Jonas Colting och pod-Niklas diskuterar pod i framsätet.

Igår lade jag ut den första delen av tre av en artikel jag skrev i Vasalöparen för fyra år sedan. Idag är det dags för andra delen, med Thomas Magnusson. Notera hans kraftiga periodisering i avseende på tid i träningen, 30 timmar i juli och 100 timmar i december. Missa inte heller hur fördelningen löpning/rullskidor kunde se ut på den tiden.

Var det bättre förr?

Vad säger de gamla storåkarna om dagens masstarter, sprinttävlingar och stakåkning i långloppen? Har längdåkningen förlorat sin själ? ”Nja”, säger skidkungarna Thomas Wassberg, Sven-Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.

Av: Erik Wickström

Thomas Magnusson
Meriter: 2 VM-guld på 70-talet. 3:a i Vasaloppet 1973.

Thomas Magnusson. Foto: Vasaloppet.

Vad tycker du om längdskidåkningens utveckling sedan du lade av?
– Sporter måste utvecklas, så är det bara. Jag följer dagens elitskidåkning ganska bra, det är kul att se Hellner och dom andra på världscup och mästerskap. Jag ser även sammandragen från långloppsvärldscupen. Men nej, jag går inte in på SVT Play och ser hela sändningar från till exempel Marcialonga, datorer är inget för mig. Efter min aktiva karriär som tog slut 1978 jobbade jag bland annat med Swix, men när jag slutade med det för 20 år sedan har jag hamnat lite längre från kärnan av elitverksamheten.

– Jag gillar sprinten, masstarten däremot har jag lite svårt för. Det är ganska trist att se en klunga åka samlad hela vägen till spurten där allt avgörs. Men visst, först i mål vinner som alltid. En individuell tremil skulle jag dock hellre se på mästerskapsprogrammet.

Hur ser du på föreningslivet idag, tar man väl man hand om ungdomarna?
– Det är hårdare konkurrens om sporterna idag, så urvalet minskar. Klubbarna gör så gott de kan för att behålla skidåkande ungdomar. Tidigare var skidåkning många gånger en given vinteridrott, men med alla fina idrottshallar så har konkurrensen från alla bollsporter blivit mycket större. Det är en stor skillnad mot Norge, där man inte spelar så mycket innebandy, basket, ishockey etc under vintern. Istället åker barnen skidor. Utbudet av andra vinteridrotter är helt enkelt mindre i Norge. Vidare har de ju också en helt annan tradition där jämfört med Sverige. Själva träningen tror jag inte skiljer sig nämnvärt länderna emellan.

Om du hade varit längdskidåkare idag, hade du nått världseliten med dagens utrustning?
– Det är en hypotetisk fråga, det är omöjligt att svara på.

Sommaren 2014 var jag på läger i Delsbo med Lager 157 Ski Team. Bilden tog jag med mobilen på en morgonjogg. Jag tror både Brink och Thomas Magnusson kommer från Delsbo, för Brink hade otaliga historier om denne legend och pekade bland annat på en liten åker där Magnusson snurrat i timmar när det var dåligt med snö.

Tycker du att dagens skidåkare gör träningen onödigt komplicerad?
– Jag tycker att man ska titta mer på sig själv, göra träningen mer personlig. Man kanske är lite för mycket styrd från tränare idag. Visst bör man vara lyhörd för forskning inom fysiologi, utrustning, pulszoner med mera, men man bör främst se till att lära känna sin kropp riktigt bra.

– Om dagens skidåkare bör träna med högre puls vet jag inte, men man ska inte jaga timmar. Man ska inte samla på sig massa mjölksyra på varje träningspass, å andra sidan ska träningspassen ge effekt. Jag själv pulserade min träning ganska mycket, vilket var vanligt då. Timtalet över en säsong kunde exempelvis vara 30 (juni), 30 (juli), 45 (augusti), 60 (september), 90 (oktober), 120 (november), 100 (december), 50 (januari). Under tävlingssäsongen varierade det och var styrt av hur de viktiga tävlingarna låg.

– Under barmarkssäongen siktade jag på 60 procent löpning och 40 procent rullskidor, men det blev oftast hälften var med tanke på att jag var lite skadad. Jag har aldrig kollat mitt tempo varken på träning eller tävling, så jag vet inte hur snabbt jag sprang. Men på träning gick det ganska lugnt tycker jag. Cykla gjorde jag bara när jag var skadad.

Bästa minne från karriären?
– Det är naturligtvis den största meriten, VM-guldet på tremilen i Falun 1974. Stafettguldet från Lahtis 1978 är också ett bra minne.

Jonas Colting har blivit biten av stående paddling

Magnus Lindstedt. Sveriges mest vältränade 49-åring? Han SUPar för övrigt på ett ben på en blåsig sjö på en smal bräda med mobiltelefon utan vattentätt skal i fickan.

Kul att köra stående paddling igen. Dock inte för händerna, som fick några blåsor.

Igår eftermiddag/kväll åkte Jonas Colting, hans kollega Niklas ”Pod-Niklas” Johansson och jag på en liten roadtrip till Varbergs utkanter.

Först till Skällinge för lite stående paddling i Skällingesjön med Sveriges Mr. SUP, Magnus Lindstedt. Det är alltid trevligt att träffa Magnus. Jonas har precis blivit biten av stående paddling och Magnus gav honom och Niklas lite tekniktips. Vi fyra paddlade runt på sjön ett stund. Niklas badade nog ca 20 gånger och även Jonas ramlade av SUPen ett gäng gånger.

Själv klarade jag mig i blåsten, dels för att jag har mer vana, dels för att jag stod på en koloss till bräda. Ulrik var också där och lånade ut en downwindbräda på 15,7 fot och en totalvolym på 400 liter (läs skitstor, stabil och svårmanövrerad). I slutet skulle jag likt min SUP-idol Magnus försöka att paddla på ett ben, då föll jag i.

Jonas Colting pratar på en blandning av svenska, engelska och kroppsspråk om löpning på asylboendet i Himle

Löpning med asylsökande
Från Skällinge drog vi till ett asylboende i Himle. Jonas skulle komma och springa med de som bor där och lämnade även över en massa träningskläder och skor. Även jag samlade ihop två välfyllda papperskassar med träningskläder som jag inte använder så ofta för att ge bort.

Innan vi höll i ett kort löppass visade frivilligarbetaren Martin oss runt på asylboendet och berättade om stället. Det är en annan värld. Man får lite perspektiv på tillvaron. Jag är glad att jag var med och det var roligt att springa med de som bodde där.

De nya och gamla träningskläderna var uppskattade. Craft gav några rejäla lådor.

2 km löpning

Salmingskor som hittar nya ägare

Jonas Arnqvist och Martin gör stora ideella insatser på asylboendet i Himle utanför Varberg

Igår och i förrgår lade jag ut den första och andra delen av tre av en artikel jag skrev i Vasalöparen för fyra år sedan. Idag är det dags för tredje och sista delen, med Sven-Åke Lundbäck.

Var det bättre förr?

Vad säger de gamla storåkarna om dagens masstarter, sprinttävlingar och stakåkning i långloppen? Har längdåkningen förlorat sin själ? ”Nja”, säger skidkungarna Thomas Wassberg, Sven-und  Åke Lundbäck och Thomas Magnusson.

Av: Erik Wickström

Sven-Åke Lundbäck
Meriter: 1 OS-guld och 2 VM-guld på 70-talet. Vasaloppssegrare 1981.

Sven-Åke Lundbäck vinner sitt enda Vasaloppet, 1981. Foto: Vasaloppet.

Vad tycker du om längdskidåkningens utveckling sedan du lade av?
– Det mesta är positivt, framförallt gillar jag sprinten. Hade jag fått designa ett eget VM-program hade det sett ut ungefär som det befintliga, men femmilen hade utan tvekan haft individuell start. 30 sekunders startmellanrum är riktig skidåkning enligt mig. En femmil med masstart är skittråkigt att titta på idag, det händer för lite. Damernas tremil är lite roligare, där splittras fältet tidigt.

– Långloppsutvecklingen är spännande, de loppen är snart lika intressanta som vanliga världscupen. Det är roligt med elitåkare som går över till långlopp, det är som en andra chans för många som inte räcker till i världscupen. De flesta som åker långlopp idag är vanliga skidåkare som inte riktigt hänger med i traditionella tävlingar. I framtiden kanske det kommer folk som satsar på långlopp direkt, det kommer nog att specialiseras precis som i sprinten. Att många åker loppen utan fästvalla har jag ingen speciell åsikt om, det är utveckling helt enkelt.

Hur ser du på föreningslivet idag, tar man väl man hand om ungdomarna?
– Jag är inte inblandad i det längre. I 30 år jobbade jag som idrottslärare och visst blir det fler inaktiva ungdomar. Men jag ser en ljusning. Längdåkning i synnerhet och hälsa i allmänhet har fått ett uppsving bland motionärer, och det spiller över till ungdomarna. Jag skulle nog säga att det är lika många som satsar nu som när jag åkte. Finns det bara snö tror jag ungdomarna hittar skidsporten, annars är det hård konkurrens med andra idrotter.

Lundbäcksbackarna sommartid. Här ryckte Sven-Åke 1981. På bilden syns Per Forsberg och Sofia Johansson. Vi tre gick Vasaloppsleden ihop på två dagar 2011.

Om du hade varit längdskidåkare idag, hade du nått världseliten med dagens utrustning?
– Ja, definitivt. Om jag får sticka ut hakan. Det är drivkraften som räknas, så självklart hade jag varit i världseliten. Jag hade nog inte tränat så mycket annorlunda, bara lite mer stakåkning. Allt handlar om att ha en stark motor, bra teknik och en skalle som vill bli bra.

Tycker du att dagens skidåkare gör träningen onödigt komplicerad?
– Nja. Egentligen är skidträning väldigt enkelt. Vi konditionsidrottare måste träna mycket tid, jag tränade nästan 800 timmar som mest. Trots den stora mängden höll träningen hög kvalitet, med intervallpass 3-4 gånger i veckan. På distanspassen körde jag som mest 2-3 timmar, ofta med ganska bra fart. Jag tror jag tränade ungefär som många elitåkare gör idag, men jag min distansfart var nog högre.

Bästa minne från karriären?
– Vasaloppet 1981. En chans, en seger. Det är jag stolt över.

Idag är det sista dagen i september och i Polars summering på nätet för all träning under månaden står det 21 timmar och 7 minuter. Det är mindre än förra året och det är mindre än vad jag vill. Minst 30 timmar per månad är målet. Men märkligt nog har det känts riktigt bra på de tre senaste långpassen, som varit 2-3 timmar stakning på 3:or med högintensiva inslag. Det som inte känns bra är SkiErg motstånd 10 och stakning på 4:or, där känner jag mig klenare än vad jag var förra hösten.

Rickard Bergengren och Robert Malmgren efter avklarat pass idag

Brandmansstakning och Snickarspinning
Idag körde Robert Malmgren, Magnus Sjöbjär, Rickard Bergengren och jag ett pass ”Brandmansstakning” på 3:or. Namnet på passet syftar på Robbans yrke och är en kopia det fantastiska namnet ”Snickarspinning”, som Rickard myntade då han i en period körde tidiga cykelpass på Onyx med Sjöbjär.

Min önskan var 2-3 timmar med hårda inslag andra halvan och gärna bra marschfart första halvan. Vi tog rundan från mig till Seglora via Viared, och sedan hem på den flacka vägen via Viskafors och Göta.

Till Seglora tog det en dryg timme och det blev hyfsad fart korta perioder, men de övriga var inte superheta på tidig hets. Sjöbjär vände strax innan Seglora medan vi andra tre startade intervallerna. Rickard fick bestämma schemat och så här såg det ut, med 4 min vila mellan varje ”rad”:

• 8 min tröskel
• 10 st 70/20 (70 s hårt, 20 s lugnt)
• 8 min tröskel
• 10 st 15/15 (15 s hårt, 15 s lugnt)
• 8 min supertröskel (=fri fart)

Stavarna 87 procent av kroppslängd
Jag tyckte det kändes riktigt bra och framförallt känner jag att jag får bra träff och fart på platten. Jag lyckades t o m vara först på alla 15/15-intervallerna, inklusive den första. Det är jag stolt över. Vi hade dock åkt nästan 2 timmar då. Hade det varit i början av passet hade nog Rickard varit först. På 15/15-intervallerna körde vi 20 stavtag följt av 15 s vila, för att slippa titta på klockan för mycket. Det blev ganska precis 15/15.

Efter mycket prövande har jag nu stannat vid 162,5 cm som stavläng, vilket är 87 procent av kropplängd för mig som är 187 cm (kanske skriver ett separat inlägg om det snart). Staven mäter jag från spets till topp.

Totalt blev passet för mig 45,7 km, 2 timmar och 22 minuter och 19,3 km/h i snittfart.

Det här läste jag på FIS Facebook-sida idag (obs, mycket märkligt nog inte ett skämt):

Cross-Country community determined to defend classic technique. Maximum classic pole length 83% of body length (measured with ski boots) approved as of upcoming season. The maximum length from the tip of the pole to the top of the strap.

Här finns en artikel på NRK innan beslutet togs om vad bl a Øystein Pettersen tycker om att FIS vill införa maxlängd på stavar.

Jag lyckades komma först i mål i dagens GIF-ruset. The story kommer senare. 

Det har varit helg, därav har jag inte förrän nu skrivit något mer om FIS nya regler om maxlängd på stavar, som skapat en storm av stora mått i den lilla världen av längdskidåkning. Till vintern blir maxlängden 83 procent av kroppslängd upp till infästningen på stavarna, mätt med skidskor på. Med ”gamla sättet” att mäta, alltså staven från spets till topp, blir det som jag har förstått det ca 86-87 procent med min kroppslängd. Det har jag dock inte själv kollat upp än. Den stavlängd jag rekommenderar för klassisk åkning alla växlar är 83-85 procent på ”gamla mätsättet”. Själv behöver jag förmodligen inte kapa mina stavar, så jag berörs inte av beslutet.

SM 50 km F 2011 i Ramundberg/Bruksvallarna. Foto: Carl Magnusson.

Svar på bloggkommentar
Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg så lyder så här: Äntligen gör FIS något bra. Det finns två stilar,klassiskt och fristil. Vill man staka och tjyvskejta får man göra det när stilen är just fristil. Utmärkt beslut av FIS. Det är många som håller med. Men vita medelålders Vasaloppsmän är duktiga på att höras.

Så här svarade jag på detta:

Jag tycker nödvändigtvis inte det är fel att försöka bevara den klassiska tekniken. Inom skidskytte, nordisk kombination och skidorientering existerar inte den klassiska tekniken och det är få inom de sporterna som saknar den.

Inom längdåkning är det lite annorlunda, till stor del på grund av att förhållandet mellan motionåkare och elitåkare är så oändligt mycket större än vad det är för de andra sporterna. Jag känner ingen vit medelålders man som försöker klämma in lite nordisk kombination-träning mellan dagislämningarna. Jag vet heller ingen som precis börjat konditionsidrotta som fallit pladask för skidorientering. Gällande skidskytte verkar det glädjande nog finnas en lite större bredd, men det är främst bland ungdomar.

Skejta med klassiska skor i vintertriathlon-EM 2011

Stora fördelar med enbart skejt
Jag är inte säker på att jag vill behålla den klassiska tekniken, eftersom det finns så många fördelar med att bara skejta: Många barn tycker skejt är roligare, vallningen blir lättare, det blir mindre utrustning att hålla koll på, det blir billigare för föräldrar etc. Dessutom så tycker jag skejten är överlägsen den klassiska stilen som generell motionsform, bl a på av aktivering av större muskelgrupper och snällare rörelse för många motionärers ryggar (detta utvecklar jag i min kommande bok om konditionsträning).

Det skejten har emot sig är bl a Vasaloppet och de andra stora långloppen. När Marcialonga bytte stil från skejt till klassisk exploderade anmälningssiffrorna, eftersom svenskar och norrmän gillar klassiskt. Det sitter djupt rotat. Det går det potentiellt att ändra på, se t ex på Schweiz där de flesta motionärer skejtar. Seraina Boner sade en gång till mig att ”Hemma är det bara äldre människor som åker klassisk, de som inte orkar skejta”. Där finns kanske en fördel med klassiskt, att alla inte orkar skejta.

Om det blir enbart skejt framöver är det svårt att sia om, och det finns mängder med fördelar och mängder med nackdelar med en respektive två tävlingsstilar.

Stakstarke Martin Johnsrud Sundby vid VM i Falun 2015. Foto: Erik Wickström.

Verkningslös regel
Med detta sagt är jag äntligen redo att kommentera FIS nya regel, om maxlängden för stavar.

Att man inte vill att åkarna ska staka kan jag till viss del förstå, men denna maxlängd förändrar inte så mycket. Många som valde bort diagonalåkning och istället stakade banorna i den traditionella världscupen var inom den nya maxgränsen. Så stor skillnad gör inte långa stavar. Jag tror att det till 99,5 procent kommer bli så att de som funderar på att staka lopp gör det även om de inte kan gå upp lika mycket i stavlängd som de önskar. Det handlar inte om många centimeter.

Så därmed är regeln i stort sett helt verkningslös (jag skulle tippa till som sagt 99,5 procent). Vill man att folk använder fästvalla är det hårdare banor som gäller. Eller varför inte krav på sämre spårpreparering, tjärade träskidor och aluminiumstavar.

Men problemet slutar inte med att regeln är helt verkningslös. Det blir också svårt med hur man ska mäta, hur man ska kontrollera etc.

Och inte minst, hur ska man kunna ta FIS på allvar efter detta?

Vasalöparen 3-2016 omslag

Förra veckan kom Vasalöparens septembernummer. Alltid kul att se hur det blev i tryck. Som vanligt var porträttet, denna gång på Mithras Ljungberg, roligast att skriva. Jag intervjuade honom i Malmö i augusti.

Detta gick bl a att läsa på Vasaloppets hemsida för en dryg vecka sedan:

Kommande vecka skickar vi ut Vasalöparens höstnummer. Vasalöparen är Vasaloppets egen tidning om skidåkning, cykling och löpning. Som vanligt handlar det om 100 fullmatade sidor.

Lucas Eriksson är boråsare och vann Cykelvasan 90. Foto: Nisse Schmidt/Vasaloppet.

Vasalöparen innehåller både intressanta artiklar och läsvärda annonser. Du får tidningen hemskickad, förutsatt att du är anmäld till något av våra lopp – eller är prenumerant.

Detta är något av allt du kan läsa i nummer 3/2016:

– Sommarveckan: Loppen, siffrorna och kommentarerna från Vasaloppets sommarvecka 2016
– Porträtt: Möt Mithras Ljungberg, som bytte drogerna mot motorsågar, eld och cyklar
– Cykel: Så tränar du bäst på hösten
– Kost: Antiinflammatorisk kost, vad är det?
– Snödjup: Så har snödjupet och temperaturen i Vasaloppsspåret varierat sedan 1922
– Träningsprogram: Här har du nyckeln för att lyckas i ditt lopp i Vasaloppets vintervecka
– Seedning: Så funkar seedningen till Tjejvasan och Vasaloppet
– Visma Ski Classics: Nyheter om loppen och teamen inför starten av den internationella långloppscupen
– Minitester: Vi har testat Madshus nya vallningsfria skida samt deras stakskida
– Retro: Historien om platsen i Vasaloppsspåret där Anders Zorn målade En flykting

John Börjesson, näst längst till vänster, var med och vann Vasastafetten. John är från Borås och blev sjukligt nog 6:a i årets Lidingölopp. 2014 blev han 10:a. 2011 slog jag honom på ett intervallpass på tu man hand i Halensbacken. Det lär dröja tills det händer igen.

Dessutom innehåller nummer 3: Prylkollen; Formkollen med Lisa Ring (vinnare av Ultravasan 45); Guide till tidig snö nu i höst; Guide till Vasaloppsläger; En målande berättelse om hur det är att springa Ultravasan… Plus mycket mera…

Synpunkter och tips
Har du några synpunkter på tidningen eller önskemål och tips på vad vi ska skriva om, kontakta gärna tidningens chefredaktör Erik Wickström, erik@dinkondition.se

Utebliven tidning eller frågor om tidigare nummer?
Kontakta Vasaloppets kundtjänst:
Telefon: 0250-392 00, info@vasaloppet.se

4 st 8 min i stegrande fart på motstånd 10, med 2 min vila. Igår orkade jag 4 st, i bra form orkar jag alla 5 st.

Gårdagens träning bestod av 50 min SkiErg på ”nya modell” hemma i källaren, inklusive en av mina favoritintervallserier.

SkiErg och roddmaskin, en bra hörna

Jag kör 8 min-intervaller på motstånd 10 (för att bli lite starkare) med 2 min vila. 0,5 s snabbare per 500 m per intervaller, med start på 1.48.0-fart. När jag är i bra slag klarar jag de planerade 5 st, alltså sista går i 1.46.0-fart. I dålig form klarar jag 2-3 st. Igår klarade jag 4 st, så ändå okej.

Men det tog hårt. Jag hade 90 procent av maxpuls i snitt på sista intervallen. Jag gillar dessa intervaller när man successivt kör snabbare. Däremot borde jag köra efter watt istället för tempo, för att istället få en mer linjär belastningsökning. Om det skrev jag i detta blogginlägg, som jag märkt att många intresserat sig för. Där finns också konverteringstabell från min/500 m till watt.

Ett annat blogginlägg jag skrivit om SkiErg som en hel del läst är för övrigt detta, där jag relaterar W/kg kroppsvikt vid ett 5000 m-test till prestation i Vasaloppet.

Idag hade det blivit ett ordentligt tryckfel i Borås Tidning. Ett antal personer hade bråkat men så hade artiklarna hamnat på sportsidorna istället för nyhetssidorna. Konstigit att ingen upptäckte det misstaget. Jag är f ö väldigt glad över att Borås Tidning kommer i brevlådan på morgonen. Det är lätt värt de 2784 kr som det kostar varje år. Länge leve papperstidningen.

Pulskurva från rullskidspasset på 4:or i går. 2 h 31 min med hårda inslag. Markören är vid slutet på den avslutande supertröskelintervallen, där jag spurtade på 92 procent av maxpuls.

Efter en träningsmässigt dålig september månad med totalt 21 timmars träning börjar det nu bli lite ordning. Jag har börjat komma igång med hårda långpass och jag tycker det svarar bra.

Som jag nämnt flera gånger tidigare så känner jag mig inte lika stark i överkroppen som förra året, vilket jag tror främst beror på att jag tränat betydligt mer på 3:or än 4:or i år. Det i sin tur beror på att inte åkt så mycket rullskidor och de pass jag kört har ofta varit med kompisar som velat åka på 3:or.

Seglora vägen ut och gamla Varbergsvägen hem är en helt ok rullskidsrunda på 45 km i Borås. Böljande första halvan, ganska flackt andra halvan.

Robban på Swix-3:or
För att råda bot på detta så lånade jag ut ett par Swix-3:or (ungefär som 3,5:or med Elpex mätsystem för hjul) till Robban vid gårdagens Brandmansstak. Han är smålänning och bor i Borås, vilket är en kombination som gjort att han ännu inte investerat i ett par 4:or.

Jag hoppade på mina Elpex-4:or, så jag fick slita en del under passet. Han blev lite starkare än mig med de rullskidorna. Vi körde samma runda och samma upplägg som på Brandmansstaket i fredags, alltså:

Rundan Lundaskog-Viared-Seglora-Viskafors-Göta-Lundaskog. Denna gång körde vi dock lite mer gnetigt före och efter intervallerna, typ låga A2. Vilan på 4 min mellan intervallerblocken blev dock lugn (även om inte pulsen alltid ville ner). Hela passet finns att titta på via denna länk.

• 8 min tröskel
• 10 st 70/20 (70 s hårt, 20 s lugnt)
• 8 min tröskel
• 10 st 15/15 (15 s hårt, 15 s lugnt)
• 8 min supertröskel (=fri fart)

Pulskurva för 15/15-blocket (rosamarkerat). Notera att farten oscillerar kraftigt, medan pulsen är mer jämn. Det upplever jag under 70/20-intervaller också. Vilan är så kort så det blir som en enda lång intervall med fartskillnader.

Hög puls på 4:or
Även om det inte går riktigt så fort som jag vill tyckte jag det kändes väldigt bra idag igen och jag fick upp pulsen fint. Runt 85-86 procent i snitt på många av intervallerna och högre på de korta. Enskilda högstanoteringen blev 94 procent och på sista minuten på sista 8 min-intervallen nådde jag 92 procent, vilket jag är nöjd med på 4:or efter drygt 2 timmars ganska tuff åkning.

Totalt hade jag 78 procent i snitt för passet, alltså tufft. 2 dagars återhämtning enligt klockan. För övrigt är inte den återhämtningsrådgivaren helt dum. Oväntat relevant. Passet blev 45,7 km, 2:31 h, 18,3 km/h i snitt och 325 meter i totalstigning.

Från Borås Tidning igår. 

Efter en lite för kort natt gick jag i morse upp för köra till Högbo utanför Sandviken. Tobias Magnusson hade ärenden i Uppland så jag fick sällskap nästa hela vägen. 

Nu blir det partnerträff för Vasaloppet på Högbo Brukshotell fram till fredag lunch. Kanske blir det lite fullgungs-MTB i eftermiddag. 

Vasaloppet partnerträff i högbo tors lunch till fre lunch var bra. Inspirerande, givande och både kul och bra att träffa representanter från officiella butiker, center, coacher och hälsopartners. 

Maten och boende på Högbo Brukshotell var det inget fel på. Jag delade rum med den trevlige norrmannen Håkon Breistrand, som bor i Mora. 

I torsdags cyklade vi heldämpat på lederna i en timme. Kul pass! Tidigare SM-guldvinnaren Magnus Palmqvist jobbar på cykeluthyrningen. 

Jämfotahopp. Foto: Luca Mara.

Mångstegshopp. Foto: Luca Mara.

Porträttbild helkropp Hammarbybacken. Foto: Luca Mara.

Enbenshopp. Foto: Luca Mara.

Delar av Luca Maras cykelpark i 1:an. Drömmen som hänger på väggen är en Pinarello

På vägen hem från Högbo i fredags stannade jag till i Stockholm några timmar. Jag hämtade upp fotograf Luca Mara i hans 1:a på Sofo (”South of Folkungagatan” på Södermalm, hippt värre) och så drog vi till Hammarbybacken.

Luca och jag har jobbat ihop sedan 2010 om jag minns rätt. Det brukar vara så att Luca gör porträtt- och omslagsfotograferingen för Vasalöparen och jag gör intervjun. Ofta gör vi det samma dag, ibland vid två separata tillfällen. Vi har tillsammans pratat och fotat med storheter som Peter Forsberg, Jenny Rissveds, Daniel Adams Ray, Laila Kveli, Anders Södergren m fl.

Men i fredags fick han nöja sig med mig som modell. Inte heller illa med en blond boråsare. Luca tog 536 bilder och de ska användas för en grej framöver. Fyra av bilderna syns ovan.

Christophe Zaninotti och jag innan stakintervallerna på Segloravägen igår

Ikväll ska jag till Vårgårda för att föreläsa om 24-timmars och Vasaloppsträning. Det ska bli roligt. Det är alltid kul att åka ut och prata om konditionsidrott!

Apropå att prata så har jag gjort en ny flik på hemsidan/bloggen. Den heter ”Föreläsningar mm” och ligger mellan ”Personlig träning” och ”Träningsfilmer”. Under ”Föreläsningar mm” har jag lagt in några av de föreläsningar och träningspass jag har, främst för att underlätta både för mig och för klubbar/företag vid förfrågningar. Sedan blir det ofta lite modifieringar efter behov. På sidan finns också en puffande text om mig. Egentligen är det väl på tiden att skaffa sig en riktigt hemsida, men än så länge kör jag vidare med denna.

Under ”Träningsfilmer” har jag lagt några av filmerna från skidfilmen, bland annat delarna med skidteknik (saxning, diagonalåkning, stakning med frånskjut, stakning och utförsåkning). Jag lade ut dem på YouTube för ett par år sedan men har inte kommunicerat det. Nu ser jag att bl a stakfilmen har över 55 000 visningar, så det verkar så en del har hittat dem i alla fall.

David Caley prövar Skigrip

Stakintervaller på 4:or
Träningsmässigt så startade förra veckan jättebra, med SkiErg-intervaller på måndagen och hårt långpass på rullskidor på tisdagen. Sedan kom annat emellan och det blev ändå bara 5 timmar 58 minuter träning den veckan.

Denna vecka har också börjat bra och jag hoppas kunna följa upp det bättre. Styrka med David Caley, Johannes Glans och Johan Bengtsson från Brainforest på lunchen och sedan 7 st 5 min-intervaller med 2 min vila på eftermiddagen. Jag stakade på 4:or medan Västerviksbon Christophe Zaninotti, en kollega till far som var i Borås, stakade på 2:or. Christophe började åka skidor för tre år sedan och tyckte det var onödigt att överhuvudtaget lära sig något annat än stakning. Förra året kvalade han in till led 1 i Vasaloppet.

Vi var ganska jämna tack vare olika rull så det blev ett hårt och bra pass för mig. Runt 86-87 procent i snittpuls på de flesta intervallerna. Peaken var på 94 procent. Passet finns att beskåda här. Obs, höjddatan stämmer inte.

Vanligtvis tränar jag styrka i källaren, men vid ett par tillfällen på slutet har jag gått till gymmet för att testa Skigrip. Det är handtag som gör att man kan träna styrka mer skidlikt. Även om det är lite pill att ha med sig en extra pryl måste jag säga att jag gillar det. Hade jag som skidåkare tränat på gym en gång i veckan skulle jag definitivt kunna tänka mig att ha med Skigrip på varje pass. De övningar jag främst kört har varit tricepspress, knästående enhandsdrag, chins och lat pull-downs.

Det var härligt att komma till Kullingshofsstugan igår. Trots att jag både åkt skidor och orienterat i min ungdom (för Hestra IF) har jag lyckats med konststycket att inte vara på denna plats. Känns det det är fin skid- och orienteringsverksamhet i OK Kullingshof.

Kullingshofsstugan i Vårgårda

Det är en viss skillnad att som igår föreläsa för 30-40 personer i en klubblokal jämfört med flera hundra i en stor aula på ett företag. Jag gillar båda. En rolig ingrediens med upplägget igår är att det blir mer familjär stämning och man får prata med många som man kanske inte pratat med annars. Jag satt jämte en härlig veteran på fikat som berättade om klubbens orienteringsstjärnor på 50-talet mm.

Föreläsningen handlade om 24-timmars och Vasaloppsträning. Just 24-timmars ligger mig för närvarande särskilt varm om hjärtat att prata om. Det finns många roliga, tokiga och intressanta aspekter med att åka ett dygn på ett 412 m-spår och det känns som feedbacken blir bra.

Nu ska jag upp till Borås skidstadion och ge en lektion på en av Borås två rullskidsbanor.

Ida är den som gör klart mest jobb i vårt växthus. Det är tacksamt, för det blir mycket tomater på sensommaren och ända in i oktober. Men nu är slut. Bilden är en vecka gammal.

Trots att växthusodlingarna blev lite styvmoderligt behandlade tidigare i år blev det en fin skörd. Av det vi odlar i växthus och på friland tycker jag just tomater är det skiljer mest i smak jämfört med det man köper i butik.

Craft Active Extreme 2.0

Bröstfickor
För ett par veckor sedan kom ett paket med Craftkläder som jag ska testa. Jag är helt klart mest spänd på Active Extreme 2.0. Dess föregångare, Active Extreme, tycker jag tillsammans med Aclimas nätunderställ i ull är de bästa av de långt över hundra underställ jag har testat. Active Extreme är mycket tunt och dess passform och funktion är perfekt bl a när man behöver ha långärmat underställ under tävlingsdräkten på vintern (vid några minusgrader eller varmare har jag linne eller kortärmat under). Aclimas nätunderställ är ovärderligt kalla dagar och när man jobbar som instruktör. Varmt, kyler inte när det blir fuktigt, luktar inte mm.

Förutom att bedöma funktion, passform, design, ”storleksrätt”, andningsförmåga, vattenbeständigt etc när man testar kläder tycker jag bl a fickor och reflexer är en viktig grej. Jag blir upprörd över korta och långa tights utan ficka för nyckel/betalkort. Och har en jacka en bröstficka tycker jag den ska rymma en smartphone. Många bröstfickor gör inte det och sitter dessutom på höger sida, vilket jag tycker är lite konstigt då vi är betydligt fler högerhänta än vänsterhänta. För en högerhänt är det lättare om bröstfickan sitter på vänster sida.

Craftkläder. Active Comfort-tröjan var för övrigt riktigt skön. Dock kanske inte så lämplig för högintensiva grejer. Jag har sprungit ett par pass i tröjan längst ner till vänster och jag gillade bl a den välskurna formen. Jag gillar att springa i ”tröjor” istället för ”jackor” när det är kallt.

Igår ringde P4 Sjuhärad upp mig angående att Therese Johaug hade åkt fast för dopning. Jag fick uttala mig som ”skidexpert”. Det är svårt att prata dopning offentligt. Det är lätt att antingen bli intetsägande eller skita i det blå skåpet.

Jag vill inte direkt döma någon när jag inte vet mer fakta än det som kommit fram i media, men några grejer som jag tycker är konstigt: 1) Hur kan man som världens bästa skidåkare missa att se att läppkrämen innehåller otillåtna medel, när det står tydligt på förpackningen? 2) Märkligt att Johaug verkar skylla allt på läkaren. Konstig mentalitet, även om han är experten. 3) Gällande användandet av astmamedicin bland icke-astmatiker: som jag har förstått det så har vissa personer en tendens att deras luftrör drar ihop sig vid kyla, för att skydda kroppen. Att då ta luftrörsvidgande preparat är då inte bara potentiellt prestationshöjande, utan eventuellt även farligt. 4) Jag tror Norges framgångar i skidspåren främst beror på deras oändliga bredd och fast rotade längdskidskultur, inte på ett eventuellt fusk.

Intervjun med mig finns att lyssna på här. Jag börjar prata vid 12:25.

Dan Glans och jag på en sommarfest. Han var med 7.42 min fortfarande det svenska rekordet på 3000 m.

Skånska skidkungar
22 okt kommer Lennart Klingberg och löparlegenden Dan Glans att hålla i en förmiddag om skånska skidkungar i samarbete med Helsingsborg Idrottsmuseum. Läs mer om det här.

CCC1000 Elit
Fredrik Erixon fortsätter att utveckla CCC1000. Se nedan:

CCC1000 satsar mot elitledet med Stockholms skidåkare

Fredrik Erixon är reklammannen och sportentreprenören som för sex år sedan startade CCC1000. Syftet från början var att lyfta in längdskidåkningen i ”finrummet” och därigenom inspirera fler Stockholmare till att träna och tävla på längdskidor. Nu efter år succéfyllda säsonger är det alltså dags för CCC1000 att starta en ”riktig” skidklubb för att vända sig till den yttersta skideliten i Stockholm regionen.

CCC1000 Elit

– Vi startade denna satsning för att det finns ett tydligt behov och en önskan bland Stockholms elitåkare att få komma in i ett sammanhang som liknar CCC1000. Att vara elitskidåkare i Stockholm är varken självklart eller enkelt. Vi saknar ofta både infrastruktur, resurser och kunskap för att kunna ligga på den absoluta toppnivån som krävs för att prestera i t ex Vasaloppet, säger Björn Haring, åkare och teamansvarig.

I CCC1000 Elit ingår 10 st Stockholmsbaserade skidåkare.

– Målsättningen är tydlig. Samtliga satsar precis som CCC1000 mot Vasaloppet, och där skall vi stå i elitledet. Ingen i teamet kommer kunna vara med och slåss om slutsegern, men ett par topp 50-placeringar är målet, säger Anders Eriksson, åkare och teamansvarig

– För mig är denna satsning både kul, inspirerande och självklar, men det är också viktigt att dessa elitåkare precis som övriga CCC1000 åkare betalar för sig. Ingen åker gratis i CCC1000. Elitåkarna har dock ett ”elit-paket”. Samtliga åkare som valts ut i Elit-teamet är precis som övriga i CCC1000 mitt i karriären med jobb och familj. Många i CCC1000 är så kallade ”högpresterare” och det gäller även elitgänget. Avslutar Fredrik Erixon

Vad är CCC1000 Elit och CCC1000?
Förkortningen står för Cross Country Clinic 1000. Namnet syftar på att de cirka trettio årliga deltagarna ska kunna nå en placering bland de tusen bästa i Vasaloppet. För tjejer är det topp 250 som är målet. ”Elit” betyder att man skall starta i elitledet. Initiativet, som drivs av Fredrik Erixon sedan starten 2011-12, omfattar ett trettiotal sammankomster och är omskrivet för att locka till sig högpresterande skidälskande. Bland de återkommande deltagarna räknas många namnkunniga ledare från näringslivet.

Ida filmade mig kort igår (samtidigt som hon stod i en telefonkö) innan jag drog ut på 45 min med Rollersafe. Jag vet att jag ska återkomma med recension. Den kommer tids nog.

​