Philip Askeroth som vanligt välklädd, igår i nya cykelmärket Voids kläder.

Klädkoden för banketten efter Årefjällsloppet var ”mörk kostym”. Ida klagar ofta på mina knapphändiga kunskaper i vett och etikett, men jag vet i a f att det heter ”kavaj” om man förväntar sig att gästerna ska bära kostym. Hur som helst så tyckte Team Centric att tiroldräkt passade bättre.

Erik Wickström i Årefjällsloppet 2014. Huvudet nere till vänster tillhör Teodor Peterson. Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet 2014 finns här. (Mellantider)

Bilder Årefjällsloppet 2014 (magiskt fina som vanligt när Magnus Östh varit och skjutit) finns här.

Då var säsongen avslutad. Trots lite sviktande form och ett stavbrott är jag jättenöjd med min 44:e-plats i ett startfält där topp 50 motsvarar konkurrensen i Vasaloppet, om det inte var ännu hårdare. Årefjällsloppet är ett av världens vackraste lopp och jag kommer att komma tillbaka.

Emil Ekman har för vana att svälja en banan en timme innan start. Själv sväljer jag socker och koffein i flytande form.

Svår ekvation
Jag har skrivit ganska sparsamt på bloggen senaste veckan. Anledningen är att vi efter femmils-SM i Åsarna förra helgen åkte till Duved för en familjesemester. För mig som dels tävlar i längdskidåkning, dels är egenföretagare är en semestervecka vintertid inte helt enkelt. Det var jättetrevligt med vår familj, pappa, samt min syster och hennes man och två barn. Solen sken och vi kunde åka pulka, grilla korv, besöka vattenfallet vid Tännforsen, besöka farbror Arne och Lynn, åka kabinbanan till toppen för att dricka varm choklad och annat myspys. Astrid kusin Viking är i samma ålder och de har jättekul ihop!

Alla de 100 bäst seedade hade eget spår. Sånt gillar jag. Då slipper man kliva upp tidigt för att lägga skidor. Så länge seedningen är klok är detta ett perfekt sätt lösa starten. Jag själv var seedad som 54, vilket kändes rättvist.

Jag åkte skidor en gång per dag och eftersom det vankades tävling för det en del fixande med att åka banan, greja med skidor och fixa langningsteamet. Jag var borta 3-4 timmar många av dagarna, samtidigt som de övriga gjorde grejer ihop. Och när de andra gått och lagt sig fick jag jobba några timmar vid datorn, vilket tillsammans med lite ojämnt sovande hos Astrid ledde till ungefär 5 timmars sömn per natt i en vecka för mig.

Det är i dessa lägen man funderar på vad idrottandet är värt (det funderar jag annars faktiskt sällan på), när man inte kan deltaga på familjesemestern i den mån man vill. I fortsättningen blir antingen sommarsemestrar eller vintersemestrar efter säsongen så länge som jag fortfarande tävlar på skidor. Hur som helst blev det en soldränkt och rolig vecka.

Inte samma form
Nåväl. Formen har inte varit på topp sedan peaken i Vasaloppet, och tömningen på femmils-SM tog många dagar att repa sig efter. Så jag visste att jag inte skulle kunna göra ett nytt Vasaloppsresultat i Årefjällsloppet. Samtidigt så kände jag att banan passade mig bra. 300 meters stigning de första 11 km gillar jag. Jizerska har en liknande stigning och i det loppet har jag åkt riktigt bra flera gånger.

Jag och Emil efter målgång. Vi var de enda UIF:arna, men lyckades ändå få ett bra serviceteam så vi fick dricka åtminstone varje mil. Emil gjorde sitt livs lopp och blev 65:a utan fästvalla. Nu trappar han ner sin satsning.

Det blev en rivstart i loppet. Jag har inte sett TV-sändningen, men jag tror jag var avhängd från tätklungan redan innan 5 km. Och därefter tappade jag en hel del. Jag tyckte att jag låg på ganska nära max hela tiden, ändå var jag bara på plats 49 på toppen. Toppformen fanns inte där, jag blev helt enkelt ifrånåkt. Avställd.

Vid passeringen i Edsåsdalen (där starten gick) efter 26 km hade jag placering 45. Jag låg i klunga med bl a Morten Eide Pedersen, Vasalopps-4:an Audun Laugaland och Matias Strandvall, som varit i två världscupsprintfinaler i år. Vi hade bl a passerat Tour de Ski-2:an Chris Andre Jespersen, Jimmie Johnsson och Martin Koukal. Det var som sagt många storpojkar i Årefjällsloppet.

Tufft lopp
Jag låg ofta nära max och från Edsåsdalen och framåt var jag oerhört nära att släppa min klunga flera gånger. Jag tänkte hela tiden ”bara den här backen också innan jag släpper”, ”bara den här sjön innan jag släpper”, ”bara fram till där pappa står innan jag släpper”. Men som vanligt denna säsong hade jag medflyt. När jag var som allra tröttast saktade klungan ofta ner och när den splittrades lite grann fanns det alltid andra åkare som var lagom starka. Från ungefär 3 mil till 4 mil körde jag med Teodor Peterson, finländaren Matias Strandvall och Oscar Persson, som blev 17:e i Vasaloppet. Snön var moddig och jag låg fortfarande nästan hela tiden på väldigt nära max.

De andra tre hade fäste och jag stakade. Det var sugande före med många plusgrader och stekig sol, men jag krigade på att lyckades hänga med hela den beryktade kraftledningsgatan. Då kände jag att det kanske skulle gå bra in till mål.

Fulstaven jag åkte med i 5 km. Tung, mjuk och 8 cm för lång. Men jag tappade ändå inte supermycket på det.

”Bra stavbrott”
Men icke. Jag drack vid den officiella stationen Greningen med 2 mil kvar och när jag satte ner staven igen efter slurken så kom en av de tre åkarna bakom och körde av staven. Det är sånt som händer och jag anklagar honom inte det minsta. Årets första stavbrott. Flyt som jag som sagt har hade de extrastavar på kontrollen, men jag fick åka med en 8 cm för lång fulstav. Efter 5 km stod Fredrik Jonsson och gav mig en finstav som var 5 cm för lång (vilket jag inte märkte förrän efter målgång). Tack igen Fredrik! Sista 2 milen åkte jag mestadels själv.

Det var surt att tappa klungan för Teodor blev 31:a. Jag bedömer att jag bara tappade 1-2 minuter på stavbrottet och jag tror inte jag hade orkat följa Teodor hela vägen in. Men någonstans mellan 31:a och 44:a hade jag nog kunnat bli. Stort tack alla som hjälpte till med servicen i lördags, ni betyder väldigt mycket!

Årefjällsloppet är så fint att man aldrig vill lämna målområdet.

Vila och njuta
Idag två dagar efter är jag rejält sliten. 61 km kuperat långlopp där man ligger nära max hela tiden och dessutom stakar loppet i moddig vårsnö tar på kroppen. Det kändes i alla fall helt rätt att åka utan fästvall.

Nu blir det några mycket lugna veckor utan rullskids- eller SkiErg-träning. Jag är väldigt glad över att denna min bästa säsong någonsin är över! Det blir till att njuta intensivt ett tag!

Martin Rosvall avslutade skidkarriären med en ny bra långloppssäong, bl a 15:e man i Vasan. Jag lärde känna Martin lite bättre i år och det är en riktigt hyvens grabb. Tack för lunchen och lycka till med forskningen i Umeå Martin! Och hälsa din mor!

Jag missade några saker i gårdagens inlägg om Årefjällsloppet.

• Superkul att Charlotte Kalla kom, sågs och segrade. Min tid var 13:56 min snabbare än Kallas. Jag får ofta frågan hur jag står mig mot damvärldseliten och jag brukar svara att jag vinner på alla distanser utom sprint. Det stämmer nog ganska bra. Jag skulle inte vilja möta en benskejtande Kikkan Randal på ett lätt sprintbana på hård snö.
• Daniel Rickardsson skulle kunna vinna Vasaloppet. Men jag tror ingen annan i herrlandslaget skulle varit topp 10 i Årefjällsloppet om de ställt upp i helgen. De är inte tillräckligt bra på att staka. Många duktiga världscupåkare hamnade utanför topp 50 i både Vasan och Årefjällsloppet.
• Det blev ingen bankett för mig i år, utan istället nattåget hem med familjen. Ibland måste man välja. Däremot satt jag först med Helsinge Ski Team och sedan en stund med Team Centric på afterskin. Det var otroligt trevligt.
• Lars Ljung och Anders Högberg lägger av efter den här säsongen.
• Simen Östensen har han en hund som följer med på de flesta skidpassen.
• Jag åkte på mina ”Årefjällsloppsskidor”, som jag gjorde premiär på för exakt ett år sedan. Höjd ca 1,4 på halvvikt och 0,4 på helvikt. Fin grundstruktur och ganska hårt rill (rak). Gick bra i skuggan men inte lika bra i solen. Jag undrar vilken typ av skida och struktur som passar när det är riktigt varmt och moddigt, men samtidigt torr luft?
• Många elitåkare bryter skidlopp för att de har dåligt glid. Märkligt tycker jag.
• Åre är vackert, kul och trevligt i solsken. Nästa år ska jag se till att Ulricehamns IF kommer med full styrka.

Afterski på sportbaren O’Learys på Holiday Club. Vanligtvis klarar jag inte av sportbarer pga av all bollsport, men nu visade man lite skidåkning!

Düsseldorf-Peter Larsson hade Åres märkligaste naglar. Men han gör ett bra jobb med Stonehamnkläderna tillsammans med Fredrik Persson.

Jag sprang en sväng med Olle och hans hund idag. Lite måste man röra sig trots viloperiod. Rullskidorna får dock vila (hoppas hitta ett par 5:or när den säsongen börjar, alltså trögare än 4:or).

Eftersom temperaturen steg över nollan strax före vår tur tyckte Olle att t-shirt blev för varmt. Splitshortsen heter Galaxy. Påminner om när man i skolan lade ett vitt papper i ett bad med massa blandade färger som flöt omkring.

Jag blev nyligen kontaktad av smålänningen Fredrik Rosén, som ville puffa för löptävlingen Vilden X-TRAIL. Mitt första möte med Fredrik (tror jag) var han han blev 4:a och jag 2:a i Rallarloppet 2010. Det var min första skidsäsong efter en nästan fyra år lång paus från träning och tävling på skidor/rullskidor. Det året blev jag 133:a i Vasaloppet och jag minns att jag saknade att jag inte tränat rullskidor inför den säsongen andra halvan av loppet.

Andra mötet med Fredrik (tror jag) var i misärloppens misärlopp Storebroloppet 2011, utanför Vimmerby. Deras tre skotrar hade gått sönder typ samtidigt så de hade inte dragit nya spår efter senaste snöfallet. Det var ett seedningslopp där startgärdet bestod av två spår i bredd och stora delar av banan hade ett spår i bredd. Banprofilen hade arrangören ritat för hand med blyerts, utan skala! Himmeln var gråmulen, det var några plusgrader, min form var dålig och allt var allmänt för jävligt. Dessutom hade jag av oklar anledning dragit med Ida, som inte direkt hade superkul med den tråkiga inramningen. Efter ett tag blev jag så less att jag slutade jag att ”tävla” och åkte i distansfart in i mål. Det är första och enda gången det hänt mig på tävling. Emil Ekman (som vann loppet) och jag brukar ganska ofta skämta om Storebroloppet. Deras hemsida hade för övrigt i princip ingen info om loppet.

Andra blötmossen i Vilden X-TRAIL

Extremlöpning och vildmarksupplevelse
Men det var Vilden X-TRAIL jag skulle puffa för! Jag tänkte även donera en bok. Det låter som ett trevligt lopp och det passar nog skidåkare ypperligt! Åk dit om ni vill ha en löpupplevelse som står i bjärt kontrast till 10 km flack asfalt. Så här skriver arrangören om loppet:

”Välkomna till Taberg för en utmanande fysisk upplevelse i underbar småländsk terräng runt och på tabergstoppen. Vilden X-TRAIL är terränglöpning i sin renaste form – en utmaning på naturens villkor – en lika brutal som vacker extremlöpning och vildmarksupplevelse. 60% går på stigar och 40% i obanad terräng. Välkomna till Taberg lördagen 31 maj”.

Se www.vildenxtrail.se för information och anmälan.

Vilden X-TRAIL karta

VOID cykelkläder

Viktväst 10 kg från Adidas

• Försäljningen av cykelklädmärket VOID har nu startat! Ta in titt på www.voidcycling.com. Jag har gått en del del VOID-kläder under våren, men inte inte testat dem i sadeln. Mannen som ligger bakom är min kompis Thor Kruse, som även ligger bakom Colour Wear.
• Jag har köpt en viktväst från Adidas på 10 kg. Efter säsongsvilan väntar nya träningsmetoder. Jag har även hört med Elpex om de ska trolla fram ett par megatunga rullskidshjul.
• Tobias Magnusson var förbi nyligen med stans finaste moped. Tillverkad 1982. Jag fick provköra och det var härligt att köra moppe för första gången sedan jag var 14 år (då körde jag på min systers som var automat och hette Åke).
• Martin Josefsson har nu varit pappa i tre veckor och har druckit kaffe lika länge efter en flera års lång paus. Klokt beslut.

Martin Josefsson jobbar med Moccamaster, med undantag för perkolatorn och pressobryggaren det bästa sättet att göra kaffe

Tobias Magnussons fräscha fordon

Det är Skåne och mammas stuga i Vejbystrand som gäller i helgen, med besök hos Idas syster med familj i Höganäs som en avstickare i fredags. Ida åkte till Malmö för att förlusta sig igår medan Astrid, min mor och jag gick all in för vårbruket.

Vi hyrde en jordfräs för att anlägga potatislandet och jag gjorde premiär som förare. Efter tre timmar var mammas ”åker” plöjd och min ländrygg var slut. Det var kanske inte optimalt att bära viktväst på den aktiviteten.

Idag blir det en cykelpremiär för året, en kort sväng på Hallandsåsen.

Jag och Fia Jobs, segrare i Hallands Rullski 2013

Efter Jönköping Open Rollerski i somras

Skidåkaren Fia Jobs ska bli dalkulla. Hon lämnar den skånska myllan för att satsa 100 procent på skidåkningen genom att gå på Mora Folkhögskola. Hon lär få bra teknikträning, eftersom Christian Minatti är tränare där. Christian är det skickligaste tekniktränaren som jag har fått tips av och han har också Sveriges snyggaste tyskbrytning. ”Tryck och njut” och andra bevingade ord kommer från denne man. Fia har lovat att jag ska få komma på besök och få perkolatorbryggt Arvid Nordquist-kaffe, så bara det är ju värt en tur norrut! Lycka till med satsningen Fia!

Annars så sitter jag mycket på Rekyl och jobbar i dessa dagar. Jag är inne på min andra och sista vilovecka efter säsongen och håller mig långt borta från rullskidor och stakmaskiner. Det är trevligt, roligt och givande att sitta på Rekyl. Jag har inget direkt jobb med dem för tillfället, men det är jäkligt kul och bra folk som arbetar på denna prisbelönta reklambyrå. Det är mycket Vasalöparen för för min del och idag höll jag bland annat på med en artikel om hur man ska öka säkerheten kring CykelVasan, efter lite av en kraschfestival förra året. Vasaloppet tar problemet på största allvar och har gjort många kloka åtgärder för att öka säkerheten.

Just det: Jag lyssnar väldigt sällan på musik när jag skriver (saknar simultanförmåga), men att redigera bilder, plocka bland mejl och boka tågbiljetter klarar jag med toner i öronen. Det blir en fin blandning av mina favoritartister, så länge jag inte kör samma låt på repeat i ett par timmar (vilket faktiskt vanligtvis är fallet). En artist jag knappt lyssnat på sedan han slutade att spela bas i kultbandet Broder Daniel, som jag fick den äran att se på Rockborgen i Borås som fjortis, är Håkan Hellström. Jag har svårt att förstå hans storhet. Hitlåten ”Det kommer aldrig va över för mig” är det förvisso bra gung i, men är den inte lite väl lik Johnossis ”Dead end” och The Killers ”When you were young”?

Nu har kläderna från det nya cykelklädmärket VOID kommit. Cykelsuget ökade plötsligt avsevärt.

Klockan är 05.54 och jag sitter på fakirtåget som via ett byte i Herrljunga ska ta mig till Stockholm. Innan lunch ska jag ha ett möte om ett nytt, spännande projekt och efter lunch ska jag prata en kort stund inför 80 personer. Det blir nog en fin dag, det är alltid roligt att åka tunnelbana!

HC Holmberg. Foto: Luca Mara.

Läs förresten gärna min vän Tobias Magnussons insändare om att Borås ska bygga tunnelbana. Och vill du läsa lite om intervallträning på elitnivå (och lite om hur världseliten i löpning/skidor har tränat) så kan jag tipsa om denna två år gamla artikel av fysiologigurerna HC Holmberg och Mikael Mattsson. Bland annat finns detta att läsa om våra hårda löparlegender:

…Gunder Hägg som under ett par år på 1940-talet rankades som världens bäste löpare på alla distanser från 1 500 meter till 5 000 meter. Hägg körde de flesta passen i ett högt jämnt tempo. Ofta verkar passen ha varit kring 4 000-7 000 meter långa, vilket borde innebära en total arbetstid på 15-30 minuter. Under hårda träningsveckor genomförde han två pass om dagen. Han lär ha sagt ”Jag sparade aldrig på krutet, utan jag drog på så mycket jag kunde och orkade för att få ut tillräckligt…” (16). Detta kan kontrasteras mot den mer renodlade medeldistanslöparen Dan Waern, med både världsrekord på 1 000 meter, EM-silver och OS-fyra på 1 500 meter, som nästan bara körde intervallträning. Förutom ett pass på knappt en timme terränglöpning på helgen, med ryck i varje backe, bestod veckan av ett träningspass varje dag där innehållet var intervaller, vanligtvis mellan 200-800 meter. Total arbetstid på passen hamnade på mellan 10-13 minuter.

I torsdags publicerades en mycket positiv recension av min bok Längdskidåkning för dig på den norska sajten Skiaktiv.no. Läs den här.

Så här stod det i ingressen:
Påsken er tid for krimlitteratur, og den nye svenske langrennsboka ”Längdskidåkning för dig” er kriminelt hendig, både som håndbok, treningsveileder og inspirasjon. Medfølgende DVD gjør oppslagsverket komplett.

Boken har för övrigt sålt väldigt bra (finns att köpa här) och förlaget är supernöjda. Jag själv tycker naturligtvis att det är roligt att boken säljer så bra, men främst är jag glad över alla jag träffar som kommer med så oerhört mycket positiv feedback. Stort tack!

Ida och jag ska på Bjertorps slott i helgen. Min mor passar Astrid medan min höggravida fru och jag tar igen oss. Det blir ett fint dygn med flärd och fyrarätters slottsmiddag. Jag är inbjuden som bloggare och helgens tema är cykel. Det blir premiär med landsvägscykeln! Ska bli jätteroligt!

Ola Skinnarmo drog på ordentligt nerför Hagaparkens backar när Vasalöparen träffade honom för knappt två år sedan.

Rapport från helgen på Bjertorps slott kommer i morgon.

Klockan är 05.54 och jag sitter på fakirtåget som via ett byte i Herrljunga (eller Henljunga, i könsneutralitetens namn?) ska ta mig till Stockholm. Det har blivit många turer till storstan senaste tiden och vanan börjar sätta sig med att gå upp kl 05.20, gränsla den fotväxlade (två växlar) Rex-cykeln kl 05.35, köpa två bananer och en kaffe på Pressbyrån av Anna Karlssons syster kl 05.50, sätta sig på Herrljunga-tåget som går kl 05.54 och sedan äta en god frukost på X2000 en timme senare. För att sedan jobba framför datamaskinen från till ankomst kl 09.35 i Stockholm.

Idag ska jag intervjua en ganska välkänd musikartist, som har genomfört/ska genomföra något av Vasaloppet/CykelVasan/UltraVasan. (Hen har bland annat toppat den sedan 2011 nedlagda Trackslistan, som började sändas i P3 1984.) Det blir omslag och huvudartikel i Vasalöparens majnummer. Jag har skrivit coverstoryn till Vasalöparen sedan 2010 och det är alltid roligt att få göra en lite längre intervju och dessutom ha en fotograf med sig.

Luca Mara och jag ska hålla till i Hagaparken idag, precis som vi gjorde med Ola Skinnarmo till septembernumret 2012. Då åkte han terrängrullskidor nedför på stigar och jag var livrädd att han skulle slå sig ordentligt. Det är verkligen en kille som är duktig på att bjuda på sig själv.

Erik och Ola Skinnarmo. Foto: Luca Mara.

Ola Skinnarmo. Foto: Luca Mara.

Rune Bäck, Martin Söderberg, Angelica Ek och Erik Wickström utanför Bjertorps slott i Kvänum

Allén in till slottet

Bjertorps slott

Vårt rum

Bjertorps slott utan Kvänum på Västgötaslätten lockar förutom ”vanligt folk” en stor andel golfare och konferensgäster. Nu vill man bredda sig och satsa på att få hit cyklister. Därför var jag och några andra bloggare inbjudna till en helg för att cykla, äta, sova och njuta och sedan ge tips på hur man skulle kunna utveckla konceptet. Förutom Ida och jag så var även det cyklande paret Angelica Ek och Martin Söderlund med i helgen.

Frukostbuffé

Det var verkligen en toppenhelg där maten och drycken höll absoluta toppklass. Både lördag eftermiddag och söndag eftermiddag cyklade vi knappt 3 timmar. Båda dagarna cirka 8 mil (ca 29 km/h i snitt), men olika rundor. Kantvindsturer på öppna fält har aldrig varit min favorit, men vår guide Rune Bäck lyckades hitta riktigt fina svängar och med trevligt sällskap är det alltid kul att cykla! För min del blev det alltså en ordentlig start på cykelsäsongen efter vinterdvalan, med 16 mil på två dagar. Men kroppen höll.

Guiden Rune var en underbar karaktär. 72 år ung, vältränad och med fräscha och vältvättade cyklar. Han var aldrig elitidrottare som ”ungdom”, men klippte Göteborgsvarvet på 1.17 och lade Lidingöloppet på 2.00 som 48-åring. På rundorna fick vi bland annat se:

• Macken som delar av TV-serien Macken spelades in
• Samhället Fåglum, där de fyra lagtempobröderna Pettersson (döpte sedan om sig till Fåglum) kommer ifrån
• De vackra stenbroarna i Hudene
• Kålles Rekordmagasin som är ett lokalt idrottsmuseum (vi gick dock inte in)
• Minnesstenen över VM i plöjning som avgjordes vid Karstorp (en gård tillhörande Bjertorp) 1976

Rune Bäck är 72 år, vältränad och har en av Västgötaslättens fräschaste cykelparker. Jag vill vara Rune när jag är pensionär!

Rune är uppväxt i Bjertorp nära slottet och bor i Vara, så han vet typ vem som äger varenda gård i trakten. Det var en stor behållning att höra hans historier!

Förutom cykling, bastu och allmänt välbefinnande så överträffade köket mina och Idas högt ställda förväntningar. Vid varje måltid serverades mat med ekologiska råvaror från bygden och den femrätters middag vi åt på lördag kväll var bland det godaste jag ätit. Och då har jag ändå ätit på ganska många restauranger som håller högre klass än min Flygande Jakob.

Idas stormage inför middagen. Blev nog ännu lite större efter.

Vi fick tre olika viner. Först en Pinot Noir, vilket vanligtvis inte tillhör mina favoritdruvor. Det blir ofta ganska lätt vin och jag är relativt enkelspårig i min vinkonsumtion: det ska vara rött och kraftfullt, helst italienskt. Men även om det vinet inte var kraftfullt så var det så smakrikt att det med råge kompenserades. Till fisken fick vi en Riesling, som så många andra gånger när man dricker vitt. Lite för sött för mig, men oerhört smakrikt. Till huvudrätten kom det så äntligen, både italienskt och kraftfullt. Jag vet inte vad det hette, men det var 80 procent Corvinadruvor, alltså samma druva som används för att göra Amarone- och Ripassovin. Dessa var dock ej torkade innan vinframställningen (som är fallet med Amarone), men tack vare en lång fatlagring blev det ändå riktigt kraftfullt och väldigt gott.

Ida var med sin stormage (beräknad ankomst 8 maj) inte med och cyklade, men kunde njuta av lite skön avkoppling. Jag lyckades också med konststycket att inte fälla upp datorn från lördag lunch till söndag lunch så det blev en härlig helg tillsammans!

För dig som vill ta en lyxig cykelhelg kan jag verkligen rekommendera Bjertorps slott!

Bjertorps slott fyller hundra i år och har tagit fram ett jubileumsöl. Själv gillar jag inte öl utan håller mig till vin.

Vad vore en blogg utan selfies?

Martin fotade mig i farten. Han varen jäkel på att trolla med kameran när han själv cyklade.

En av mina absoluta favoritskribenter, Kenneth Gysing, har givit ut en bok med namn ”50 nyanser av löpning”. Gysing springer lopp runt om i världen och skriver om sina upplevelser i Runners World, där han även har en krönika. Få skribenter kan på ett så skickligt sätt väva in humor, självdistans och kunskap i läsvärda texter.

Jag har tidigare skrivit om Gysing i ett blogginlägg, och när han ville ha en puff på bokens baksida frågade han om han fick ta ett citat av mig. Och det fick han. Det känns stort att få med ”Kenneth Gysing blir man glad av”. Dessutom är hans omslagsbild lustigt nog samma som jag valde i mitt blogginlägg förra året.

50 nyanser av löpning, ny bok av Kenneth Gysing

Visst blir man glad av Kenneth Gysing