin, men han hade förståelse för mina nostalgiska ”besvär”.

Tänge mosse. Hit vill jag igen.

Det blev hur som helst en kort morgontur på skejtskidorna, 25 min, det var mest bara för känslan att träna skidåkning 250 meter hemifrån.

Tänge mosse
Kl 13.30 hade jag bestämt träff med Henrik Litzell vid Tänge mosse nära Pålso. Min gode far, som för övrigt fyller 71 år idag, följde också med.

Stort tack till Henrik (starkt pers med placering 201 på Vasan i år, bäst i Hestra IF) som visade mig denna mosse. Yttervarv inkl lite utsvävningar var ca 8 km, alltså en ganska stor mosse. Vi var lite för sent ute för att skaren skulle bära helt, men det gick ändå hyfsat att skejta.

Sådana vårvinterdagar med natursnö har vi ungefär var tionde år i Borås, om någon undrar varför jag är lyrisk.

Tänge tjärn i anslutningar till mossarna (eller heter det myrarna?)

Tobias Westman, en legend som alltid är aktuell. Här i en av skidhistoriens fulaste dräkter. Minns ni vilket landslag som hade en variant av denna för ett par decennier sedan, med orangea detaljer?

Snart start. Cyklisten Edvin Wilsson också laddad.

Resultat Rallarloppet/Reservrallarn 27 km K 2018 finns här. Jag blev 3:a och avståndet till segrande Marcus Johansson var 1.27 min.

Rallarloppet är ett jordnära arrangemang. I år med start och mål på Bottnaryds idrottsplats.

Helgen efter Vasaloppet tog jag ett sent beslut att köra Rallarloppet, som de kallade ReservRallarn den dagen eftersom det var flyttat från tidigare i vinter. Jag fortsätter härifrån att skriva Rallarloppet. Att min tidigare adept Pierre Björkli, som jobbar på Infranord, inte syntes till är ett mysterium med tanke på yrket. Han brukar annars vara en flitig Rallarloppsåkare.

Jag tävlar sällan helgen efter Vasaloppet eftersom jag brukar var tom både fysiskt och mentalt. Nu hade jag inte kört ett enda skidpass sedan Vasaloppet, men jag hade joggat lite och kört någon skidlektion och jag kände mig oväntat pigg och motiverad till att ta på mig nummerlapp. Och så var jag sugen på att testa ett par nya skidor i skarpt läge. Dessutom så var det bara 45 min hemifrån samt ett lopp på ”bara” 27 km så jag hann med en del familjeaktiviteter den dagen ändå.

Anna-Karin Jonsson sopade hem bucklan i D40

Full fart från start
Starten gick och snygg-Mackan (Marcus Johansson) stötte direkt. Jag kom iväg som tionde gubbe och det var lite svårt att ta sig om då det snabbt smalnade av till två spår. Jag kände nästan direkt att jag var fältets tredje starkaste åkare och körde för fullt för att gå ikapp Mar(c)kusarna. 

Efter ca 2 km insåg dock att det skulle vara för svårt att själv åka ikapp två så starka åkare som låg och växeldrog där framme (vilket de verkade göra loppet igenom).

Istället formades en klunga med mig, Martin Gotting, Rickard Bergengren, Simon Grenlöv och Oscar Claesson. (Det var också i den ordningen vi blev 3:a till 7:a.)

Kristian Olofsson blir bättre och bättre för varje år. När jag gav honom en staklektion förra vintern såg det bra ut, men jag trodde nog inte att han skulle bli 302:a i Vasaloppet i år. Killen har f ö floppat drygt 2 meter.

Lyckad taktik för UIF
Banan går först ett varv på Bottnaryds elljusspår på 2,5 km (knixigt och småkuperat som så många andra elljusspår). Sedan letar den sig ut genom skogen till en banvall, där stora delar av loppet går på en vändpunktsbana med några avstickare ut i skogen. Som avslutning kör man elljusspåret igen.

Ungeför när vi kom ut på banvallen efter 3,5 km släppte Rickard, men jag märkte att det gick för långsamt när de andra drog. Så jag ville bli av med dem, men samtidigt få med mig min klubbkamrat Martin Gotting. Det låg en gubbe mellan mig och honom i ledet, så jag såg till att byta platser. Jag förvarnade honom vad jag skulle göra och när han låg i min rygg och det var min tur att dra så körde jag i princip max i en minut.

Projektet blev hellyckat för Gotting orkade följa och det blev en liten lucka ner till Simon och Oscar. Hade jag ryckt när Simon legat i rygg hade han kunnat gå med och Gotting kanske inte orkat om. Jag hade kunnat bli själv eller fått med mig fel person. Detta är taktiska självklarheter för mig men som jag skrivit flera gånger förr så tycker jag många skidåkare har mycket att lära kring det taktiska spelet, både för egen del och för lagjobbet. Självklart finns massvis med undantag, som t ex Team Santander.

Martin Gotting kraschade och bröt skidan med 8 km kvar. Det var tydligen favoritparet så han var naturligtvis lite ledsen över det. Det skulle jag också varit.

Närmade oss täten
Gotting och jag växeldrog men det gick lite för långsamt när Gotting drog. Men eftersom avståndet fram till Mar(c)kusarna inte ökade (det var ca 25 s första 15 km) så valde jag att inte dra ifrån. Med cirka en mil kvar kände jag mig fortfarande pigg och började nu trycka på ordentligt.

Vi närmade oss täten men med 8 km kvar föll tyvärr Gotting (ej otur, som många journalister skulle ha uttryckt sig) i samband med ett spårbyte. Det blev ett svårt val för mig, men med tanke på att jag hade dragit mest, kände mig stark samt tog in på ledarduon så valde jag att inte vänta på honom. Jag fortsatte att maxa på platten på banvallen och med ca 5 km kvar låg jag så lite som 15 s efter tätduon.

Sedan orkade jag inte längre. Tiden rann iväg på slutet och jag gled in 1.27 min efter segraren. De två där framme var betydligt bättre än mig på slutet. Men det åkte inte och myste där framme under loppet, det var bara det att de hade en växel till ungefär samtidigt som jag kroknade.

Markus Jönsson 2:a, Marcus Johansson 1:a och jag 3:a i Rallarloppet 2018

Bra form
Sammanfattningsvis är jag jätteglad jag åkte dit. Gemytlig tävling och bra arrangemang. Kul med natursnötävlingar i Götaland också.

Formen bedömer jag som ungefär likvärdig med Vasaloppet. Denna gång hade jag riktigt bra skidor, vilket var kul! Jag ska erkänna att jag är lite bitter att jag inte fick rygg på täten i starten. Då hade jag nog kunnat följa med till 5 km före mål. Men det är ju ett hypotetiskt resonemang…

Enligt Polar V800
Tid: 1:17:52 (satte på lite innan)
Sträcka: 27,62 km
Snitthastighet: 21,3 km/h
Totalstigning: 245 meter
Fall enligt: 235 meter
Puls: Strulade lite i början så snittet ej relevant. Men låg stora delar och stakade på 90 procent av max.
Väder: Typ strax under till strax över nollan, natursnö. Mulet.
Skidor: Madshus Redline Plus 210 cm årets modell, gick jättebra
Slip: Blå av Tomas Söderberg, samt en del handrillers
Valla: Vet ej, Jan Flodin vallade

Marcus Johansson efter segern i Rallarloppet 2018

Rebecka Grenlöv och Marika Sundin. Simon och Rickards andra hälftar

Arvid Öhrn är en del av de trevliga och tänkande grabbarna från Holaveden. Arvid är också en jävel på att kuta, så se upp i löploppen. Till vänster min far, som återigen ställde upp och hjälpte till på en skidtävling. Han fyllde f ö 71 år igår.

Johan Palmér, också en del av Holaveden och tidigare återkommande gästbloggare här. Ser lite frusen ut här?

Öjemossarna utanför Hedared

2 mil-rundan i naturen utan preparerade skidspår. Jag brukar inte använda Strava, men gjorde det igår pga dåligt batteri på klockan. Se hela passet här. 

Lagom mycket snö på sjöarna för skejt

Jag fortsätter att njuta av den overkligt fina vårvintern i Borås. Igår gick jag upp i gryningen för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Allt för att ha tid för en långtur på skidorna i naturen.

Efter tips från Jonatan Börjesson och Klas Hoof ställde jag bilen i Gantarås några kilometer nordväst om Hedared. I det området har jag aldrig satt min fot. Därifrån åkte jag på skaren på mossar, genom skogspartier, på sjöar med ett tunt lager med snö och på sparsamt plogade vägar i 2 mil. En runda på 2 mil! HELT UNDERBART. Det kändes lite som Nordenskiöldsloppet, eftersom det var ödsligt och jag tog mig från sjö till sjö med hjälp av kartan.

Jag körde skejt och det var lite lurigt i skogspartierna så snittfarten blev bara 10 km/h. Nästa gång jag skejtar en sådan tur ska jag söka mig ännu mer till sjöarna och de öppna mossarna. På vägen stannade jag till hos min klasskompis från högstadiet, Magnus Samuelsson. Han var på besök i sitt föräldrahem i Hedared och jag passade på att se SM-avslutningen på tremilen där med kaffe och ett gäng kakor. Trevligt!

En väg som var en perfekt skejtbädd

Urban back country
Jag gav mig faktiskt ut på en halvtimmestur senare på dagen också, med start 250 meter hemifrån. Testade pappas gamla back country-skidor med stålkant (Fischer E99) och gick runt i Sjömarken med bambustavar och ryggsäck med träningspuls efter att skaren hade släppt. Mysigt! Denna träningsvecka lär f ö bli den bästa på länge.

I vår WhatsApp-grupp med skidåkare från Borås skrev någon idag ”Någon som kör några varv på stadion ikväll?”, varpå den personen fick en rejäl skriftlig utskällning av mig. Det borde vara straffbart att åka på en konstsnöanläggning med dessa förhållanden. Ut i naturen med er.

”Urban back country” i Sjömarken i en halvtimme senare på dagen

Jag har fullständigt spårat gällande skidåkning bortanför prepparerade skidspår nu.

Pappas gamla turskidor Fischer E99 från 90-talet med SNS-bindning funkade hyfsat på stigar, men de är 215 cm långa med stålkanter samt behöver vallas. Jag har inte vallat fäste för egen träning sedan 2011 och vill inte heller göra det.

Alpina Woody Step med Rottefella BC-bindning (back country-bindning)

Så det ena ledde till det andra och plötsligt hade jag köpt ett par 200 cm långa turskidor med fiskfjäll i fästzonen av modell Alpina Woody Step med Rottefellas lite grövre back country-bidning. Skidorna är i sammanhanget en relativt billig modell. Skorna blev en hyfsad modell tror jag, Alpina BC1600. Vågar inte tumma på komforten i sådana kängor. Annars tycker jag tvärtom gällande att åka lopp på skidor, alltså att man då ska lägga krutet på skidorna och inte på skorna.

Kul med nytt område att lära sig
Jag är helt ny inom back country-åkning och det känns superkul att lära sig mer om skidbredder, bindningsalternativ, teleskopstavar och olika varianter för att få fäste (fiskfjäll, stighud, vallningsbart etc).

Ida blev lite förvånad när jag köpt ny utrustning då jag redan har 22 par längdskidor och 9 par skidskor, och det kan man ju till viss del förstå. Men jag skyller på att det är en del av mitt jobb. Kanske blir det artiklar om urban back country i en tidning nära dig snart!

Turen igår blev 1 timme på stigar hemma i Sjömarken. Först runt löpspåret på 5 km och sedan upp mot Hulebo. Funkade fint, men lite lurigt i nedförsbackarna ibland. Utrustningen levererade! Lagom längd på skidorna för ändamålet, inte allt för tunga och bra bärighet utanför snön. Aningen skav mellan två tår dock. Stavarna är ett par gamla bambustavar från Idas framlidne släkting, men ett par lite längre är på ingång.

Resultat Borås SKs KM 10 km K masstart 2018 H21. En sekund före Rickard. Så nära har han aldrig varit på skidor.

Resultat Borås SKs KM 10 km masstart 2018 finns här. Jag blev först, 1 sekund före Petter Persson.

Förra året var Borås SKs klubbmästerskap en av årets roligaste tävlingar. Då var det en mil masstart skejt i snabbföre. Då blev det full gas direkt och i år var inget undantag. Jag är medlem i Borås SK (eftersom jag har verksamhet på skidstadion), Ulricehamns IF (den klubb jag tävlar för) samt min moderklubb Hestra IF (där barnen går i skidskola).

Borås skidstadion

Fick släppa i början
I år gick KM tors 15 mars. 4 varv på en 2,5 km-slinga på Borås skidstadion. Snabbfört. Rickard Bergengren och Simon Grenlöv, som utvecklats fint den här vintern har varit nära mig på flera lopp. Nu på bara en mil kände jag mig inte helt safe och det skulle visa sig bli stenhårt.

Doktor Grenlöv fullständigt flög ut ur startblocken. Första varvet körde han som en galning och jag fick släppa ca 20-30 meter. Hade jag kört absolut helt max hade jag kanske åkt med, men jäklar vad han stakade. Rickard Bergengren satt med medan Petter Persson och jag jobbade oss ikapp efter ca ett varv. Andra varvet lugnade det ner sig lite grann, men det gick fortfarande fort, så jag höll mig i den bakre delen av fyrmannaklungan.

Ryck med 1,5 km kvar
På tredje varvet stötte Rickard (om jag minns rätt) så att Simon flög av. Han åstadkom enligt egen utsago ”den värsta väggningen jag varit med om”, vilket är stora ord. Men att tappa 1 minut på några kilometer i ett millopp i snabbföre är minst sagt skitmycket.

Boråstrion Simon Grenlöv (snyggaste tävlingsdräkten), jag och Rickard Bergengren

På fjärde varvet började jag äntligen känna mig pigg och gjorde mig redo att vara med i leken. Samtidigt märkte jag att Rickard och Petter mattades av lite. I backen med 1,5 km kvar gick jag upp och körde det jag hade (96 procent av maxpuls i stakning uppför) och fick lucka. Men Rickard och Petter tog in i de långa nedförsbackarna.

Långspurt som höll
Med 400 meter kvar var de ikapp. Jag såg det komma så jag saktade ner så jag kunde åka aningen lugnare i ca 30 s innan de kom ifatt. Då lade jag mig i rygg på Petter i ca 100 meter och gjorde sedan en kontraattack med 300 meter kvar som de nog inte var beredda på så tidigt. Det höll.

”Rutinen vann”, sa funktionärerna efteråt. Och ja, jag var jättenöjd med hur jag lade upp loppet. 10 km är inte sprint, man ska hålla på i nästan en halvtimme. Men det kommer nog inte dröja jättelänge förrän juniorerna akterseglar mig på 10 km.

Enligt Polar V800 – hela passet finns här
Tid: 25:44
Sträcka: 9,78 km
Snitthastighet: 22,8 km/h
Totalstigning: 180 meter
Fall enligt: 160 meter
Medelpuls: 160 (85 procent av max)
Maxpuls: 180 (96 procent av max)
Väder: Minns inte riktigt, men visst var det typ -5 grader på kvällen. Konstsnö. Snabba spår pga tö nyligen.
Skidor: Madshus Redline Cold 207 cm. En stakvariant på Redline
Slip: Blå av Tomas Söderberg
Valla: Slängde snabbt på ett lager Swix Svart Marathon, kanske inte optimalt men ville inte göra mer för ett KM.

Sista 2,5 km-varvet: Snittfart 23,5 km/h och snittpuls 166 (88 procent av max)

Laddad för en härlig trip med turskidor

I morgon är det dags att skida på Sjuhäradsledens stigar från Ulricehamn till Borås, drygt 4 mil. Start kl 07.00. Håll utkik i Ulricehamns Tidning, på Borås DLY, på radiokanalen Puls FM samt på Instagram stories på @erik_wickstroom

Härlig och jobbig tur på drygt 6 timmar. 44 km. Återkommer.

Start vid Bryggan i Ulricehamn. Sjuhäradsleden passerar inte så nära centrum utan ca 1 km bort.

Sjuhäradsleden karta Ulricehamn-Borås gröna kartan genom appen ”Topo GPS” som kostar 35 kr. Leden är inritat på kartan så enkel att hitta tillbaka om man går fel. På vissa ställen är leden omdragen och stämmer inte med kartan.

Skogbilväg Sjuhäradsleden

Stig Sjuhäradsleden

I lördags åkte jag skidor från Ulricehamn till B0rås på Sjuhäradsleden. Idén har växt fram typ så här.

• Sön 24 mars. Åkte Nordtorps 7,5 km-spår som bland annat går över en myr. Kände att skaren bar.
• Mån 25 mars. Åkte upp till Nordtorp enbart för att skejta på skaren på ängarna och på myren.
• Tis 26 mars. Skejtade på skaren vid Tänge mosse där det inte finns preparerade skidspår överhuvudtaget.
• Ons 27 mars. Skejtade efter kartan en tur på 2 mil på mossar, sjöar, vägar och skogspartier norr om Hedared i ett område jag aldrig satt min fot tidigare.
• Tors 28 mars: Hämtade mina nya turskidor med fiskfjäll i fästzonen och drog ut på stigarna i Sjömarken (start 250 meter hemifrån). Åkte bl a löpspåret på 5 km.

Med all den träning plus lördagens tur blev det hela 13 h 36 min träning förra veckan. Det var med undantag från en 15 h-vecka i juli med cykling min största träningsvecka sedan i april förra året då jag åkte Nordenskiöldsloppet.

Jag bestämde mig på torsdag för att turen Ulricehamn-Borås.

Det blev start kl 07.00 i Ulricehamn lördag morgon, efter att ha klivit upp kl 05.30. Egentligen hade jag tänkt starta tidigare, men jag hade gått upp kl 04.30 dagen innan och dessutom hade varit jag på trerätters killmiddag på fredagskvällen så jag kände att jag inte ville sova mindre än 4 timmar natten innan.

Halvplogad grusväg Sjuhäradsleden

Sprungit med Colting tidigare
Jonas Colting och jag sprang Sjuhäradsleden från Ymergården i Borås till Bryggan i centrala Ulricehamn för några år tänkte jag skriva, men ser nu att det var så långt tillbaka som 2010. Läs kort om det här.

Men det var inte många partier jag kände igen mig. Underlaget varierade mellan stig, skogsbilväg, grusväg och cykelbana. Generellt var föret bättre än jag väntade mig. Första 3 milen var det en väldigt liten andel stig. Skogbilvägarna var bäst. Då var det inte plogat, samtidigt ganska brett och ibland någon fyrhjuling eller skoter som plattat till. På stigarna hade ibland några gått/sprungit tidigare och de funkade också ganska bra.

Plogad grusväg Sjuhäradsleden

Halvdant plogade grusvägar var bra, då kunde man köra lite i kanten. Sämst var ordentligt plogade grusvägar. Då fick jag köra i diket eller på skaren på en åker jämte.

Kändes i kroppen
Första halvan gick generellt bra. Jag tuffade på och var uppfylld av hela grejen. Andra halvan var inte lika lätt. Jag ville komma fram för att ha tid att vara med familjen, det var ju trots allt en helgdag. Och jag började jag bli lite fysiskt trött, inte minst då skaren inte höll alls lika bra längre. Skare är verkligen ingen dikotomi, alltså antingen eller, utan en gradient.

Att åka med ryggsäck, tunga skidor, tunga skidskor, 10 cm för korta bambustavar samt att diagonala nästan hela tiden tog på ryggen, ljumskarna och höftböjarna.

Sjuhäradsleden infotavla vid Toarp utanför Dalsjöfors.

Men fram kom jag! Alltid fina Martin Josefsson tog emot mig med sin son Sixten och sedan körde vi hem till oss och lekte.

Det var lite halvtråkigt väder under färden, men ändå en mysig tid för sig själv. Jag lyssnade på en pod ca en halvtimme, annars ingen musik eller pod.

67 procent i snittpuls
Jag gjorde detta för att visa att skidåkning i Västergötland är mer än bara konstsnö och pistmaskiner. Det är inte ofta vi har så mycket natursnö, men när vi har det finns fantastiska möjligheter. Nu var det ca 2-3 dm och denna tur hade nog gått att göra med 1-2 cm natursnö.

Att åka i diken bredvid plogade grusvägar i plusgrader och mulet väder kanske inte är det bästa, men många dagar lyser solen och skaren bär bättre (detta sker sällan, jag har nästan aldrig åkt skaråkning i Borås innan denna vårvinter). Då är skejt en fröjd. Turskidor och ryggsäck ger en annan träning. Mer styrka.

För mig var det det betydelsefullt att jag hade träningspuls hela vägen. Det var inte bara en ”expedition”. 128 (67 procent av max) i snittpuls låter kanske inte så mycket, men det är ganska tufft i över 6 timmar. Detta var för övrigt mitt längsta träningspass på skidor/rullskidor någonsin. Inför 24-timmars åkte jag fyra 4 h-pass och två 6 h-pass.

Karta Sjuhäradsleden enligt Polar

Data från Polar V800. Jag körde lite fel ett par gånger så det blev ett par kilometer längre, annars var det väldigt bra skyltat.

Pulskurva, hastighetskurva och höjdkurva Sjuhäradsleden

Jojje filmar och bygger hemsida, jag sköter själva coachingen. Rätt person på rätt plats!

2 april drar vi igång! Sista anmälan inför första perioden är nu på onsdag. Anmäl dig här!

Jättekul att många fler än vi kunde ana redan har anmält sig till tjänsten Wickström Coaching med träningsprogram, instruktionsfilmer, poddar inför varje träningsperiod, artiklar, fina rabatter från partners, frågor och svar samt möjlighet att åka på gemensamt läger för alla adepter. Du kan också skicka en film på dig själv när du åker och få den analyserad.

Anmäl dig nu så drar vi igång träningen 2 april För visst vill du väl bli en skidåkare utan att behöva träna mer. Vi ser fram emot att hjälpa er med träningen!

Nyligen kom beskedet att den nätbaserade träningsdagboken Funbeat lägger ner i vår. Jag skrev träningsdagbok på Funbeat våren 2013 till våren 2014, så all min träning finns där att läsa i detalj den säsongen jag kom 25:a i Vasaloppet och vann Engelbrektsloppet.

Tack för allt Funbeat! Jag fick den äran att träffa grundarna i Stockholm några gånger och även designa några träningspass i samband med att de skulle släppa sin app för ett gäng år sedan.

Senaste åren har i princip alla mina adepter jag coachat haft Funbeat på min rekommendation (flera hade det även sedan tidigare). Det är inte den snyggaste, inte den mest moderna och inte den flashigaste träningsdagboken. Men den gör jobbet! Jag tycker överskådligheten och möjligheterna till att t ex snabbt se hur många rullskidmil man åkte i augusti förra året är svårslagen. Där tycker jag t ex Strava ligger efter, som annars är en kul app för cykling.

Exportera träning från Funbeat
De tre stora sportklockstillverkarna Polar, Garmin och Suuntos tjänster Flow, Movescount och Connect är alla bra. Men nackdelen där är om man byter märke eller kanske har en Garmindator på cykeln och en Polar på armen när man springer.

Jag själv har Polar där jag bara importerar all träning för mig själv utan att skriva anteckningar. Men jag funderar på att byta till skid.se (samma som jogg.se). Jag testade att importera min data dit från Funbeat och det fungerade kanon att importera vartenda pass på ett bräde i en excelfil.

Lördagens skidtur på skid.se importerad från Polar Flow. Var är totalstigningen? Prövade med både gpx och tcx.

min/km vs km/h
Från Polar Flow har jag än så länge bara lyckats exportera pass för pass till skid.se, men det det verkade vara en funktion som ska fungera på sikt.

Det jag saknade men skid.se var totalstigning på passen. På de passen jag importerade från Polar kunde jag se höjdprofilen, men inte totalstigning. Någon som vet något om det? Det vill man ju ha!

En annan sak jag inte gillade var att fart för träningsformen längdskidåkning var angiven i min/km. Jag tycker det ska vara km/h. Hur som helst skaffade jag en stjärna för 250 kr för ett år, någon slags premiumtjänst för fler funktioner.

Jag ska testa lite mer först, men jag funderar på att rekommendera denna tjänst för alla som tidigare haft Funbeat! Kom gärna med mothugg, för det lär det finnas gott om i den här frågan!

Bergamossen 28 mars 2018

15 km-runda på mossar, ängar, åkrar, sjöar och korta skogspartier. Skejt på skaren. Åkte förbi Torpa stenhus längst bort. Med appen Topo GPS.

Igår blev det en ny fin skidtur ute i det fria. Denna gång höll skaren. Det var även några centimeter nysnö överest som gjorde underlaget kanon.

Jag försöker hålla mig i kanterna på sjöarna. Det syns på kartan. Skidåkning på sjöar är otroligt fint. Kanske bäst med inslag av andra underlag.

Jag hade hittat några stora mossar väster om Torpasjön mellan Dannike och Länghem kartan. Därifrån hittade jag även sjöar, ängar och åkrar som gjorde att det blev en kanonfin tur på ca 15 km.

Visst har det gått att åka så här i mars i Borås tidigare, men det är ovanligt. Och jag själv har inte upptäckt den verkliga tjusningen förrän i år, även om jag såklart uppskattat skarskidåkning tidigare. Visst, ska man köra ett högintensivt pass är preparerade spår att föredra. Men annars är det ju ut i naturen man ska när vi nu har gott om snö.

Skejt vid skare, annars klassiskt på turskidor! Det bästa med åkningen tycker jag är kombinationen av mosse, sjö, äng, åker och korta skogspartier. Sjuhäradsleden var en rolig och spännande grej att göra, men att skejta på skaren i solsken är mer njutbart.

Något jag kom på när jag parkerade bilen var att det var samma mosse som landslagsskidåkaren Karl-Johan Westberg och jag sprang på ihop en sommar. Vi cyklade dit från Aplared och i sann skidåkaranda cyklade han med joggingskor och thermobelt.

Torpa stenhus på vintern

Den mössan hade jag när jag var liten. Bergamossen mellan Länghem och Dannike.

Ibland behöver man ta sig igenom kortare skogspartier

Dags för äggjakt

Grillplatsen vid Hestrastugan

Här lekte barnen i typ en halvtimme. Första gången i mitt liv jag kan minnas att jag var på IKEA var också i Kållered. Det var 2006 direkt efter mitt första maratonlopp. Jag minns att jag tyckte besöket på IKEA var jobbigare än loppet.

Vid kl 17 på skärtorsdagen öppnade Ida och jag kylskåpet och konstaterade att det såg knapert ut på matfronten. Ida kom då med idén att åka till IKEA i Kållered utanför Göteborg för att äta och byta några grejer till en ny bokhylla i hallen.

Det blev ett nytt sett att fira skärtorsdagen, om det nu är en dag att fira. Vi fick i alla fall gjort vad vi skulle och barnen hade nog kunnat stanna där några timmar till och lekt.

Påsk vid Hestrastugan
Igår var det ett ambitiöst påskfirande vid Hestrastugan. Syrran hade dragit ihop några familjer och vi drog också med oss ett par och plötsligt var vi ett rejält gäng som åkte lite skidor, lekte och hade äggjakt.

När vi satte oss i bilen igen konstaterade vi att vi varit ute i solskenet i nästan fem timmar. Förhoppningsvis blir det en ny påsktradition. För visst blir vårvintrarna lika bra framöver som i år!

Jag satte ett enkelt midjebälte på Martin Josefsson och mig och så hade jag med mig en 3,5 meter lång (i slakt tillstånd) elastisk lina med en karbinhake i varje ände. Vi körde 1 km med några byten av dragare och det funkade KANON! Väldigt smidigt och bra både att dra och bli dragen när man hjälper till lite grann. Tänk på det för dig som åker Nattvasan i ett ojämnt lag. Jag drog även Astrid ett varv och det var uppskattat.

Elin Lilja var uppe och tränade, liksom sin fästman Jonas Colting

Vi var hos Martin och Josefin på långfredagskvällen. Trevligt! Sedan bar det av till Borås glaciärer på påskafton. Tänge mosse vid Nordtorp med mera.

Skidåkning vid Nordtorp med omnejd

Så här såg turen på ca 15 km ut som jag skejtade på påskafton. Vi åkte på Tänge mosse med familjen först, så jag startade därifrån. Kul att åka mellan olika mossar och öppna fält. Perfekt skare hela vägen. Ängarna och åkrarna nära Nordtorp var fina. Hjorts mosse var fin, men man ska inte stirra sig blind på att enbart söka upp mossar!

Jag fick fuskade lite och åkte i spårade spår ett tag vid Nordtorps elljusspår. Annars har jag inte åkt många meter i preparerade spår sedan Vasaloppet.

Jag kunde också skarvat på ner mot Håmossen vid Svarvhult, den ska vara riktigt fin. Se svart markering på kartan. Det får bli nästa år, för i söndags åkte vi till Sälen och blir där en vecka för utförsåkning med barnen. Syrrans familj och min far är också med.

Jättekul alla som hört av sig och sagt att de åkt på skaren på mossar etc under senaste veckan tack vare mig. Fantastiskt kul att kunna inspirera till det! Det har verkligen synts på sociala medier också. Känns som hela borås skidåkarkår varit ute i naturen.

Otroligt kul att se Astrid och Majs glädje i slalombackarna. De älskar denna sysselsättning, särskilt med kusinerna. Det är också roligt att se deras framsteg.

Vi är i Lindvallen en vecka med min far samt syrran och hennes familj. Totalt fem vuxna och fem barn. Det blir slalom på dagarna och längd på morgonen eller kvällen. Jag har redan åkt tre gånger, som längst 1 h 22 min.

Jag messade boråsaren Oscar Bergenholtz, som också är i Sälen, i måndags kväll: ”Hej, vill du åka skidor från Högfjällshotellet kl 05.30 i morgon?”

Han svarade ja. Skönt med andra småbarnsföräldrar med vett att gå upp tidigt även på semestern. Jag har genom åren gjort otaliga försök med Rickard Bergengren och Z, men de är hopplösa gällande att säga ja till träningspass före kl 07.00 eller efter kl 20.00.

Lunch på Sixten Jernbergs museum i Lima på vägen upp.

Ankarlift eller t-lift?

Så här ser jag ut i backen

Större delarna av gänget. Pappa till höger.

Skaren håller i Borås men inte i Sälen. Varför åkte vi iväg?

Fint på fjället mellan Storfjällsgraven och Hemfjällsstugan. Men inte pistat för skejt.

Bra för skejt mellan Högfjällsliden och Hemfjällsstugan.

Gustavsbacken i Lindvallen

Syskonkärlek. Annars är det ofta jag som är dragare när det är dags för ”speciallift”

Oscar Bergenholtz stark i stakningen på Kalven Runt i Tandådalen. Vi åkte dit från spåren vid Högfjällshotellet. Här var det skejtbädd, men största delen av Kalven Runt var det inte någon skejtbädd.

Oscar Bergenholtz och jag efter 1 h 22 min trevlig åkning. Han klassiskt, jag skejt. Det var -14,5 grader när vi slutade passet. Det var nog nedåt -20 då vi startade kl 05.30. Min buff är här utanför mössan, det var för att det gjordes i farten. Annars ”ska” buffen vara innanför mössan!

Längdskidåkning vid Högfjällshotellet. Här skejtbädd, men stora delar av spåren där (det längsta 10 km) saknade skejtbädd.

Igår tog vi en dag i Trysil. Oändligt mycket bättre utförsåkning än Lindvallen, både för stora och små.

Erik Lindell, min svåger, är en fena på utförsåkning. Men det var svåråkt i snöfallet igår och han gjorde en riktigt snygg krasch när självförtroendet blev för stort.

Valles minidisco på Sälfjällstorget. Bra gjort, de är proffsiga. Stora pluspoäng också till rimlig ljudvolym. Jag blir annars djupt provocerad av att liknande tillställningar för barn ofta har så förbannat högt ljud.

Snöigt när Astrid och kusinerna testade snowboard igår. Astrid är dryg 110 cm lång och brädan (den kortaste i uthyrningen) på 98 cm kändes lagom.

Igår testade Astrid och två av hennes tre kusiner som är med på resan snowboard. Inte lätt för barnen som är födda 2012, 2012 och 2009. Men de kämpade på bra. Det gjorde minsann jag också som sprang upp och ner i backarna i fem timmar för att hjälpa de små liven som föll som käglor både nedför och uppför.

Men det gick bra och på eftermiddagen klarade de knappliften ibland och kunde åka nedför en kort grön backe utan att ramla. Kul att få se utveckling bland barnen på bara en dag. Jag blir glad inombords när mina barn lär sig färdigheter som jag själv haft otroligt kul med.

Stjärnan Per Odqvist
I tonåren åkte jag en del snowboard med med högstadiekompisarna. Mest på den årliga resan norrut, men vissa år även i den numer nedlagda Björbobacken i Borås. Min klasskompis Per Odqvist var bäst av oss och satte en gång en 720 i Duved. Själv stannade jag vid en 360 samt en gång en framåtvolt med bra landning i Björkliden där det var mjuk snö. Jag var för feg för trick i stora och hårda hopp.

Igår åkte jag en timme utan barnen och lyckades faktiskt sätta en godkänd 360. Det var första gången jag åkte bräda på 15 år men oj vad kul det var. Även om jag blivit fegare med åren så kände jag att det här är min grej. Jag har liksom aldrig riktig funnit mig i att åka slalom sedan jag bytte över till snowboard i ungdomen.

Tre längdpass har det blivit hittills, totalt knappt 3 timmar. Men jag hoppas få till en långtur på fjället en av de resterande dagarna.

Ida och jag på Valletorget i Lindvallen igår

Skimo, ski mountaineering, randonnée, topptursskidåkning eller vad det nu heter. Sälen var väl kanske inte rätt plats, men roligt och bra träning! Stighudarna var dock inte på när bilden togs.

Idag hyrde jag randonnée-skidor för att under två timmar för första gången prova på skimo, randonnée, topptursskidor eller vad det nu kallas. Jag har coachat ett gäng i Stockholm som åker på topptursresor så jag var sugen på att lära mig hur det funkar med stavar, pjäxor, bidningar, skidor, stighudar etc. Jättekul att nosa på ett nytt område! Det känns också som det rimmar väl med nyfunna fäbless för sydländsk turåkning.

Sälen är väl inte direkt drömmen för denna typ av skidåkning, men det var roligt ändå!

Bröderna Steen lite bakom upp på ett blåsigt Mellanfjäll. Jag drog på i några stigningar.

Dagarna rullar på i Sälen.

• Adam Steen vid sin Benz på Högfjällshotellets parkering

  Torsdag. Ny snowboardtur med barnen i Lindvallen där vi bor, denna gång med Astrid och hennes tre år äldre kusin Maja Siri. De åkte 5 timmar dagen innan och nu blev det en förmiddagstur på 2 timmar. Snowboard är svårt i början, men de kämpade på bra.
  Jag själv hyrde inte den dagen, utan sprang och gick i backarna för att hjälpa till för att putta dem fram till liftarna och hjälpa dem upp när det behövdes. Jättekul att se utvecklingen! Ett tips är barnliftar där man står på ett band. De lärde sig åka knapplift ganska bra i slutet, men det är lurigt i början.
  De ramlade minst sagt frekvent både i liften och i backen. På eftermiddagen blev det bad i Experium. Inte min favorit, men barnen gillade det.

• Fredag. Alpint i Hundfjället/Tandådalen. Jag anslöt lite senare då jag skejtade 2,5 h med bröderna Adam och Jonathan Steen. Trevligt! Vi skulle åkt på norra sidan om vägen upp mot Östfjällsstugan etc, men det hade snöat på natten och blåste en del så det fanns inga spår. De är inte heller riktigt så på bettet med spåra här som i den fantastiska vinterstaden Borås med anläggningar som Borås skidstadion och Hestrastugan.
  Istället blev det en tur som bl a annat bar över Mellanfjället till Hemfjällsstugan samt på Högfjällets spår ner på Tandådalen.

  Icke spårat upp mot Östfjällsstugan

  Vi undvek det enformiga och relativt flacka Kalven Runt, som jag tycker är Sälen hittills minst attraktiva skidspår. Eller som Tranemos Christian Olsson uttryckte det i en kommentar på mitt Facebook-inlägg. ”Håller med dig Erik, kalven Runt måste hamna bland de 5 tråkigaste spåren i Sverige.”
  På kvällen var jag ute med bröderna Steen och vid Gustavstorget och drack ett par glas vin. Kul att träffas och många pluspoäng till Gustav Grill & Bar som hade en ljudnivå som tillätt samtal. Men när de skulle skarva på till ett nytt uteställe tackade jag för mig. Jag fattar inte varför man måste byta ställe när man sitter och pratar och har trevligt på ett bra ställe.

  Jonathan Steen har en himla massa tatueringar, bl a Gustav Vasa

  Jonathan Steen tjatade om att jag skulle skriva om honom på bloggen, så jag får ju lyfta honom som en sällan skådad multitalang. SM-medaljer i MTB (stafett), vattenskoter (t o m NM-guld) och skidåkning (JSM). Se upp för honom i på långloppen i MTB i sommar!

• Lördag. Längdskidtur med allihop från toppen av liftarna till Högfjällsliden. Barnen tycker längd är ok, men det märks att de tycker slalom är klart roligare. Det gjorde jag också när jag var liten.
  Sedan skotersläde till Hemfjällsstugan, våffla där, och tillbaka.
  På eftermiddagen testade jag på randonnée i ett par timmar. Jag gick uppför slalombackarna med stighudar ett par gånger för att ta av dem på toppen och åka ner. Åkte även några åk utan att gå upp. Testade även lite utanför pisten, men den typ av åkning är minst sagt begränsad i Lindvallen.
  Uppför tog jag ca 100 höjdmeter per 10 min. Satte på träningsklockan i stigningarna så jag fick 45 min träning igår. Totalt 7 h träning denna vecka, bra.

”The bröderna” och jag i Sälens skidspår. Adam Steen är liksom jag en flitig bloggare och vi ses då och då. Vi är ganska olika och tycker olika om mycket, men har trevligt ihop. Jonathan Steen är den stora talangen av de tre på bilden.

Det blev ett känslosamt adjö igår till mina handskar som jag köpt på loppis i Alaska för 5 dollar för över tio år sedan. De är lagade i flera omgångar men nu fanns ingen återvändo. Hålen var för många och för stora. Tack för allt!

Hemfjällsstugan erbjöd våfflor med hjortronsylt och grädde. So far so good. Men jag hade föredragit svenska istället för belgiska i en sådan trevlig stuga på fjället med utedass och öppen spis.

Vi åkte ett par timmar utför även sista dagen, innan vi satte oss nöjda i bilen hem efter en vecka i Lindvallen med min far samt syrran, hennes man och deras tre barn. Tio personer i en tiobäddsstuga i en vecka är ganska trångt, men det gick fint! Hawaiin intogs i Filipstad på Palermo.

De fem barnen åker i typ alla backar nu och de älskar slalom. Jag själv föredrar snowboard, men det är svårt att dra barnen på platta transportsträckor med det åkdonet. De börjar dock bli helt ok på att skejta (lär de har lust…), så med lite tur blir det kanske snowboard för mig när jag åker med barnen nästa år.

När vi rullade in i vinterstaden Borås igår var det inte vinter längre. Nästan all natursnö var borta och kl 18.36 var det fortfarande 18,0 grader på bilens termometer. Nu lär det inte gå att åka på natursnö någonstans på någon längre sträcka. Men jag hoppas kunna skava lite på konstsnön i veckan. Har även en skidlektion inbokad på onsdag. Så sent har jag aldrig haft en skidlektion tidigare.