Liared Open Race utanför Ulricehamn förra året. Jag först i klungan med rosa hjälm och Michael Jordans nummerlapp. Arrangör och fotograf: Martin Eckervad.

Jag fick ett mejl av den trevliga och roliga eldsjälen Martin Eckervad igår. Martin Eckervad är dels ledare för Ski Team Syd, dels är han en av de personer som gör allra mest för rullskidssporten i Götaland.

Han lät denna blogg få den äran att vara tidigt ut i medier med nyheten om ett av årets grymmaste och mest unika rullskidslopp, Jönköping Open Rollerski 10 augusti, med GP-känlsa. Jag ska med största sannolikhet stå på startlinjen och njuta av att tävla på avstängda vägar centralt i den småländska residensstaden, på en lördagkväll! Så står det på hemsidan:

Martin Eckervad

Lördagen den 10 augusti kommer det att bli en riktig rullskidsfest i Jönköping. IK Hakarpspojkarna i samarbete med Ski Team Syd arrangerar Jönköping Open som är en rullskidstävling på klassiska skidor mitt inne i centrum av Jönköping.

Tävlingen går av stapeln på lördagskvällen klockan 19,30 och är en av alla aktiviteter som sker under Jönköpings Festen som äger rum 9/10 augusti.

Banan kommer att vara helt avstängd för trafik och körs på samma bana som SM i Trihatlon körs på under fredagen och lördagen. Banan är 2.2 km lång och erbjuder både den tekniske och den stakstarka åkaren fina möjligheter att stå överst på prispallen.

All information om banan, tider, anmälda mm kommer att presenteras här på hemsidan under respektive flik i menyn.

Missa inte årets häftigaste tävling!!

5 st 1000 m-intervaller på SkiErg igår. Snitt 3.35 min. Motstånd 8. Mitt rekord är 3.31 min i snitt, men 3.35 min är faktiskt tangerat (med tre andra tillfällen) näst bästa serien någonsin.

Många skidåkare startar träningsåret måndag vecka 17, vilket i år var igår. Ja, visst är det märkligt! Jag tror det hela är en följd av den skidåkarträningsdagbok som togs fram på 90-talet som bland annat delade in träningszonerna i A1, A2, A3 och A3+ (A3+ nämndes då som AN, anaerob).

Den träningsdagboken delar in året i 13 perioder om 4 veckor, och det är kanske också därför många skidåkare tänker i och – periodiserar utifrån – fyraveckorsblock istället för att tänka i månader. På grund av mitt liv med jobb och familj har jag själv inte möjlighet att dela in träningen på det sättet med vissa perioder/veckor med extra mycket distans, styrka eller fart. Jag planerar ytterst sällan (helgläger undantag) och tränar helt enkelt när tillfälle ges. Men självklart har jag en viss tanke på hur jag vill träna sätt över året och väljer träningsformer för att på bästa sätt ha roligt och dessutom få till grenspecificiteten inför tävlingar. (Och så försöker jag alltid att köra fort, hårt och långt på alla läger.)

Korta intervaller inför tävlingssäsong?
Detta innebär exempelvis att jag relativt sätt försöker att cykla och skejta på rullskidor lite mer på våren, för att istället kunna få in större andel stakning och SkiErg på hösten. Gällande intensitet har många länge hävdat, och hävdar fortfarande, att ”mycket mängd och långa intervaller under basperioden, sedan korta pass samt kortare och hårdare intervaller när det närmar sig tävlingssäsong”.

Ett mycket välkommet inslag i vardagen är att Marcus ”Koma” Wadell och jag kör styrka en dag i veckan i vårt hemmagym. 10 min uppvärming + 45 min styrka har det blivit 5 veckor i rad. På uppvärmningen går vi igenom hans orienteringstävlingar sedan sist och under styrkan handlar snacket mest om brudar, bärs och bilar.

Detta frångick jag i december/början av januari, alltså inför min tävlingssäsong. Under sommaren och hösten hade det blivit en blandning av intensiteter och träningsformer, men när långloppssäsongen närmade sig började jag köra allt fler långloppsinspirerande pass, alltså t ex 2 timmar med 80 procent av maxpuls, gärna enbart stakning. Ibland blev det 10 varv stakning på en hyfsat kuperad Borås skidstadion (38 km) på under 2 timmar.

Kanske träningsdagbok
Nu blev min säsong som den blev med alla sjukdomar och skador, men att jag trots allt med minimal träning kunde prestera som jag gjorde i t ex Ulricehamnsloppet (2:a) och Årefjällsloppet (35:a) tror jag till stor del berodde på att dessa långloppspass i december ”räddade” mig. Jag kommer att göra likadant i vinter. Långloppspassen alltså, inte skadorna och sjukdomarna.

Förutom några enstaka veckor här och var har jag inte skrivit träningsdagbok sedan i augusti, men jag funderar på att börja nu. Träningsåret började bra för mig, 30 minuter blev det tränat igår. 5 min uppvärmning, 5 st 1000 m SkiErg med 1 min vila, 2 min nedvarvning. Effektivt, hårt och rättvist! Bra tider fick jag också!

PS: Marcus Wadell som sitter på roddmaskinen på den suddiga bilden ovan jobbar på Vasaloppscentret XCC Ulricehamn. De arrangerar ett CykelVasaläger 17-19 maj, klicka här för mer info! Jag ska själv inte vara med, men eftersom herr Wadell ger så bra sparring på styrkan så är han värd lite gratisreklam.

Gästbloggaren Johan Palmér kommer här i sitt tredje inlägg att berätta lite om en kille vid namn Bruno, som varje dag springer fram och tillbaks till jobbet. 25 km enkel väg.

Fritt springande galen?

Skönt folk gör saker lite mer. Nu ska ja berätta om en snubbe som gör sin grej. Bruno Ström är mannen som gillar att springa. Han är Jönköpings svar på munkarna på Mount Hiei i Japan. På nätterna huserar Bruno i ett vindpinat hus cirka 2 mil utanför Jönköping. På dagarna sliter han ihop till skatten genom att köra sopor på bostadsområdet Råslätt som är ett miljonprograms område i utkanten av Jönköping.

Bruno startar alltså sina dagar 25 km från sin arbetsplats. Bruno är ingen man som vurmar för kollektivtrafik precis, han springer. 25 km till jobbet och när arbetsdagen är slut och blåstället hängs in springer han 25 km hem. Varje dag gör han detta med betoning på varje dag. Jag om någon vet nämligen detta då jag under mina lyckliga dagar passerade honom åkandes från mitt dagsverk i bil. De faktorer som gör detta skådespel än mer intressant är att han springer i s.k. triathlonställ (kort linne och speedos) varje dag även när det står -20 på mätaren utanför köksfönstret.

1050 mil löpning och 500 mil cykel på ett år
Jag själv brukar tjäna in till mitt uppehälle under vintern genom att röja trottoarer rena från snö så folk kan fortsätta gå i tygskor även i januari. Folk går som bekant inte så mycket på nätterna så efter snöfall är det bäst att vara igång tidigt innan staden vaknar till liv. Höjdpunkten med inresan på natten är alltid ljuset från Brunos handhållna ficklampa som pendlar fram och tillbaks. Jag tutar alltid i hopp om att det låter vänligt när jag passerar Bruno springandes i triathlonställ. Hur som helst är det trevligare att möta min skåpbil än att kasta sig ner i diket när plogbilen håller ut skäret och slänger en slev salt på de bara benen.

När jag bläddrade igenom mina bilder från Landsjön Runt förra inser jag att det här måste vara den Bruno Ström som Johan Palmér skriver om.

En annan speciell grej är löpstilen som är en aning kantig efter en trafikolycka som höll på att kosta Bruno livet och framförallt löpningen. Innan olyckan var Bruno vardaglig motionslöpare rökandes ca 40 cigg om dagen. När han fick chansen till att återigen bli löpare gjorde han det fullt ut 25mil i veckan. Rekordet för en vecka ligger på 35 mil men det var under semestern då han kunde springa mer för nöjesskull. Under 2004 löpte Bruno 1050 mil och cyklade 500 mil vilket skulle få alla träningsdagboksknarkande utövare lite imponerande.

Flyga som att åka buss
Bruno har som så många av oss andra levt i tvåsamhet tills separation, han har 4 barn utspridda över landet. Barnen är vuxna nu och Bruno är runt 60-strecket och lägger sin fritid på att resa för att springa. Han har sprungit i Peru, Tanzania, Australien och på Hawaii. För Sveriges Radio berättade Bruno att det inte var särskilt speciellt med att flyga det var ungefär som att åka Huskvarnabussen. På söndag är det Landsjön Runt vilket brukar ha den äran att Bruno står på startlinjen. Hälsa gärna på honom och prata löpning. Bruno springer till start vilket är cirka lika långt som själva loppet. Sen springer han hem och som han själv har sagt så springer han nog till sin egen begravning.

/Johan Palmér, pratar varmt om sin hemmatävling Landsjön Runt

När personer jag inte pratar med så ofta ställer frågan ”Hur mår Astrid?”, svarar jag ungefär så här (kanske en aningen kortare version…):

På vårt rum på avdelningen hade en massa landslag från olika sporter signat tröjor. Även skidlandslaget!

”Jo tack, hon mår jättebra! Det är en pigg tjej som skrattar och busar mycket. Hon är 11 månader och kryper omkring på golvet. Hon kan resa sig upp och stå själv, men hon kan inte gå än. Med undantag från två amningar på natten så sover hon bra, så för det mesta får föräldrarna åtminstone sova 6-8 timmar varje natt. Mycket sällan mindre. Jag jobbar och tränar en del, men jag är ju som egenföretagare hemma varje dag och har förmånen att träffa min dotter mycket. Men det är Ida som drar det överlägset största lasset vad gäller tvätt/matlagning/städning på hemmaplan. Två dagar i veckan jobbar Ida och då är det enbart Astrid och jag som är teamet. Jag tycker det är superkul att vara pappaledig och vi träffar bland annat andra pappalediga kompisar, går på kyrkans öppna förskola, gungar i morbror Nilles hemmagjorda gunga och kollar in verktyg på Jula. Även i fall mamma är bäst i vissa fall när Astrid är riktigt ledsen, så är hon inte speciellt mammig, till min stora glädje. Det går lika bra för mig att natta henne som för Ida, vilket för övrigt sker mellan halv åtta och åtta varje kväll. I de flesta fall vaknar Astrid mellan 6 och 7 på morgonen, och då går även Ida och jag upp. Att vara pappa är oändligt mycket större och oändligt mycket roligare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Jag trodde inte att det gick att älska ett barn så mycket.”

Men jag märker att de inte är riktigt nöjda med svaret och följdfrågan blir: ”Och hur är det med hjärtat?”.

Trång klaff
För er som läste den här bloggen i samband med att Astrid föddes 22 maj förra året, minns kanske att hon föddes med ett hjärtfel och fick akut opereras. Hon var ungefär lika nära att inte klara sig som Jerry Ahrlin har varit nära att vinna Vasaloppet. Alltså ganska nära. Då var vi på Östra Sjukhuset i Göteborg i nio dagar och det var nio dagar med en blandning av hopp, förtvivlan, tårar och lättnad.

Astrid föddes med en tät klaff ovanför höger kammare (vilket man upptäckte i grevens tid), som ballongvidgades hennes tredje levnadsdag. Sedan dess har hon tagit betablockerare varje dag och gått på ultraljud ungefär en gång per månad. Varje gång har läkarna sagt att ”Ja, det är fortfarande lite trångt vid klaffen, så det kommer att behöva göras ett nytt ingrepp, men vi avvaktar lite”.

I mars beslutade sig läkarna för att det var dags att göra en ny ballongvidgning och denna vecka har vi varit i Göteborg för att göra ingreppet. I måndags var vi på Östra Sjukhuset nästan hela dagen för en massa olika prover och på tisdagen sövde de Astrid och under några timmar gick de in genom ljumsken och upp till hjärtat för att vidga klaffen. Allt gick bra och vi fick lämna sjukhuset på kvällen, men sov på Apple Hotel vid E20 för att ha nära till sjukhuset om något skulle hända. I onsdags gjorde vi ultraljud igen och kunde efter det åka hem. Jag är otroligt impad av sjukvården på Drottning Sylvias barnsjukhus på Östra. Inte nog med att läkarna och sjuksköterskorna gör sitt ”riktiga” jobb väldigt bra, de får också MVG när det gäller personligt bemötande och respekt! Tack!

Jag gick upp lite tidigare för att köra 30 minuter på Apple Hotels ryssgym. Nedgånget och bra!

Osäker prognos
Det är lite speciellt att ha ett hjärtsjukt barn. När hon var nyfödd var situationen mer allvarlig, den här gången var det på sätt och vis en rutingrej för läkarna. Men självklart är man ändå nervös när de pillar i min lilla älskade dotters hjärta. Veckan innan var ganska jobbig och ett par nätter hade jag par icke angenäma mardrömmar om ingreppet.

Nu känns allt bra. Astrid är om möjligt ännu piggare, vilket inte enbart är positivt när man ska hålla koll på henne… Hur det blir med hjärtat framöver vet man inte riktigt. Trycket vid klaffen minskade avsevärt efter det lyckade ingreppet, men eftersom höger kammare har jobbat länge mot ett motstånd har det också blivit viss oönskad muskeltillväxt. Om Astrid klarar sig helt utan operationer, med ett par nya ballongvidgningar eller flera omfattande hjärtoperationer vet ingen.

Hur som helst är Astrid underbar och jag skulle offra det mesta i livet för att hennes hjärta ska bli så friskt det bara går.

Landsjön Runt 2012 starten. Jag hade det mysigt.

I morgon är det dags för Landsjön Runt i rullskidor och löpning (jag själv kommer att efteranmäla mig till skejtklassen). Här kommer gästbloggaren Johan Palmér med ett nytt inlägg, den här gången om lite historia och kuriosa kring banan runt sjön. Jag vill betona att alla eventuella politiska undertoner står för herr Palmér och inte för mig…

12,5 km Barndomsminnen
Tänkte skriva lite obefogad kuriosa från mitt bakhuvud om banan runt Landsjön. Start sker alltså vid Vistavallen och för att ta sig dit åker man genom Smålands vackraste dal Gisebo där äppelträden står som spön i backen. Den hårdaste odlaren sprang halvmaran på 1:10:41 året då ja föddes och förnedrade mig i bänkpress precis efter sin 60-årsdag. Jag bänkar ändå tresiffrigt, men riktig hårdhet är något man föds med och det lyser igenom i ögonen att man är en ”en tuff jävel”.

Vistavallen ligger vackert intill sjön och än har inte folk lagt i sina fiskebåtar och ”utbölingen” som äger turbinen i Edeskvarna har än inte tappat sjön på vatten så båtarna åter står på land. Fisket i sjön är för övrigt rikskänt och enligt fiskarna kan gäddorna hamna upp mot 20 kg-sträcket, men att lita på fiskare är som att lita på en olydig skidgymnasieelev på frågan hur mycket hen tränar.

Hårdast mellan 2,5 och 4 km
Efter starten så är det flackt i 2,5 km så det finns tid och plats att få position innan backen i Bosgård. Här kommer det börjas att trycka på och ett bergspris finns på toppen. Nu stundar banans tuffaste del och kommer hålla på till en bit efter 4 km. När vi åter når vattennivån och kan se vackra Kaxholmen på andra sidan sjön så är backarna gjorda och har inte Marcus, Erik eller Emil blivit av med Westman så är dom redan knäckta.

Vid 6,5 km når man Herrgården Säby där ja sprang runt i mjölkrummet som liten. Numer ägs gården av Maskinhandlaren som frälste varje småländsk gård med världens bästa traktorer på 80-talet, nämligen Fiat. Vid 7,5 km kan man se landsbygdens optimism genom att skåda ett nybyggt mjölkstall. Vi får hålla tummarna att folket i Asien verkligen börjar konsumera mjölkpulver så fogden inte kommer sätta lappen ”utmätt gods” på dörren och svenska politiker får som dom vill och banken får hitta någon annan att lura.

Jag gjorde ett mycket bra lopp i Landsjön Runt förra året genom att bli 5:a. Även 2011 blev jag femma. Självklart siktar jag på att bli 5:a även i år, det skulle kännas magiskt. Ungefär som Grums riktnummer, 0555.

Internt rälsnät
Vid 9 km når vi riktig kulturhistoria vid Lyckås. I början på industrispektaklet så fanns här storskalig (eko)livsmedelsproduktion, sågverk och tegelbruk. Järnvägen gick förbi gården som hade ett internt rälsnät för produktionen. Kanske 100 familjer hade sin försörjning vid Lyckås och greven hade en sten som blivande drängar fick visa sin duglighet genom att lyfta. År 2013 lyfter vi vikter från golvet för skojs skull och Lyckås brukas av två killar som ett sidoprojekt. De bor nämligen på andra sidan Vättern.

När du går på cykelvägen för som sista 3,5 km kan det hända att du möter en otäck vind men det är öppna spjäll som gäller härifrån. Du börjar nu närma dig ”Världens häftigaste plats” Drättinge. ”Cirkustältet” vid den kulturmärkta ladugården är en flytbrunn för restvatten från Jönköping Energis Biogasproduktion som nu pumpas ut och sprids på åkrarna som gödning. På Högersidan ligger ”Ragglanda” där Entreprenören Ragge håller till. På 60-talet bygden han en motocrossbana som har hållit fem världsmästerskap och är världsberömd. Banan finns inte längre men har sin plats i bygdens historia.

Nu kommer rullskidsåkarna lämna cykelbanan för att spurta en sista backe och avsluta med ett upplopp utför. Väl i mål minglar vi lite och pratar skavanker och framtidsplaner. Väl mött imorgon!

/Johan Palmér, hemmaklubben

Nu är det snart dags för avfärd mot Landsjön Runt utanför Huskvarna. 12,5 km F. Det ska bli spännande. Jag har bara åkt ett pass på tävlingsskidorna i år, så jag får hålla tummarna att de andra inte kört alltför mycket snabbrullat. För det kräver en lite annan teknik.

Ida och Astrid är med så med lite tur blir det kanske lite bilder tagna.

Jag blev inte femma i år igen. Philip Askeroth var 30 cm bakom mig. Tobias Westman vann.

Jag är jättenöjd som 4:a och har nog aldrig haft mer blodsmak i munnen efter ett lopp. The story kommer senare.

Jag och Westman i den småländska solen

Resultat Landsjön Runt 2013 alla klasser finns här.

Tidigare år: Landsjön Runt 2011 the story och Landsjön Runt 2012 the story

Resultat Landsjön Runt 2013 rullskidor skejt

Jag fick en jättebra start på årets rullskidssäsong. Med undantag från Lidingöloppet MTB 4 maj så kommer jag främst åka rullskidstävlingar (inte cykeltävlingar) i sommar.

Landsjön Runt 12,5 km (eller rättare sagt 11,97 km) är en av få skejttävlingar, min favoritstil på hjul. Jag brukar ha lätt att skejta på tävlingshjul, men i år var jag lite orolig eftersom jag bara kört ett pass snabbrullat sedan i höstas. Men jag tror inte heller de andra kört speciellt mycket.

Emil Ekman

Från det att Tobias Westman satte in en stöt vid högersvängen efter ca 500 meter gick jag i princip på max hela vägen. Det var IK Stern show regisserad av Westman och Philip Askeroth. Med undantag från några förningar av snygge-Marcus var det nästan enbart Westman och Philip som drog. Jag drog inte många metrar, jag hade fullt upp med att hålla hjul.

4:a, inte 3:a
Redan de första 2,5 km innan ”backen” gick det fort och med blodsmak i munnen fick jag släppa lucka efter 1,5 km. Men som tur var gick Emil Ekman om och ställde ikapp, med mig i rygg. Upp till backpriset gick lite lugnare, där Westman körde fram Philip på ett mycket snyggt sätt. Innan loppets andra backe tappade jag återigen klungan, men lyckades täppa igen själv då Philip tog det lite lugnare uppför.

Gustaf Pettersson var startsnabb

Sedan var det Westman, Philip, snygge-Marcus, Emil och jag som utgjorde tätklungan. Jag låg väldigt nära max under lång tid och när Westman tryckte till med 2 km kvar var jag chanslös, trots att jag satt helt rätt i klungan. Marcus var den ende som orkade följa, men flög av med 1 km kvar. Emil lyckades köra ifrån mig och Philip och ikapp Marcus, men med ca 500 m kvar körde jag helt, helt max och lyckades gå ikapp Emil och Marcus (det tackar jag SkiErgen för, där jag alltid avslutar sista 300 m tokmax). I spurten blev jag sedan trea, före Philip, men efter Emil och Marcus. Jag blev alltså 4:a, inte delad 3:a som det står i resultatlistan.

Bättre!
Jag har nog aldrig åkt en jobbigare tävling. Jag kunde nog inte ha åkt 1 sekund fortare, då måste man vara supernöjd. Det var verkligen tufft att ligga så nära max så länge. Väldigt mycket blodsmak. Det märks att jag har lite att jobba vad gäller benskejt på tävlingshjul.

Tidigare har jag två 5:e-platser från denna tävling, nu 4:a. Dessutom har jag aldrig hängt med så länge och varit så nära segraren. Tiden var exakt samma för mig i år som min goda insats förra året, men då var vindarna betydligt gynnsammare. Segrartiden i år var 42 s långsammare. Det var alltså ett bra formbesked igår!

Inne-DM Göteborg 2007. Starten på 3000 meter. Jag i röda skor och med handen på klockan.

Linus Davidsson (9.20 min), jag (9.10 min) och Rikard Pentonen (9.45 min) för drygt 6 år sedan. Mitt personbästa på 3000 m.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har jag inte skrivit träningsdagbok sedan i augusti (innan dess finns drygt tio års träning bokfört). Men när det blev måndag vecka 17 tänkte jag att det var dags att börja. Eftersom nästa säsong kanske blir den sista då jag verkligen försöker vara snabb i skidspåret så tänkte jag göra det så bra som möjligt, och med en träningsdagbok brukar jag kunna höja motivationen. Särskilt med en offentlig sådan.

Efter många om och men valde jag den sociala träningssajten FunBeat. Den har sina begränsningar, men i stort tycker jag den är riktigt bra. Och kul! Nu har jag skrivit upp all träning där i en dryg vecka och för att hålla reda på A1, A2 och A3 väljer jag schablonmässigt intensitetsnivåerna 13, 16 respektive 18 på Borgskalan. Då kan jag på ett överskådligt sätt se fördelningen i både träningsformer och intensitet. Det gör också att jag delar upp intervallpass i själva intervalltiden (ansträngningsnivå 18), samt uppvärmning, vila mellan intervallerna och nedvarvning (nivå 13). Så kör jag t ex SkiErg en halvtimme inklusive 5 st 1000 m-intervaller så blir det 18 min A3 (nivå 18) och 12 min A1 (nivå 13).

3000 m seghet
Igår hade jag tandläkartid kl 07.15. Jag ville springa fort (utan joggingvagn) den dagen och eftersom jag var pappaledig insåg jag att det fick bli ett kort pass tidigt på morgonen. Kl 05.30 gick jag upp, åt en halv frukost och cyklade ner till Ryavallen. 10 min uppvärmning, 3000 m max och sedan direkt vidare till tandläkaren. Tiden blev den sämsta på länge, 9.54 min, riktigt långt ifrån fornstora löpdagar. 9.10 min är mitt pers sedan 2007, men eftersom jag bara sprungit 1-2 dagar i veckan sedan 2010 räknade jag absolut inte med att pressa det. Men 9.30 min borde jag i alla fall göra, eftersom det känts någorlunda bra med löpningen i övrigt. Det får bli i maj, med sparring och lite senare på dagen.

Luca in action vid fotningen av Andreas Lindén för ett par år sedan. Notera att Mr Lindén klarade av 9 mil på asfalt mellan Sälen och Mora trots att han använder backspärren våldsamt långt bak.

Jag vaknade upp i Östersund idag. Inte så konstigt kanske, det var ju här jag gick och lade mig.

Det blir en kort visit i vinterstaden denna gång. Landvetter-Arlanda-Östersund med flyg igår eftermiddag, sedan flygbuss och stadsbuss till Lugnvik där Idas syster Åsa bor med sin Mattias och två barn. Idag blir en hektiskt och kul dag med jobb för Vasalöparen. Det blir till att prata med intervjuobjektet för cover storyn och skjuta omslagsbild, samt en del andra bilder. Flyg tillbaka hem ikväll.

Vasaloppet skickade äntligen en piké och en hoodie med sin logga så det syns var jag kommer ifrån när jag är ute och far. De skickade även med ett set av den nya CykelVasakollektionen som intervjuobjektet ska draperas i för fotningen.

Nu hade jag tänkt att låna Mattias rullskidsutrustning för att få till en timmes träning idag. Det är mycket som ska fixas innan jag klockan 09.45 ska vara i stan för att möta upp härliga, mysiga, sävliga Luca Mara.

På väg till flygplatsen såg jag en kille pejsa bakom en bil i typ 60 blås. Kolla hur nära han ligger bilen.

Fotograf Luca Mara och jag tog varsin korv med namn ”Zatan” vid Shell i Östersund igår. Jävulskt gott.

Det gick bra i Östersund igår! Roligt intervjuande, fotande, råddande med cyklar/kläder och skrivande. Det kändes skönt att åka en timme rullskidor på morgonen, för sedan blev det jobb 09.30 till 22.30, med undantag från take-off och landning, då datorn av en diffus anledning måste vara avstängd. En helt vanlig dag i Vasalöparentider med andra ord. Kosten bestod primärt av glass (bara tre GB-nyheter kvar att testa nu), pizza, korv, kanelbullar och läsk. Inte mycket beach 2013 där inte. Det blir bättring.

Idag fredag hade jag sedan tidigare lovat Ida en hel vardagförmiddag i familjens tecken, det behövs ibland. Vi har turen att ha en snäll och trevlig granne som lånar ut sitt släp så vi körde bland annat bort en gammal garageport som jag monterat ned och annat västvärldsöverflöd. Sedan satte vi upp en barngrind till trappan och eldstaden och krattade lite gräsmatta, allt under noga inspektion av Astrid. Lite amerikanska pannkakor med lönnsirap på det och det lättsamma blogginlägget om familjeidyllen är fulländat!

Min svåger Mattias Nilsson har tummen ungefär lika central placerad i handen som mig. Därför var det stor succé att se honom ta första stegen till att byta panel på garaget vid deras radhus.

Apropå barn så var det kul att träffa Astrids två kusiner i Östersund (alltså Mattias och Åsas barn), en tvåårig påg och tvåmånaders tös. Jag trivs alltid bra med att hälsa på Åsa och Mattias och jag hoppas att det fortsätter bli mycket journalistjobb i vinterstaden så jag kan hälsa på fler gånger.

Lycka är att slänga skräp på Lusharpan. Oväntat nog är jag faktiskt helt OK på att backa med släp.

Denna veckas omslag för BoråsKuriren

BoråsKuriren var förbi i måndags för en pratstund i köket med efterföljande fotning i källaren och på rullskidor. Jag uppskattar verkligen att ”vara på andra sidan”. Som journalist själv tycker jag det blir lite enklare att prata med denna yrkeskår, man vet lite grann vad de vill ha.

Jag tycker att reportaget blev bra och att textförfattaren Robert Tjernberg skrev en kärnfull och trevlig text. Lite synd bara att inte alla mina elva par rullskidor fick plats på bild.

Jag ska inte cykla Lidingöloppet MTB idag. Det var var att vilseleda Martin Josefsson lite grann. Vi hade svensexa för honom igår. Det blev en rolig och trevlig heldag från sju på morgonen till efter midnatt. Bland annat fick Martin byta om och åka rullskidor i Landvetters ankomsthall, handla på City Cross med rullskidor, träna simhopp i märkliga badkläder, spela Frisbeegolf och springa Sjömarksloppet med egna ”stationer”. Sedan avslutades det hela med mitt första besök på utestället X&Y. Martin var i högform och vi njöt av att Basic Elements förgyllde denna 90-talsafton.

Jag tog några bilder i samband med Sjömarksloppet, men kameran är kvar i Kalle Larssons lägenhet i stan så jag får lägga upp några foton ikväll eller i morgon istället.

Minutvolymen blir mindre
Stefan Storvall heter en finländare som har en skidblogg jag kommer över ibland. För några dagar sedan skickade Rickard Bergengren en länk som handlade om tröghet på rullskidor. I tidningen ”Hiihto” analyserade man de finska herrarnas misslyckade säsong och det nämndes att för mycket träning på tröga rullskidor var en del av förklaringen.

Jag själv är en stor förespråkare av att åka på olika rullmotstånd, allt från tävlingshjul till 4:or. Visst kan man bli lite seg av för många timmar på tröghjul, men 4:or bygger de facto riktigt bra styrka under konditionsträning. Tittar man på medelhastigheter och terräng så känns 3:or helt klart det som ligger närmast vinterföre (2:or motsvar kanske blixtföre och 4:or extremt kärv snö eller extremt blöt snö, 3:or ”normalt” vinterföre).

Mina rullskidor med trögrullande hjul (4:or) i mammas hemmagjorda rullskidväska med hemliga politiska budskap från min tid i Ung Vänster för tio år sedan.

Det som finländaren Stefan Storvall refererar till i sin blogg är en dimension som jag aldrig tänkt på tidigare. Forskaren Ilkka Heinonen menar att träningens produktivitet försämras med för tröga/långsamma rullskidor : ”Pulsen är hög och det kan ge en felaktig bild av att träningen utvecklar hjärtat. Det som händer är det motsatta. Hjärtats minutvolym blir betydligt mindre än vid samma pulsfrekvens om träningen görs i lättare terräng eller med lättare motstånd men istället avslappnat hårt”.

Vidare skriver Stefan Storvall så här i en kommentar: ”Med tungt motstånd betyder det att hjärtat arbetar hårt för att trycka ut blodet till musklerna och förhållandevis mindre mängd kommer tillbaka till hjärtat. Hjärtats väggar blir tjockare men volymen utvecklas inte vilket gör att den volym blod som hjärtat kan pumpa ut inte blir större (minutvolymen). Muskulärt har tröga skidor effekt men på bekostnad av cirkulationsorganens utveckling. Löpning fungerar precis tvärtemot då musklerna slappnar av i varje steg och hjälper till att pumpa tillbaka blodet till hjärtat och lungorna för att syresättas. Källa bl.a. Heinonen i Hiihto-lehti.”

Om det stämmer eller ej vet jag inte, men det är intressant!

Erik Wickström i Årefjällsloppet 2013. Foto: Magnus Östh.

När jag satt och letade i Magnus Ösths arkiv för några bilder till Vasalöparen hittade jag en bild från Årefjällsloppet som jag inte sätt tidigare (den ovan). Jag gillar den. Soligt lopp.

Jag har ju förresten inte gjort någon säsongssummering, så den kommer här:

Vanligtvis brukar jag vara säkerheten själv när det kommer till att vara frisk under skidsäsongen, men i år var det raka motsatsen. Och lite till. Efter en bra träningshöst och grym form i oktober blev jag sjuk i fyra omgångar (tot 25 dagar) i november och december. Sedan jobbade jag som en tok under januari, bland med Swix Ski Classics-loppen som jag även åkte. Och sedan fick jag en muskelbristning i ryggen i februari (som äntligen början släppa helt, kände pyttelite senast förra veckan).

En annan bild jag inte sett tidigare hittade jag på Skinfit Racing Teams hemsida i veckan. Från Marcialonga 2013. Jag i blå väst som 4:a i ledet till vänster.

Många lopp kom jag inte till start i, och de åkte gick inte som jag ville. Med två undantag: Ulricehamnsloppet och Årefjällsloppet. I Ulricehamnsloppet kändes allt jättelätt loppet igenom. Aningen orättvist föll jag på mållinjen mot Markus Jönsson, som hade blivit 19:e man i König Ludwig Lauf veckan innan.

Inför Årefjällsloppet hade jag med undantag från en vecka i februari inte haft en riktigt träningsvecka på 5 månader, ändå lyckades jag bli 35:a i ett startfält som ungefär motsvarar Marcialonga. Även där hade jag äntligen lika bra glid som de runt omkring och flera VM-åkare och svenska landslagsmän hamnade efter mig i resultatlistan.

Detta tar jag med mig till nästa säsong. Jag är redan nu i enormt mycket bättre form än vid Årefjällsloppet och får jag vara hel och frisk och inte jobba ihjäl mig i januari (nu har jag tackat nej till Swix Ski Classics som en steg på vägen) så tror jag att det är realistiskt att nå mitt mål nästa år: Topp 30 i Vasaloppet!

Fyrdubbel seger för Ulricehamns IF i Västgötaloppet skejt 2012.

Lördag-söndag ska jag på mitt livs första helgläger med min skidklubb Ulricehamns IF. Det ska bli kul att träffa alla och få till tre hårda träningspass! Extra skönt ska det bli att träna eftersom denna vecka är en helvetesvecka framför datamaskinen. På måndag går Vasalöparen i tryck och då blir det lite lugnare.

Gårdagens träning blev 10 st 2 min-intervaller med 30 s i den flacka terrängen runt Byttorpssjön. Med SOK Knallen, Borås förmodligen största löparklubb. Eller vad sägs om 40 personer på tisdagsintervaller! Det är normal bemanning. Bland alla träningsglada skymtade jag bland andra Ulf Olsson, socialdemokrat och ordförande i kommunstyrelsen.

Jag frågade försiktigt om han var ”den där politikern” och han bekräftade det med en svag nickning, påtagligt nervös på uppvärmningen.

Det var mitt andra pass med Knallen (det första för ca 2 år sedan), men det kommer nog bli fler framöver, så idag ska jag betala medlemsavgift.

Intervallerna gick bra, men idag är vaderna träningsvärkade till max och min rygg-/sätesmuskelskada har gjort sig rejält påmind. Det får blir vila från löpning några dagar.

Jag får ganska ofta pressmeddelande per mejl om olika löp-, cykel- och skidtävlingar. I takt med att glädjande nog snart hela Sverige tränar och tävlar i konditionsidrotter, ploppar också nya tävlingar upp mest hela tiden. Trevligt!

Men när det kommer till vandringsevenemang (eller vad säger man, knappast ”gå-lopp” eller ”promenadtävlingar utan tidtagning”), är det ganska glest i kalendern. Sveriges största vandringsevent är faktiskt Linnémarschen i Borås, som bland annat har sträckor på 21 och 42 km. Jag gick 21 km med min vän vandrarhemsmagnaten Tobias ”Rökmusslan” Magnusson förra året. I år gick inte jag, men han gick 42 km, vilket jag fått höra både en och tio gånger. Dock var Tobias inte rustad för dagsverket och drog mycket riktigt på sig en fotskada.

Idag dök det upp ett nytt pressmeddelade, om Höga Kusten Hike, där man kan vandra ca 35 km 1-5 augusti. Jag har varit vid de flesta av Sveriges femton världsarv enligt Unescos lista, men inte Höga Kusten. Så det skulle vara ett bra tillfälle. Men inte i år. Dessutom ska vi på ett av årets tre bröllop den helgen.

Tobias Magnusson har precis köpt en ny begagnad cykel som är snyggare än de flesta. I bakgrunden vårt växthus och en allt för mossig stenmur.

Nyheter i källarens atletklubb är att pilatesbollarna hänger på väggen (tack Concept och tack Christian Hagberg för montering), klocka med flytande sekundvisare sitter uppe och bänkpressen är installerad. Skivstången är inte med på bild, men det blev en budgetvariant från Jula för 999 kr, 50 kg. Jag har också en låda med hantlar och en kettlebells. Nästa steg är att få upp spegeln och ribbstolen.

Nu har jag skrivit träningsdagbok på Funbeat i 2,5 veckor och jag gillar det. Som jag nämnt tidigare så började återigen skriva upp träningen efter ett uppehåll sedan augusti.

En stor fördel är att jag mycket enkelt ser total träningstid och andelar av olika träningsformer. Det gör bland annat att jag kanske träna lite extra för att komma upp i minst 10 timmar per vecka, vilket är mitt mål (när möjlighet ges siktar jag på mer träning vissa veckor). Det gör också att jag kanske kör ett rullskidspass istället för ett cykelpass när jag ser att cykelbiten på pajdiagrammet är alltför stort.

När Ida och jag var i Göteborg med Astrid besökte med butiken EcoRide på Husargatan. Den var till bredden fylld av elektriska cyklar och blommiga hjälmar.

Det jag saknar är att lite överskådligare se total A3-tid per vecka. Nu går jag istället en omväg genom att skriva upp A3 som intensitet 18 och A1 som intensitet 13 (jag skriver som två separata pass vid intervallträning) för att sedan gå in i ”rapporter”. Mitt mål är att träna 2 h A3 (intervalltid) i veckan, men det blir nog svårt om man ofta kör korta, hårda intervaller. Så trots att jag kört 4-5 intervallpass – vilket är mycket för att vara mig – senaste veckorna har det ändå blivit strax under 2 h A3. 1,5 h är mer rimligt.

Formen är i alla fall god och sedan den fina tävlingsdebuten i Landsjön Runt har jag bland annat gjort en bra MTB-tid på Ewaldsson helvetesrunda på Rya Åsar och dragit 5000 m SkiErg på 18.15 min, 14 s från pers.

Se min träning här.